Ys I Chronicles+ (Windows)

• Plattformar: Windows (testversion)

• Release: 2013

Nintendo, NES?

Absolut, men en vän hade ett Sega Master System och om inte det räckte till kunde man alltid hyra konsolen på lokala Pressbyrån, Texaco-macken eller videobutiken Sega Råttan.

Det var på Master System man fick ta del av de där spelen som visade hur framtiden kunde se ut. Phantasy Star, liksom. Saknade helt motstycke på NES och var så tekniskt imponerande att övrig samtid plötsligt kändes daterad. Ett av de första japanska rollspelen att leta sig till väst petade man även det en massa på. Miracle Warriors: Seal of the Dark Lord. Kanske säger någon något.

Det skulle inte funka i väst med japanska rollspel, för dyrt att översätta spelen till engelska. Klientelet var för ungt, hette det. Nintendo och Bergsala mumlade eventuellt en del i dylika termer. Mycket gjorde de rätt men japanska rollspel gjorde del fel. hur man än vrider och vänder på det.

Att Zelda 2: The Adventure of Link lät sig slinka igenom rollspelsbarriären som upprättats kändes lite som ett unikum, men så var det också mer av ett plattformsäventyr, actionbetonat, med några små rollspelsinslag.

Ungefär som Ys, då. Som var ännu ett i raden av Master System-spel som satte sin prägel på mitt framtida speljag. Inte endast för att det var det enda spel av sitt slag jag spelat, utan även för att det kändes så minnesvärt.

Speciellt gammal var jag inte, men Ys (och övriga spel nämnda) stod som stor orsak till att jag fick ett intresse i att lära mig engelska så snabbt som möjligt, för även om jag alltid kunde fråga mina äldre syskon vad ord x eller y betydde var det som mest givande att själv förstå oberoende av någon annans hjälp.

Oavsett var Ys lite sådär som ett The Legend of Zelda, fast utan att man slogs med ett svärd. Istället sprang man in i fiender man ville göra illa, sprang in i dem på alla tänkbara vis utom rakt framifrån för då tog man själv skada. Dessutom fyllde det faktiskt en funktion att dräpa fiender, då erfarenhetspoäng och levlar blandades in i ekvationen. Desto fler dräpta fiender, desto mer pengar att spendera och desto fetare attribut.

En ynka level kunde vara avgörande skillnad mellan att överhuvudtaget kunna åsamka skada på en fiende eller ej, och med ett nytt vapen och en bättre sköld och lite fetare rustning så kunde något helvetetiskt utmanande plötsligt upplevas som pissenkelt.

Och så var det även det här med berättelsen, i detta specifika sammanhang presenterad via Early Modern English (thou, thy, hast, wilt, whatnot), som tog sig betydligt mycket mer utrymme än vad som kändes helt vanligt i tv-spelssammanhang i detta skede.

Kidnappningar, mord, minnesförluster, små karaktärsporträtt som tar sig en del utrymme i anspråk både bildligt och ordligt talat samt en hyfsat omfattande historia kring en rödhårig äventyrare vid namn Adol Christin som hamnar Mitt i ett äventyr (Carola, Melodifestivalen 1990) där gudinnor, onda trollkarlar och sex böcker (med mellanslag) om det försvunna landet Ys, skrivna av dito antal präster, spelar en helt central roll.

Tillsammans med ett soundtrack där husguden Yuzo Koshiro (tillsammans med Mieko Ishikawa) snickrat ihop några jobbigt hjärnklistriga melodier i varierande tempo och intensitet. Ett rätt bra exempel på spelmusik som ledde mig till att börja leta fram kassettband att spela in dito på, helt ovetandes om att det i landet borta i öst släpptes spelsoundtracks på kassett, vinyl, medmera och till och med anordnades konserter för intresserade. Här i väst blev man istället påkommen med att spela in musiken och lätt hånad av kompisar innan de själva insåg nöjet i det hela.

Menar.

90-talsfester spenderades inte helt sällan skrålandes melodierna till diverse musik från Ys, dock kanske inte nödvändigtvis så som den lät till Master System.

