Reacher - en måttligt underhållande machosaga för fullvuxna karlar
Eftersom den tredje säsongen av actionserien Reacher nu finns fullt tillgänglig på Amazon Prime känns det påpassligt lägligt för mig att vädra lite åsikter.
Reacher är numera mest känd från Amazons streamningtjänst men i ursprungsmaterialet existerar det hela 28 böcker signerade thrillerförfattaren Lee Child. Namnet “Reacher” delas mellan bokserien och dess protagonist, den storvuxne föredetta militärpolisen som alltjämt hamnar i klinch med olika skumrask och gangsters.
Reacher har svar på allt, är starkast i stan, tuffast av alla och vinner oftast just för att han är störst. Han har ingen chef heller. Ingen bossar med Biffen. Han tar dagen som den kommer och låter vinden föra honom framåt. Som nån sorts modern tolkning av en amerikansk Paradis-Oskar.
Men min första bekantskap med den hårdnackade vagabonden stiftades först när Tom “Hopp-i-soffan” Cruise tog karaktären till den vita duken. Klädd i urtvättad farfarströja och patinerad skinnpaj klappade Tompa trut i en följetong som enbart resulterade i två installationer. Filmerna var rätt underhållande men förglömliga, och onekligen så passade Cruise inte heller in i rollen då Reacher i böckerna beskrivs som ett muskelberg av hisnande proportioner.
Därför var jag riktigt spänd när böckerna skulle få nytt liv i form av en tv-serie, där den svulstige hunken Alan Ritchson skulle porträttera actionhjälten. Säsong ett underhöll måttligt, den andra var lite mer av ett magplask och den tredje säsongen är stundom uppe på samma nivå som den första.
Den som söker efter realism kan fortsätta leta. Det här skulle närmast kunna beskrivas som en machosaga för fullvuxna karlar. Sannolikheten att en luffare skulle kunna bibehålla en så imponerande fysik och dessutom ha oturen att ramla in i den ena kriminella konspirationen efter den andra måste anses vara otroligt liten. Men om serien bara hade handlat om hur Alan Ritchson hankade sig fram i solblekta jeans med ständigt kisande små ögon på olika Greyhoundbussar genom mellanamerika skulle nog tittarna lysa med sin frånvaro.
Serien är bitvis underhållande, fast överlag ganska trist. Visst är det kul att se hur störst går först när Reacher ger skumrasket vad de tål, men träigare skådespel får man leta efter. Alan Ritchson kan knappt gå trovärdigt - men mäktigt mustiga muskler det har han, och där hittar vi nog också den största anledningen till att pöbeln tittar. Personligen så tappade berättelsen i säsong 3 fart bara efter något avsnitt och Reachers nyvärvade kompanjoner imponerar föga.
Men lite kul är det att den livslevande jätten Olivier Richter, "The Dutch Giant", får kliva ut lite mer i rampljuset. Efter en radda statistroller i diverse Hollywoodproduktioner (du har säkert sett honom swischa förbi nånstans) får han här lite mer spelrum. Själv stötte jag på Ritcher för flera år sedan på Instagram där han dokumenterar sin vardag som aspirerande skådespelare. Enligt Guinness Rekordbok kan han titulera sig världens längste bodybuilder och gör det bästa han kan av sina 218 cm. Olivier levererar inte heller några Oscar-kvalitéer men verkar vara en genuint trevlig karl och bara därför gläds jag åt hans framgångar.
Spana in om ni gillar kralliga killar och lövtunna intriger.
Har du sett eller kommer du att se?
Skriver under mer eller mindre rakt av! Den enda skillnaden är väl att jag har ett lite annat ingångsperspektiv. Reacher är en gammal favorit hos farsan, varvid vi hade en hel del Reacher-böcker hemma när jag växte upp. Därmed har jag även läst en del. Som 13-14-åring tyckte jag det var underhållande grejer, men när jag försökt i vuxen ålder passade det mig föga. Inte för att jag har något emot macho i sig (Conan! Marlowe! Lew Archer!), men jag upplevde det inte som särskilt välskrivna stories, helt enkelt. Och det avspeglar sig i TV-serien. Gillar man böckerna så inbillar jag mig att man borde kunna gilla TV-serien också, för den är rätt lik i ton och utförande och således i mina ögon även en vass adaptering. Tyvärr är farsan helt ointresserad av TV-serier, så ingen jämförelse där...
Jag tyckte första säsongen var riktigt bra. Den kändes mer verklighetsförankrad. Om man nu kan säga så med Reacher.
