Indiana Jones and the Great Circle är som en varm kram från 80-talet

Machinegames har levererat en av årets stora positiva överraskningar. Indiana Jones and the Great Circle är vad de senaste filmerna borde ha varit.

Det sägs att den som tvivlar inte ska få något av Herren. Ändå var vi många som kände tvivel inför ett nytt Indiana Jones-spel. Hur relevant skulle det kännas? Och skulle det verkligen fungera i förstapersonsvy? Nu har jag som tvivlade privilegiet att konstatera att Machinegames har knåpat ihop ett alldeles strålande spel. Ett riktigt klassiskt äventyr.

Doktor Jones ger sig ut på en världsomspännande resa i jakt på ett stulet föremål, vars betydelse han stegvis blir varse. När vi efter ett tag får stifta bekantskap med tyska nazister börjar berättelsen ta fart på allvar. Indys storslagna äventyr tar oss till pyramiderna i Giza, bergsmassiven i Himalaya, tempel i Irak och krigets Shanghai, för att nämna några. Variationen är kort sagt fullkomligt strålande, men vissa områden är betydligt mindre än andra och känns nästan instoppade mest för att erbjuda miljövariation, inte för att göra det mesta av platsen i fråga.

Indiana Jones and the Great Circle är inget actionspel med konstant rök ur pistolmynningen. Fokus ligger på utforskning och pussel, och det går alldeles utmärkt att undvika strid i många fall. Det är förvånansvärt olikt Tomb Raider och Uncharted. The Great Circle har en helt egen identitet, och valet av förstapersonsvy hjälper till att särskilja det än mer från Lara Crofts och Nathan Drakes äventyr.

Detta förstärks också av att spelet inte tar sig självt på alltför stort allvar. Det finns en liten känsla av slapstick här som passar perfekt in i Indiana Jones-universumet. Den gamle arkeologen är ingen massmördare utan föredrar att ta sig fram med lite större finess. Gärna med en torr kommentar efter att fienden fallit. Machinegames hade kunnat välja en annan väg med följden att tonen hade skurit sig med vad ett Indy-spel i min värld ska vara.

Det är lätt hänt att plöja ned många timmar i Vatikanens alla gömda mysterier.

Som så ofta numera går det att välja just hur du vill spela genom att justera svårighetsgraden vad gäller strider och pussel. Jag valde att lägga mig på en mer behaglig nivå för att kunna spela avslappnat. Det medförde lägre fiendeintelligens, men om detta stör dig kan du alltså skruva upp svårighetsnivån något (även om det verkar vara lite si och så med AI:n också på högre svårighetsgrader).

Personligen fann jag det underhållande att smyga runt och dänga fascister i skallen med allt från stekpannor till kvastar och njuta av animationerna. För att smälta in krävs en förklädnad, men inte heller den är vattentät. Det går nämligen att bli avslöjad ändå, så skrid fram med försiktighet. Om man blir upptäckt finns det två val: antingen ta fajten eller fly undan och hoppas att de inte hittar en.

Striderna flyter på riktigt bra, och detta tack vare variationen i hur Indy kan slåss. Piskan är till stor hjälp genom att både fånga fiender och dra dem till sig samt slå vapnen ur deras händer. Det går också att kasta vapen på fienden (var beredd ifall de fångar det bara!).

Respekterar min tid

Miljömässigt kan vi förstås hitta likheter med Tomb Raider och Uncharted medan gameplay har spår av Hitman, lite Thief och definitivt en dos Dishonored. Machinegames har byggt spelet mestadels runt att undvika fiender, inte konfrontera dem. Stealth är således en avgörande ingrediens. Detta är ett ganska modigt vägval. Få hade höjt på ögonbrynen om The Great Circle varit avsevärt mer actionbetonat. Det hade säkert kunnat bli kul det också. Med ett långsammare tempo och mer fokus på utforskning och pussellösning bjuds vi däremot på en, i brist på ett bättre uttryck, mognare upplevelse. Spelet respekterar både min tid och min eventuella intelligens genom att inte hålla mig för hårt i handen. Vi får tid att tänka och reflektera, och det är så jag föredrar min Indiana Jones. Därmed inte sagt att det saknas actionsekvenser, för de finns här också och kan vara ganska spektakulära. Men de är inte alls spelets huvudfokus.