Där och då, när Ys: The Vanished Omens (felstavat som Y's i väst, vilket fick mången att tro att det skulle uttalas WHY'S, när det egentligen skulle uttalas som EASE) var nytt var det emellertid ett isolerat spel med ett lite väl avsnoppat avslut. Inte visste jag då att där fanns en direkt fortsättning som inte endast tog vid där The Vanished Omens tog slut utan dessutom knöt ihop berörd historia helt och hållet.

Det var en insikt som kom med internets intåg i mitt hem under mitten av 90-talet. Då man började höra talas om TurboGrafx-16, känd som PC-Engine i Japan, där Ys Book I & II fanns släppt på en och samma skiva med CD-musik, häftiga små animerade mellansekvenser och en massa annat smått och gott. Visst hade man bläddrat förbi ett omnämnande av ett visst Ys IV: Mask of the Sun till SNES på Bjarnebys rollspelssidor i Nintendo Magasinet, men kanske inte riktigt registrerat innebörden av detta.

Men väl medveten, i en tid då emulatorer började bli en grej, var det som om dammarna öppnats och flödet av Ys-relaterat vatten forsade ut i en omfattning jag knappt kunde hantera.

Så det fanns en uppföljare? Två? Tre? Fyra?

Tio miljoner soundtracks, orkestrala versioner, pianoversioner, dansanta versioner?

En av spelvärldens mest ikoniska bromances, som kanske där under ytan handlar om något... mer?

Tusen olika portar av Ys: The Vanished Omens? Ett original till PC-88, en remake till X68000, någon konstig version till Famicom, ännu en remake till Sega Saturn? EN HELT NY VERSION VID NAMN YS ETERNAL TILL WINDOWS? Vilken tur då att man hade en kompis som trippade sig hela vägen till landet där långt borta och där rotade runt i alla spelbutiker han kunde komma över för att hitta ett exemplar att skicka hema till lilla mig i Sverige.

Knappt han jag fatta seriens omfattning och tillfälliga decennielånga paus efter semi-floppen Ys V: Lost Kefin, Kingdom of Sand till SNES innan en sjätte del utannonserades... men nu springer jag händelser i förväg.

Ys Eternal, detta audiovisuella mästerverk till Windows som jag nötte mig genom utan att förstå ett endaste litet ord, är vad som stått som grund till de flesta senare versioner av Ys-seriens första del. Ys I & II Complete, Ys I & II Chronicles och nu senast Ys I & II Chronicles+ (2013) till Windows via Steam. Samtliga med små uppdateringar, finjusteringar och sådär.

Visuellt sett är Ys I Chronicles+ pixelperfektion. Ett exempel att plocka fram för att peka på alla små detaljer som gör så mycket för hur man upplever det man betraktar. Allt från miljöer, karaktärsporträtt till fiender känns genomarbetade, förfinade över loppet av några decennier, till vad de är idag. Och soundtracket, det erbjuds i allt från hyperelektroniska originalvarianten till PC-88 till den senare lite mer synthrockiga som Complete erbjöd, likväl som ett Chronicles-alternativ som drar allt i en mer... orkestral riktning (men inte riktigt, ändå).

Som om inte det vore nog går det att låta karaktärsporträtt visas som de gjorde i Complete samt spela spelet med och utan de ramar som Ys-spelen utspelade sig inom i ett inledande skede.

Men vad är det då som gör att Ys: Ancient Ys Vanished (som det är mest känt som) känns så attraktivt?

Det är att det är en liten smällkaramell av kärlek, som går sin egen väg utan att för en sekund vilja kompromissa med dess vision.

De platser man besöker är få till antalet. Tre små byar, ett stort fält, slingriga vägar uppe på ett par klippor med ett tillhörande tempel, en gruva samt ett enormt torn så högt och innehållsrikt att det tar närmare en tredjedel av speltiden i anspråk. Miljöer går inte helt sällan väldigt monotona, för att plötsligt erbjuda några riktigt fina och fantasieggande vyer att vila ögonen på.