Jag gillade karaktärerna bättre också.
Andra säsongen var helt ok.
Senaste säsongen har jag inte ens orkat kolla färdigt.
Andra säsongen drogs ner av att alla hans kompisar också var så himla tuffa och bra. Hans närmaste kompanjon Neagley är, precis som Reacher, FÖR bra på saker.
Gillar inte heller någon av karaktärerna i säsong tre, som du nämner så var alla bi-figurer mycket bättre i S1. Kan inte säga att du missar något om du inte ser klart, men den oundvikliga sammandrabbningen mellan Reacher och Paulie kan vara värd att spana in om man uppskattar knytnävsslagsmål!
Böckerna är riktigt bra. Filmerna misslyckades på två punkter. Fel skådespelare. Svårt att fånga alla detaljer från en bok till en film. Serien är bättre, framförallt säsong 1.
Det jag gillar mest med Reacher är att den stora starka killen, som normalt är sidekick till antingen hjälten eller skurken, får stå i centrum.
Finns flera bra exempel på underhållande scener där dom leker med detta i första säsongen: handklovarna passar inte; han spöar luttrade fängelsekunder hur lätt som helst och får som han vill enbart tack vare sin massiva uppenbarelse.
Andra säsongen drogs ner av att alla hans kompisar också var så himla tuffa och bra. Hans närmaste kompanjon Neagley är, precis som Reacher, FÖR bra på saker.
Gillar inte heller någon av karaktärerna i säsong tre, som du nämner så var alla bi-figurer mycket bättre i S1. Kan inte säga att du missar något om du inte ser klart, men den oundvikliga sammandrabbningen mellan Reacher och Paulie kan vara värd att spana in om man uppskattar knytnävsslagsmål!
Nej det är aldrig några direkta motgångar för någon av dom vilket blir tråkigt.
Tex. så oerhört störande i säsong tre att dom ska vara proffs på att infiltrera men är så oerhört ologiska hela tiden. Och ändå lyckas dom? Hur kan dom ens gå på hans dåliga lögner om och om igen? Så oerhört störande.
Ok. Då kan jag nog ha igång resten av säsongen i bakgrunden medan jag spelar med gott samvete
Men ska hålla utkik efter det där slagsmålet.
PSN: OAKTHYR
Andra säsongen drogs ner av att alla hans kompisar också var så himla tuffa och bra. Hans närmaste kompanjon Neagley är, precis som Reacher, FÖR bra på saker.
Gillar inte heller någon av karaktärerna i säsong tre, som du nämner så var alla bi-figurer mycket bättre i S1. Kan inte säga att du missar något om du inte ser klart, men den oundvikliga sammandrabbningen mellan Reacher och Paulie kan vara värd att spana in om man uppskattar knytnävsslagsmål!
Skall du kolla på Neagly serien?
Det jag gillar mest med Reacher är att den stora starka killen, som normalt är sidekick till antingen hjälten eller skurken, får stå i centrum.
Finns flera bra exempel på underhållande scener där dom leker med detta i första säsongen: handklovarna passar inte; han spöar luttrade fängelsekunder hur lätt som helst och får som han vill enbart tack vare sin massiva uppenbarelse.
Håller med dig! I count to 3. 1. 2… HIT
Nej det är aldrig några direkta motgångar för någon av dom vilket blir tråkigt.
Tex. så oerhört störande i säsong tre att dom ska vara proffs på att infiltrera men är så oerhört ologiska hela tiden. Och ändå lyckas dom? Hur kan dom ens gå på hans dåliga lögner om och om igen? Så oerhört störande.
Ok. Då kan jag nog ha igång resten av säsongen i bakgrunden medan jag spelar med gott samvete
Men ska hålla utkik efter det där slagsmålet.
Hahaha, ja! Där skiner Ritchsons oskillade skådespeleri som mest, anstränger sig noll för att smälta in och sen står han bara där med spikraka armar och blinkar dumt när de kritiska frågorna duggar tätt. Men INGEN misstänker honom! 😂
Det gör du rätt i. Säsong 3 duger gott som ”second screen-underhållning” - och slagsmålet är svårt att missa! 🙂
Jag har aldrig läst böckerna men har följt denna serien från början och älskar (nästan) varje avsnitt! Riktigt skön och lökig actionunderhållning att stänga av hjärnan till! Alltid kul och spännande. Hoppas det blir en fjärde säsong!
