Min pappa har alltid hävdat att ingen människa kan bli vad som helst. Yrken som kvantfysiker och elektroingenjörer kräver sin säregna typ av personlighetsdrag, menar han, undersköterskor och poliser likaså.
Jag har alltid tyckt att det är en onödigt cynisk hållning, men efter en vecka med Kingdom Hearts 3 är jag faktiskt benägen att hålla med. Denna skamlösa feberdröm av glättiga Disney-figurer, svårmodiga JRPG-barn och överdimensionerade hushållsartiklar hade definitivt inte kunnat skapats av vem som helst.
Möt Kingdom Hearts 3 – en smått osannolik blandning av idel kända ansikten.
Jag tänker inte gå in i fällan att försöka förklara koncist vad Kingdom Hearts är - seriens handling är ökänt invecklad, trots allt, och dess fans notoriskt faktagranskande. Men i korta drag är det ett typiskt JRPG-epos, med alla de narrativa teman som hör därtill, blandat med Disneys mest kända karaktärer och världar.
"Behållningen finns i det osannolika mötet mellan Disney-barnslighet och animedramaturgi"
Att det ovanpå det också finns multipla tidslinjer, otaliga versioner av varje karaktär och en terminologivolym som skulle fått Tolkien att rodna är oväsentligt; behållningen finns i det osannolika mötet mellan Disney-barnslighet och animedramaturgi, inte i den obegripliga berättarstrukturen.
Detta är inte minst fallet i Kingdom Hearts 3, som bjuder på en förvånansvärt välskriven och mestadels engagerande berättelse som sträcker sig från Herkules Olympen till Jack Sparrows Karibien. Varje värld lyckas på nåt sätt återskapa den känsla från Disney-filmerna de baseras på, och även om röstskådespelarna överlag är märkbart sämre än sina Hollywood-motsvarigheter så lyckas de ändå fånga lite av den där patenterade Disney-magin. Att spelet är vrålsnyggt och designen är gjuten hjälper ju att sälja in det, naturligtvis.
Världarna består av en eller flera banor som utgörs av korridorer av varierande trånghet. Det finns ingen vidare utforskning att tala om i de flesta av fallen, även om undantag som Pirates of the Caribbean-världen finns, utan målet är snarare att ta sig från punkt A till B och på vägen klubba så många fiender som möjligt. För en open world-skygg person som jag är den begränsningen skön, men för många lär det vara rätt klaustrofobiskt.
Variationen i struktur mellan världarna är rätt imponerande: i Pirates-världen ska man utforska haven i jakt på skatt och delta i fartygsstrider till sjöss eller i skyn, medan Tangled-banan är mer narrativt inriktad och låter spelaren hitta små, intima scener mellan karaktärerna för att bygga ut handlingen. Vissa världar har det utan tvekan lagts mer krut på än andra, men variationen i struktur är definitivt välkommen.
Spelet använder sig av ett aktivt stridssystem som är förrädiskt enkelt och rätt svårt att vänja sig vid. Det finns bara en attackknapp, men ytterligare attacker (av den magiska sorten) kan utlösas via en genvägsmeny. Därtill finns en hoppknapp och en blockknapp, och kombinationen av alla dessa bygger upp en mätare som möjliggör mer kraftfulla attacker beroende på vilket vapen du har valt.
"Det finns en överraskande bredd av saker att göra"
I sin sämsta stunder ser striderna ut som ett frustrerande monotont hamrande som inte ordentligt kommunicerar vad som faktiskt händer på skärmen. När det är som bäst, å andra sidan, sker det ett vansinnigt välkoreograferat färgfyrverkeri på skärmen där siffrorna flyger, Disney-referenserna haglar och motståndet uteblir. Det känns för inkonsekvent i sitt utförande, som om det är slumpen och inte skickligheten som avgör utfallet. Vilket är synd, då striderna utgör en stor del av spelet.
Utöver det finns det också en rymdfärdskomponent, där man navigerar ett rymdskepp mellan världarna i ett slags Star Fox-liknande koncept av hinderbanor och skeppsstrider. Det finns en överraskande bredd av saker att göra, så som att lösa pussel eller samla föremål, men många av aktiviteterna känns mer som utfyllnad för att dölja det faktum att det hela egentligen bara är en rätt mödosam färdsträcka från en värld till en annan.
Trots alla sina brister finns det ändå väldigt mycket hjärta (fniss) i Kingdom Hearts 3, om man är öppen för det. Disney-figurer borde inte funka i en melodramatisk och seriös animekontext, men likt Thor och Guardians of the Galaxys möte på bioduken så bara gör det det. Det är definitivt inte för alla, men om man kan bortse från eller till och med acceptera den ogenomträngliga handlingen finns det så många intressanta världar att upptäcka och möten att förundras över.
Bara det att se Svarte Petter trakassera en stackars pojke med Tokio Hotel-frisyr gör det hela värt det, om du frågar mig.
Fotnot: PS4-versionen testad. Kingdom Hearts 3 släpps den 29 januari.