Tempot är högt, stridssystemet där man springer in i fiender tillåter detta, och de små sidospåren man kan ta sig an må vara få till antalet men kompletterar den redan kompakta och engagerande handlingen och låter de få karaktärer som huserar däri att blomma ut om så bara i huvudet på den som spelar. Ys säger rätt mycket genom att inte säga mycket alls, ofta, och det är inte alltid det fungerar så bra men här gör det onekligen det.

En uppsättning valbara svårighetsgrader låter resan upplevas med småskaligt motstånd eller som en ren jävla mardröm om man så vill, och huvudregeln får sägas vara att desto högre svårighetsgrad desto färre möjligheter som ges att grinda sig förbi utmaningar man har problem med. Bossar som kan sänkas på någon sekund på en lägre svårighetsgrad kan ta lång tid på en högre och tillåta inte många misstag alls innan man tvingas försöka på nytt.

Man kan spara närhelst, kan vara värt att nämna, förutom under bossfighter av förklarliga anledningar.

Oavsett tar grindingen slut ungefär halvvägs genom spelet då man når maxlevel, och därefter handlar grindande inte om mycket mer än att fylla i eventuella luckor man har i sin beastiary. Det skapar en lite speciell dynamik, måste det sägas, i spelkänsla då de utmaningar det gigantiska, avslutande, torn man springer runt i kastar i ens väg inte går att grinda sig förbi.

På sin höjd kan man jobba med lite olika strategier sett till vilken av de ringar man kan hitta man väljer att sätta på sitt finger. Kanske den där som gör att man blir klart starkare, eller den som saktar ned tiden och får fiender att röra sig i slowmotion? Eller, om man tycker att problemet främst är att man tar för mycket skada (för skada tar man och det redigt snabbt då man på en sekund kan få Game Over om man hamnar i en olycklig situation med en stark fiende), ringen som höjer ens defence... möjligen?

Efter ett par timmar tar dock allt slut.

Med en cliffhanger så stor att det absolut mest logiska är att kasta sig rakt in i Ys II Chronicles+, Ancient Ys Vanished: The Final Chapter.

Givetvis är jag partisk, som fan.

Det är svårt att inte vara det när något påverkat en så mycket som Ys gjort. Dock är det inte utan att jag i viss utsträckning faktiskt är fullständigt övertygad om att jag är mer än kapabel till att se spelets faktiska styrkor oavsett, men visst måste det till att man inte räds en dåtida speldesign även om dess vassaste av kanter slipats bort efter alla dessa decennier av... finslipande.

Men visst saknar några av de rätt få bossarna den finess som uppföljaren fick rätsida på. Visst går det att prata om att upplevelsen som sådan är rätt obalanserad, även om det inte nödvändigtvis behöver vara ett nämnvärt problem. Det är inte mycket alls som är några problem, kanske mycket för att spelet trots allt är så kort som det är.

Nåja.

Ancient Ys Vanished / The Vanished Omens / The Ancient Land of Ys är olika undertitlar till första spelet i serien.

Eternal / Complete / Chronicles är i kronologisk ordning olika namn på den ”moderna” Windows-versionen av spelet (det har med dessa namn även portats till olika konsoler som PS2, PSP med mera). Sedan Ys Eternal släpptes 1998 har det inte hänt jättemycket med spelet. Hoppen mellan de tidigare versionerna var mycket större.

Egentligen är det inte så rörigt vad gäller första Ys, och du har helt rätt i det du skriver, det är bara olika namn på en konstant vidareutveckling av originalspelet från 1987 till japanska datorn PC-88… som med Ys Eternal intog dess moderna form även om finslipningar fortfarande görs av upplevelsen.

Rörigheten i texten är helt medveten, för övrigt. Precis som Falcom varit rätt duktiga på att röra till det med serien över åren. Nya versioner. Remakes. Remasters. Utvecklare som licenserat Ys och gjort något eget av det. Ys 4 finns i fyra helt olika versioner, exempelvis, varav endast Falcoms egna Celceta idag ses på som kanon.