Ja, stänga av hjärnan är nödvändig för såna här produktioner - men sånt behövs också ibland! Lökigt så det förslår, men vem gillar inte lök! 😅
Och du kan andas ut, en fjärde säsong bekräftades visst redan i oktober 2024! 🎉
Ja, stänga av hjärnan är nödvändig för såna här produktioner - men sånt behövs också ibland! Lökigt så det förslår, men vem gillar inte lök! 😅
Och du kan andas ut, en fjärde säsong bekräftades visst redan i oktober 2024! 🎉
Haha precis! Och vad kul, det hade jag missat! Något att se fram emot!
Har kollat lite klipp, alltså, det är för mycket sidokaraktärer, sådant som tv-serier måste ha typ, det är inte så nice eller hur?
Alla känns välintegrerade i storyn och inte svåra att komma ihåg eller placera dem så tycker inte det är ett problem.
Skriver under mer eller mindre rakt av! Den enda skillnaden är väl att jag har ett lite annat ingångsperspektiv. Reacher är en gammal favorit hos farsan, varvid vi hade en hel del Reacher-böcker hemma när jag växte upp. Därmed har jag även läst en del. Som 13-14-åring tyckte jag det var underhållande grejer, men när jag försökt i vuxen ålder passade det mig föga. Inte för att jag har något emot macho i sig (Conan! Marlowe! Lew Archer!), men jag upplevde det inte som särskilt välskrivna stories, helt enkelt. Och det avspeglar sig i TV-serien. Gillar man böckerna så inbillar jag mig att man borde kunna gilla TV-serien också, för den är rätt lik i ton och utförande och således i mina ögon även en vass adaptering. Tyvärr är farsan helt ointresserad av TV-serier, så ingen jämförelse där...
Jag försökte läsa en av böckerna för längesedan, tror det var samma bok som säsong baserades på, men fastnade inte. Det märks nästan för mycket att herr Child själv tycker att allt Reacher gör är så himla cooooolt! 😅
Har du nåt tips på nån annan bok i macho-segmentet som du upplever som mer välskriven?
Conan känns ju som en klassiker!
Har läst de flesta böckerna. De är som actionfilmer i bokformat, man vet vad man får. Reacher stöter på ett problem, träffar en snygg tjej under tider, löser problemet och sedan lämnar tjejer och drar vidare. Man vet lite vad man får men de böckerna
Har bara sett första säsongen men de har verkligen lyckats med castingen, han passar perfekt!
En glad kalmarit boende på Gotland!
Jag försökte läsa en av böckerna för längesedan, tror det var samma bok som säsong baserades på, men fastnade inte. Det märks nästan för mycket att herr Child själv tycker att allt Reacher gör är så himla cooooolt! 😅
Har du nåt tips på nån annan bok i macho-segmentet som du upplever som mer välskriven?
Conan känns ju som en klassiker!
Haha, känner samma sak.
Ja, namnen jag skrev är med i diverse böcker! Inte minst då The Big Sleep av Raymond Chandler. En riktig klassiker och Philip Marlowe är urtypen av en hårdkokt detektiv. Bra skit!
Har läst de flesta böckerna. De är som actionfilmer i bokformat, man vet vad man får. Reacher stöter på ett problem, träffar en snygg tjej under tider, löser problemet och sedan lämnar tjejer och drar vidare. Man vet lite vad man får men de böckerna
Har bara sett första säsongen men de har verkligen lyckats med castingen, han passar perfekt!
Jo, den formulan är ju bekant! Just att han alltid drar vidare, oavsett hur bra han ordnat det, känns också typiskt för genren. In i solnedgången bara, mot nästa äventyr!
Och även om jag kritiserar Ritchsons skådespel diggar jag hans tolkning och fysik - han känns verkligen trovärdigt mastig och kapabel!
Jag tycker serien är underhållande. Men som sagt, är man ute efter något verklighetstroget och seriöst så får man nog knäppa igång något annat. Jag ser på Reacher på samma sätt som James Bond eller valfri annan underhållningskaraktär. De är där för att roa.
Gällande hur Ritchsons går så har jag tänkt mig att det är dirigerat hur karaktären ska röra sig fysiskt. Kändes väldigt påtagligt i säsong 1 vad jag kommer ihåg. Sen om det har tonats ned eller om jag har vant mig ska jag lämna osagt. Jag har i alla fall inget minne av att Ritchson går på samma sätt i andra saker han varit med i.
Såg sista avsnittet i s3 nyss.
