När den legendariska dokumentärfilmsrösten Hans Villius kallar Marcus Fenix och hans vapenbröder för stridstokiga grobianer läser han högt ur ett manus plitat av #Microsofts pr-maskineri. Men det kommer ändå väldigt nära sanningen. När #Gears of War 3:s eftertexter rullar på min skärm har hundratals, om inte tusentals, oliktänkare fått bita i gräset, sönderskjutna och söndersågade om vartannat. Jag har njutit av nästan varje minut.
Ett gäng stridstokiga grobianer.
Först backar vi bandet till november 2006, när det första spelet i trilogin släpptes och vi var helt ovetande om att en grupp grovnackade stridspittar skulle stöpa om hela actiongenren. #Brothers in Arms gjorde mild succé med sitt fokus på skydd men det var #Gears of War som fick varannan utvecklare att sätta morgonkaffet i halsen – "Varför kom inte vi på det där?", mumlade de unisont.
Sedan dess har knappt ett actionspel släppts utan möjlighet att trycka sig mot ett betongfundament, redo att fegpanga motståndet i varje framstickande lem. Visst är det lite ironiskt att Delta Squad, 2000-talets kanske mest testosteronstinna soldater, blivit synonyma med att gömma sig som ynkryggar? Ändå älskade vi och alla andra Gears of War, likaså #uppföljaren från 2008. Och jag kan redan nu avslöja att mina känslor för trean är starka, fast det i stora drag är samma spel.
Ful som stryk blir ful får stryk
Inte helt oväntat slåss du fortfarande mot den tvärfula locust-rasen som tvingats upp ur sina underjordiska hålor av elakartade mutationer vid namn lambent, vilka såklart också måste skjutas ihjäl på regelbunden basis. Den nu ikoniska lancern är med sitt motorsågsblad framtidens svar på den schweizisk armékniven, universallösningen för allt. Däremot har seriens mörka, trånga och övervägande bruna miljöer pensionerats till fördel för ljusa, öppna och väldigt designmässigt varierade omgivningar. Redan på den första banan är förändringen upplyftande och ljussättningen är stundtals fenomenal. Det är utan tvekan ett av de snyggaste spelen baserade på Unreal Engine 3. #Epic vågar också kliva utanför sin egen mall vilket ger både variation och flin. Tänk vad lite solljusblänk i vapnet kan göra för humöret.
Ful, fulare, fulast, locust.
Vissa kan säkert tycka att det där med att skjuta sig igenom en hel arbetsdag har gjorts förr men Gears of War-serien har alltid haft något många andra actionspel saknar - tyngd. Det känns att du styr ett krigshärjat muskelberg och vartenda vapen i spelet, inklusive de få nyheterna, kommunicerar sin övertygande blyvikt med mästerligt ljud och visuell respons. Att rusa fram med den skakiga krigskorrekameran och låta de snabbt roterande sågtänderna tugga sig igenom bröstkorgen på en fiende blir aldrig tråkigt.