Något annat som finns är ett uppgraderingssystem. I stället för att nå nya nivåer i ett talangträd utvecklas Indy genom att läsa böcker, vilket på något vis känns logiskt. Trots denna utveckling är han inte övermänsklig. Indy blir trött av att klättra, simma och inte minst springa och allt detta påminner oss om att det är bättre att smyga runt fiender än att tampas med dem i grupp.

En levande värld

Jag skulle kunna ägna stora delar av den här texten åt Vatikanen. Detta tidiga område i spelet är väldigt öppet för utforskning och fullständigt proppat med pussel och mysterier. Det går att springa igenom det och fokusera på huvudberättelsen, men det finns så mycket roligt att göra att det vore dumdristigt att bara skippa allt gott som finns där bokstavligen under ytan. Inledningsvis gick jag mestadels runt som en turist, stal pengar från soldaterna och beundrade den vackra italienskan som pratas av både präster, nunnor och Mussolinitrogna i området. Snart insåg jag att nog borde försöka ta mig an själva spelet också.

Trots att kvaliteten på områdena varierar något har Machinegames överlag lyckats bygga en väldigt levande värld. Visst står en del karaktärer och upprepar ungefär samma replik, men när jag passerar människor pratar de inte bara. De visslar falskt, de suckar uppgivet över sin tråkiga vardag, de gäspar och nyser. Det må vara detaljer, men det är sådana här småsaker som gör en värld och människorna i den lite mer levande. Att alla dessutom pratar på sina egna språk, må det vara tyska, italienska eller arabiska, ger en härlig känsla av autenticitet.

Jag har ännu inte nämnt röstskådespelet, och då i synnerhet Troy Baker som Indiana Jones. Det är för att jag knappt vet vad jag ska säga. Baker har gjort många minnesvärda roller, men aldrig har han utmanats på detta sätt genom att iklä sig en ikonisk karaktär och bara briljera rakt igenom. Han är Harrison Ford. Röstskådespelet håller överlag en väldigt hög nivå, definitivt bättre än genomsnittet, och bidrar till den filmiska känslan hela äventyret igenom.

Allt man kan önska sig

Machinegames har lyckats med det allra viktigaste i den här sortens spel: de har gjort det genuint roligt att utforska. Det finns massor av valfria pussel och gåtor att upptäcka, och det är svårt att låta bli. Här finns en berättelse som engagerar, världar som bitvis nästan tar andan ur mig och en uppenbar kärlek till grundmaterialet som ramar in hela upplevelsen och bara skriker kvalitet.

The Great Circle känns som ett klassiskt äventyr som de brukade vara på vita duken en gång i tiden. Allt finns här. Miljöerna. Musiken. Självdistansen. Den ondskefulla tyska skurken. Matinékänslan. Till och med det klassiska Wilhelm-skriket.

Att spela Indiana Jones and the Great Circle är som att få en stor varm kram av 80-talet. Det går inte att önska sig så mycket mer från ett Indiana Jones-spel. Eller ett spel över huvud taget. Gillar du filmerna är det förstås ett plus, men jag är ett exempel på att man inte måste vara en Indy-fanatiker för att verkligen uppskatta spelet. Jag satt ändå med ett leende på läpparna under större delen av resan. Så här roligt att utforska gravar och lösa pussel i uråldriga tempel har det inte varit sedan det första Tomb Raider för snart 30 år sedan.

Vi nosar på högsta möjliga betyg, men några småsaker gör att vi landar strax därunder. Hatten av, Machinegames. Detta kan vara ert bästa spel hittills, och det är definitivt ett av de allra bästa till Xbox på många år.

Inget flyktbeteende nu!