Tyckte första säsongen upp till sista avsnittet var riktigt bra. Hade en realistisk ton. Var lite thriller detective stämning. Sen spårade det ur och blev ostigare.
Men fortfarande underhållande.
Alan är ju perfekt för rollen.
Men böckerna är ju sin sagt inte särskilt verklighetstrogna heller. Om jag inte minns fel har Lee Child själv sagt i en intervju att Reacher-karaktären började som ett skämt.
Vill man ha mer badass karaktärer fast i fantasyformat kan man ju läsa Elric sagan.
Ibland är lite hederlig machounderhållning det enda man vill ha!
En riktig man slår andra på käften.
Tyckte S3 va bättre än S2, that said den är väldigt förutsägbar, både på gott och ont, sista avsnittet gick EXAKT så som jag trodde.
Ser dock fram emot att se mer av den då jag gillar Alan.
Det va ju snack om att han kanske skulle spela Batman, hade kunnat bli kul!
Trean är bättre än tvåan, men första är fortfarande bäst i min mening 🙂
Gillar också Alan, även om jag klankar ner på hans skådespelarinsatser, framförallt hans fysisk närvaro!
Han är given som Batman, inget snack! I min bok är Batfleck den bäste Läderlappen hittills men skulle Ritchson ta över manteln blir han nog den nya favoriten!
Haha, känner samma sak.
Ja, namnen jag skrev är med i diverse böcker! Inte minst då The Big Sleep av Raymond Chandler. En riktig klassiker och Philip Marlowe är urtypen av en hårdkokt detektiv. Bra skit!
Tack för tips!
The Big Sleep känner jag igen till namnet, tror bestämt att filmen med Humphrey Bogart står i hyllorna nånstans!
Ska spanas in!
Jag tycker serien är underhållande. Men som sagt, är man ute efter något verklighetstroget och seriöst så får man nog knäppa igång något annat. Jag ser på Reacher på samma sätt som James Bond eller valfri annan underhållningskaraktär. De är där för att roa.
Gällande hur Ritchsons går så har jag tänkt mig att det är dirigerat hur karaktären ska röra sig fysiskt. Kändes väldigt påtagligt i säsong 1 vad jag kommer ihåg. Sen om det har tonats ned eller om jag har vant mig ska jag lämna osagt. Jag har i alla fall inget minne av att Ritchson går på samma sätt i andra saker han varit med i.
När du nämner det så känner jag faktiskt igen det där med gångstilen, kan ha läst det i nån intervju någonstans. Att han skulle röra sig självsäkert, scanna av omgivningarna och inte vika av för något!
Såg sista avsnittet i s3 nyss.
Tyckte första säsongen upp till sista avsnittet var riktigt bra. Hade en realistisk ton. Var lite thriller detective stämning. Sen spårade det ur och blev ostigare.
Men fortfarande underhållande.
Alan är ju perfekt för rollen.
Men böckerna är ju sin sagt inte särskilt verklighetstrogna heller. Om jag inte minns fel har Lee Child själv sagt i en intervju att Reacher-karaktären började som ett skämt.
Vill man ha mer badass karaktärer fast i fantasyformat kan man ju läsa Elric sagan.
Håller med! Och kan nog se hur det hela började som ett skämt faktiskt..
Badass-karaktärer i fantasyformat låter onekligen intressant! 🙃
Lägger Elric på minnet!
Funkar för min del. Reacher serien är något som är helt ok när man vill ha lite deckarhistoria med en hel del action utan att det behöver bli djupt och filosofiskt av det hela, skön underhållning helt enkelt.
Lite ”stänga-av-hjärnan-action” är aldrig fel! ☝🏻
Titeln på denna tråd triggade mig orimligt mycket. Serien är riktigt jävla bra.
Hoppas att jag inte var allt för negativ - missförstå mig rätt: Jag diggar premissen och Ritchson, men orimliga storylines och annat drar ner helhetsintrycket.
Men det har ju ändå varit så pass intressant att jag sett klart tre säsonger! 🙂
Hahaha, ja! Där skiner Ritchsons oskillade skådespeleri som mest, anstränger sig noll för att smälta in och sen står han bara där med spikraka armar och blinkar dumt när de kritiska frågorna duggar tätt. Men INGEN misstänker honom! 😂
Det gör du rätt i. Säsong 3 duger gott som ”second screen-underhållning” - och slagsmålet är svårt att missa! 🙂
Exakt. Bra beskrivning av hur han ser ut när han blir ifrågasatt 😂
PSN: OAKTHYR