Det tar också mer halva spelet innan den minsta lilla tillstymmelse till tristess tar mig ur den intensiva upplevelsen, och då ytterst kortvarigt. Då har jag ändå hunnit passera ett par rälsbundna fordonstransporter och storvuxna bossar, ofta säkra kort att få min otålighetsfot att stampa, men Epic lyckas till och med att undvika den fällan. Jag tror att det har något att göra med att jag aldrig behöver, eller kan, slappna av i avtryckarfingret. Bara en sådan liten detalj som en vältajmad snabbomladdning gör att min närvaro i striderna hela tiden förstärks. Spelet bromsar bara tempot för att leverera väsentlig information eller ge dig tid att samla ammunition, sedan bryter helvetet (eller snarare himlen för oss actiontokar) loss.

Otråkigt.

Att spela igenom kampanjen tillsammans med en vän är lika smidigt som tidigare, och nu kan upp till fyra personer hjälpas åt att rädda planeten Sera. Det finns även ett par nya spellägen att våldsgotta sig åt. Horde, ett numera klassiskt upplägg där det gäller att överleva vågor av anfallande fiender, har fått sällskap av en Beast-variant där du som Locust istället ska ha ihjäl människor, från enklare nybyggare till desto hårdare Gears. Du har en minut på dig att ta dig an en grupp och kan välja mellan olika sorters fulingar, från en ettrig liten bomb till tröga närstridsbestar. Pengarna du tjänar låser upp nya kombattanter och stressen att hinna med avrättningen på 60 sekunder är påtaglig. Det krävs också en hel del tillvänjning för att få ut det mesta ur respektive monstertyp. Kanske inte en blivande klassiker men variationen är välkommen.

Älskade grobian

Epic har inte heller återanvänt Horde-läget rakt av, nu har du möjlighet att välja en av flera försvarspunkter på kartan, befästa den med spikmattor och senare även kulsprutetorn. Det lär du behöva, för var tionde våg är kryddad med bossar och att slåss mot tre stycken bärsärkar på tre meter vardera kräver både sin arsenal och sitt samarbete. Olika former av lagbaserade matcher erbjuds också, från rena poängstrider till mer invecklade regelverk, så om du främst är ute efter flerspelarläget får du valuta för pengarna. Lite trist är det att kombinationen rullning-hagelbrakare fortfarande verkar vara ett vinnande koncept men samtidigt är det för tidigt att döma ut balanseringen av vapnen.

En politiskt korrekt tryckspark.

Den machostånkighet serien gjort sig känd för är inte den minsta nedtonad, och varför skulle den? Gears of War 3 lever snarare upp till varje actionklyscha. Hårdkokta oneliners, krystad slagfältssentimentalitet och karaktärer med ett djup grundare än spelförpackningens tjocklek är precis vad jag förväntar mig och det levereras råge. Gears of War 3 ber aldrig om ursäkt för vad det är och det enda som saknas är egentligen en cigarrstubbe i mungipan från den kompletta stereotypsfrossan. Epic balanserar inte på någon knivsegg utan kör den rakt in magen på första bästa grottmonster. Det är pompöst utan att aldrig bli plumpt och jag kapitulerar för den totala actionupplevelsen. Vi ses online, din stridstokiga grobian.