Citizen Sleeper - Tärningsspel i rymden

Jag brukar lyssna på musik på jobbet. Oftast spelmusik då den får mig att fokusera på ett sätt radiolåtar inte kan. Internets algoritmer för mig under arbetsdagen vidare till soundtracks lite kors och tvärs i cyberrymden och jag blir som följd en njutare av toner till allehanda spel jag aldrig ens hört talas om. Jag vet inte om spelen musiken tillhör är bra eller dåliga, men det är inte heller viktigt i sammanhanget.

Ett sådant soundtrack jag fastnat för är Citizen Sleepers. Jag har lyssnat på det bra länge utan att ens ha ett hum om vad det är för typ av spel. Det är ett OST som ingjuter en känsla av sårbarhet, ensamhet - till och med desperation, med en gnutta hopp utströdd i övergångar till dur. Inte för att det är så på jobbet, men det är känslor jag upplevt i livet till och från, och således påminner musiken mig om vem jag är nu - vad jag vill nu. Till slut behövde jag ändå ge spelet ett försök, men jag visste inte då hur hårt upplevelsen skulle greppa tag i mig.

Alla har vi våra rädslor. Mina är att misslyckas, att jag själv eller någon av mina nära blir allvarligt sjuk, att jag förlorar jobbet och inte kan försörja min familj och i längden, blir hemlös. Att bli kraftlös, att inte räknas, att tappa min identitet i ett samhälle som vid det laget inte längre bryr sig. Vissa farhågor är mer befogade än andra, men i Citizen Sleeper är sådana rädslor och sådan stress ett genomgående tema och således är det också troget sin genre CyberPunk, en genre där individen inte har mycket värde alls då det är megaföretag som styr och ställer över inte bara folks liv, utan ofta även deras kroppar, tankar och ibland så mycket mer.

Jag börjar spelet som en robot, en "Sleeper", och jag är knappt vid liv. Det är visserligen ett emulerat liv, i en byggd kropp med ett fejkat medvetande, men spelet får det att kännas bra verkligt ändå. Sleeper-robotar har en kopia på en riktig människas medvetenhet inpräglat i sitt CPU, som människan i fråga sålt för att slavgöra åt företaget EssenArp. Medan människan sover en nedfrusen sömn, får roboten botgöra för hens skulder. En dag kommer människan vakna upp, skuldfri och omedveten om vad dess kopia sysslat med, men roboten, som inte ses som mycket mer än ett verktyg, dör bortglömd och förbrukad.
Just min robot har flytt den tillvaron och det ödet genom att gömma sig i en fraktcontainer, som skickats iväg från det hela, ut i varsomhelst, ut i kalla rymden.

Platsen jag anländer till är rymdstationen Erlin´s Eye, eller bara "The Eye" som den kallas, vars invånare och syfte förefaller ha glömts bort av företaget som en gång byggt den. Jag behöver överleva, på något sätt, men det är verkligen inte lätt. Även som robot behöver man äta för att hålla energin uppe och regelbundet investera i sin kropp för att den inte ska falla sönder. Och allt kostar såklart pengar.
I spelets början har du har aldrig nog med pengar. Om du har pengar alls behöver du välja mellan att köpa mat att stilla din hunger med eller försöka spara till ett mer långsiktigt mål, så som att köpa "insulin". Skaparna av din kropp har nämligen medvetet byggt in en funktion att kroppen du innehar ska gå sönder om den inte regelbundet får robotinsulinsprutor, något de självfallet har monopolet över. Det är en funktion särskilt skapad för sådana som du, de "Sleepers" som försöker undkomma systemet.

Men där Citizen Sleeper verkligen lyser upp det nattsvarta beckmörkret är i alla möten med de andra invånarna på The Eye, så som kocken i gatuköket som ser hur hungrig du är och bjuder på den första måltiden gratis, även fast han inte behöver, eller läkaren som när den ser ditt hälsotillstånd anstränger sig för att med sina kontakter smuggla fram en första dos robotinsulin till dig, trots risken för sig själv och den stora kostnaden det innebär.
Mitt ute i kalla rymden finner du en varm medmänsklighet, även om det är en begränsad sådan. Men i den mörka rymden lyser även ett litet ljus starkt.

