Trots att fransoserna äntligen blivit delaktiga i stridigheterna är det mycket av samma sysslor som väntar oss soldater i vardagen. Att kriget skulle handla så mycket om att kontrollera olika flaggor kunde jag aldrig ana. Även det nya påfundet från våra generaler, något de kallar Frontlines, bygger på samma teori om att en bit tygstycke är av yttersta vikt för vår nations seger.

Här ska man istället för en rad olika flaggor fokusera på en i taget och beroende på vem som vinner den striden flyttas fronten fram, eller bakåt. För dig som aldrig satt din fot i en skyttegrav kan detta tyckas märkligt, men på pappret ser det ut att vara en värdig utmaning för våra tappra gossar.

Med kängorna väl nedtryckta i dyn blir dock situationen annorlunda. Om inte den ena sidan är direkt övermäktig blir det ofta utdragna drabbningar som urartar i rena granatfester. Och även om jag använder ordet “fest” finns det sällan något festligt i dessa. Stryker man inte med av en explosion från tätt packat krut brukar slagfältets utkanter vara strösslade med prickskyttar.

Detta är ett problem även för mina så kallade vänner då det lag som har flest soldater inom flaggans räckvidd är det som tar den. Om majoriteten av mina vapenbröder helst deltar i striden på avstånd blir det sällan någon vinst. Det hade kanske varit klokare om man högre upp i leden begränsade antalet gevär med kikarsikte per pluton.

Jag blir också direkt orolig för vissa som bär samma uniform som jag. En del tycks sprungna direkt från rekrytskolan då de ibland knappt vet åt vilket håll striden är, eller försöker träffa en fiende på väldigt långt avstånd med en lynnig automatkarbin. Och trots att jag springer mot fallna kamrater så snabbt jag bara kan har de oftast valt att dra en sista suck strax innan jag är framme.

Man får dock tillstå att de franska slagfältet är utomordentligt vackra. Ruptures röda vallmofält gör nästan att jag glömmer hur många som dödats där, och Soissons böljande jordbrukslandskap får mina mer fordonsintresserade vänner att dra en gillande suck. Personligen föredrar jag Fort Vaux smått klaustrofobiska tunnlar under det delvis raserade gamla 1800-talsfortet. Det av bränder märkta Verdun Heights har jag mest dåliga minnen från.

Jag kan inte heller säga att de fåtal nya vapen fransoserna tagit med sig gör någon större skillnad i sammanhanget. Den svenska hagelbrakaren Sjögren Inertial kan dock få ett uppskattande mustaschtvinn. Och trots min molokna inledning råder det ingen tvekan om att slagfältets första tillskott tillför efterlängtad variation till en annars ganska så stagnerad strid. Frågan är bara hur länge detta består, nyhetens behag är som bekant flyktigt.

För även jag under min livstid spenderat tusentals timmar i nationens tjänst har jag börjat känna hur orken att engagera mig avtar för varje dag. Om jag inte stupar är min enda utväg att desertera och det är om möjligt en ännu större skam. Det måste ske något radikalt för att krigslusten ska återkomma.