I grunden är Citizen Sleeper ett tärningsspel, ett där du varje cykel får slå en begränsad mängd tärningar med resulterande tärningsansikten, som du sedan kan använda för att utföra olika handlingar i världen du verkar i. Hur många tärningar du får slå och hur framgångsrik du kan bli i dina handlingar beror på hur mycket energi du har och hur sönderfallen din kropp är. Det är ett effektivt sätt att begränsa dig, att få dig att tänka efter vad du verkligen behöver göra, och leder till en konstant stress och ifrågasättande om du verkligen gör rätt val.

Även låga tärningar är användbara för mindre krävande handlingar eller för att hacka sig in i system, där en viss tärningssiffra behövs för att ta sig in.

På Erlin´s Eye möter du en mängd figurer som alla har sina egna historier, intressanta sådana. De kan ge dig uppdrag, vilja bonda med dig, utnyttja dig eller bara sälja på dig saker. Ju längre du spelar, ju mer upptäcker du på stationen, som kan navigeras fram över med mushjulet eller med handkontrollsspaken och därefter kan du välja olika områden att utföra handlingar i. Om du lyckas med dina åtaganden blir du belönad med erfarenhetspoäng att uppgradera din robot med. Allting styrs med små marginaler, så även ett "1+" på en viss typ av handling kan många gånger bli avgörande. Det är en härlig känsla att kunna göra framsteg, att det äntligen går bättre för dig på rymdstationen, särskilt då du börjar spelet så pass sårbar, men i det här fallet förstör också progressionen lite av spelets förtvivlade tema. Även om spelet hela tiden lägger på dig nya utmaningar och nya nedtickande timers som du behöver förhålla dig till, blir historien aldrig riktigt lika gripande som i spelets början.
Spelet fungerar som sämst när du i senare uppdrag mest väntar in några cykler på att en viss handling ska bli tillgänglig, eller att en NPC ska bli anträffbar. Då spelet har flera olika slut och "huvudhistorier" kan du välja att avsluta det genom att fullfölja en av dessa, men eftersom det ofta innefattar att vänta in att något avgörande ska hända betyder det också att det är lätt att börja utforska andra historier, något man kanske hellre velat spara till en ny igenomspelning. Utvecklarna hade kunnat vässa på den biten lite mer, men även som det är nu är det en spelupplevelse som för det allra mesta är engagerande, mycket tack vare det skarpa språket och den ack så vackra musiken.

Min favoritstund i Citizen Sleeper är tillsammans med en katt.
Jag har efter spelets tuffa början lyckats hitta och renovera en övergiven hytt på rymdstationen med lite plåtar jag kommit över. Det är en boning för mig själv att fly undan till. Men det visar sig snart att hytten inte är övergiven alls. En ensamkatt är redan bosatt i den. Den har gömt sig från den märkliga inkräktaren i dess hem, men jag ställer fram en skål mat och katten svassar snart fram, äter upp och sätter sig vid fönstret. Katten är lika ensam och hungrig som jag själv på rymdstationen, men här i hytten känner den sig trygg och glad. Vi blickar ut genom "glaset" tillsammans och ser ljusen från den här cykelns rymdfärjor när de dockar och lämnar stationen.
Vi bondar utan att säga något alls.

Trots mina begränsade resurser, trots att min robotkropp håller på att falla sönder, trots att det inte erbjuder någon spelbelöning överhuvudtaget, matar jag alltid katten, varje cykel på stationen. Det känns som att det är viktigt. Som min robots sätt att ge tillbaka på en rymdstation där även små gester kan ha stor betydelse för de som behöver.

Spelet kört på Steam. Finns även på Switch, Playstation och Xbox.

Här om dagen släpptes en uppföljare, får se när jag spelar det

Tack för att du läste recensionen.

Det är imponerande hur gripande ett spel kan vara utan något grafikunder alls.
Allt som behövs är bra musik, bra språk och ett gameplay som passar det spelet vill få ut av det.
Det är som ett bordsrollspel, fast såklart mer styrt och för en person.

Nej, det har jag inte.