Avowed - Obsidian flexar sina rollspelsmuskler.

2025 började starkt med två till synes starka rollspel i Kingdom Come Deliverance 2 och Avowed.
När KCD2 var genomplöjt var det dags att sätta tänderna i Obsidian Entertainment senaste alster där de än en gång dyker ner i det kompetenta världsbygge de snickrat ihop genom de utmärkta titlarna Pillars of Eternity och Pillars of Eternity 2.

Så någonstans kände jag ändå att rollspel med en djupare berättelse har de koll på och började hoppas.
Trots att jag fann deras The Outer World en fadd upplevelse där deras Fallout-in-space kryddat med en satir av oreglerad kapitalism inte nådde de nivåer Obsidian borde (brukade) nå i sina rollspel.

Men Avowed har fördelen av att utspela sig i ett etablerat världsbygge och det borde in princip vara öppet mål. Bara att se till att där finns en bra handling. Det börjar onekligen intressant.
Som foster blev du antastad av en okänd gudom och som tack för detta växer det lite utskott från ditt huvud.

Du växer upp under spott och spe och väljs slutligen ut att bli kejsarens utsände till The Living Lands, Eoras norra kontinent, för att undersöka en mystisk farsot. Väl där så går allt fel, du lider skeppsbrott, du upptäcker att det är något värre än en farsot.
Till råga på allt så blir du mördad och upptäcker att någonting håller kvar din själ i livet. Vilket verkar vara mer oroande än att någon ville ha ihjäl dig. Lovande start!

Men trots att det är en rätt vacker spelvärld Obsidian fått fram, med ett ganska glatt och glättigt färgschema värdigt 80-talet.

Avowed är defintivt fantasy-vackert och påminner ibland om Avatar.

Hörde jag ordet ”Kuliss”?
Det står klart ganska fort att Avoweds spelvärld är av ”den gamla RPG-typen” – allt du ser enbart är till för dig och bara dig.
I städerna finns bybor som står och glor. Du kan inte slå dem, elda upp dem eller ens prata med dem. De är bara där för att städer måste ha invånare, annars är det inte en stad.
Du kan hoppa runt som du vill (Parkour!) och där du kan ta dig in där får du ta dig in. Grejer du kan plocka upp är i princip uppmärkta med ditt namn och ingen kommer att sakna dem. Bakom varje vattenfall finns en skatt.

Skattkistor skimmrar med både ljus och ljud. Kom ihåg att alla grejer är färgkodade så att du slipper ta upp gammelt vitfärgat bös.

Som rollspel är det ett lätt och ledigt spelande. Du går upp i nivå, låser upp färdigheter och förbättrar dina attribut.
Men du är inte bunden till något som helst spelstil utan kan blanda friskt. Vill du att din smygande muskötskytt ska kunna bränna fiender med eld, så är det inga problem. För fiender finns det gott om, det är aldrig mer än fem minuter till nästa fight.
För går det längre tid så skulle spelet kännas tomt och innehållslöst, vilket inte ens ett amfetaminberikat ADHD-barn skulle orka uthärda.

Det enda som bromsar striderna är din utrustning. D.v.s. ditt/dina vapen och din rustning måste synka i nivå med dina fiender.
Det görs enklast av att hitta lite olika växter, skrot och dylikt när du springer och hoppar omkring (Parkour!). Dina kamraters uppgift är i huvudsak att säga till när du har för låg nivå på antingen rustning eller vapen för att strida effektivt. Sedan kan de hjälpligt slåss mot dina fiender. (Är du en van spelare så ser du att de siffror som flyger förbi när du slåss plötsligt blir ovanligt låga och då inser du att du gör för lite skada, för tillfället). Vid fiendernas hälsomätare finns också en nivå-indikation på vilken utrustningsnivå du borde ligga på.

Uppgraderar utrustning gör du enkelt genom att döda fienderna, teleportera till en lägerplats på din karta, få fram rätt meny, se till att du har plockat rätt råmaterial under ditt äventyr och sen är det bara att trycka på ”Upgrade”. Pling, så är din rustning bättre än den var och du kan fortsätta slåss. Du kan till och med teleportera tillbaka till där du var när du lämnar lägret.

Om du har spelat Elder Scrolls och Dark Messiah of Might and Magic så vet du ganska exakt vad som väntar. Du springer fram till fienden, slår så mycket du orkar och när fienden gör en ansats att slå tillbaka blockar du eller hoppar undan. Eller hoppa upp på en sten för lite avståndskrigföring. Därefter upprepa du allt till alla fienden är döda. Om dina kompanjoner segnar ner på knä så är det bara att springa dit och trycka på F, för att få fart på dem igen.

Se mitt svärd, ödlejävel! Håller jag det så här kan du inte slå mig och inte dina kompisar heller.

Ibland får du till lite "critical damage" och allt går lite i slow motion, för det är coolt. Eller nåt. Det finns inte riktigt någon tyngd i vapnen och jag roas mest av att skjuta fiender på avstånd med min fräsiga Arkebuse. Där jag kan skjuta hårdare om jag håller in musknappen, på samma sätt som att jag kan slå hårdare om jag laddar ett slag med svärdet.

Personligen är jag inte helt förtjust i spelsystem där det ska fara runt en massa skadesiffror på fiender eller en fet hälsomätare ovanför fiender. Här får du båda. Yay...

Crafting? Ja, det finns crafting. Du kan laga hälsogynnande måltider att äta istället för att dricka hälsoberikande drycker i strid.

Slutsats!

Hade Avowed släppts för 10 år sedan hade det varit ett absolut topp-spel i klass med Skyrim och dylika actionrollspel. Snabb action i ett kompetent världsbygge, som de slarvar bort. Men i nådens år 2025 kräver jag ändå lite, lite (rätt mycket) mer av ett rollspel. Må så vara att det inte behöver vara ett bordsrollspel likt Baldur’s Gate 3, men att få till lite djup och autenticitet är inte för mycket begärt, av en utvecklare som tidigare har haft förmågan.

Det här är ett snabbt spel för dig som inte ids att ha tålamod. Det flödar koncept och namn i dialogerna, knutna till världsbygget, som inte ges någon förklaring. Läsa!? Nej, det är parkour-dags och inte scrolla genom något Kodex för att veta något om världen omkring dig. Det är ovanligt med ett spel som samlat all sin lore i två tidigare spel.

Spelvärlden är en kuliss och tyvärr inte ens en särskilt välfylld sådan. Invånarna går runt som livlösa zombier och du kan bara interagera med den handfull karaktärer som utvecklarna personligen valt att du ska interagera med. Du kan därför inte stjäla, mörda eller prata med folk om inte utvecklarna vill det. Jag hade samma intryck av Obsidians The Outer Worlds, där det bara var värt att försöka interagera med de karaktärer som fått särskilda namn och du gör bäst i att strunta i Worker #3 eller Worker #5.

Avowed är en solid 3:a men som hade kunnat nosa på högre betyg om det vore ett modernt och mognare RPG. Mina fördomar säger mig att spelet enkelt finner en publik i en yngre åldersklass på spelare.

En besvikelse trots ett rätt kompetent spel

Jag vill inte spoila besvikelsen redan i rubriken.

Snarare en utmaning i att balansera recensionen då det inte är ett dåligt spel, bara att jag hade hoppats på mycket mer.

Det är inte alltför komplicerat.
Det flyger förbi en hel del namn och "koncept", som inte riktigt förklaras i förbifarten.
Vissa grejer markeras med blå text, oklart varför egentligen. I andra spel hade man kunnat hålla muspekaren över ordet för att få upp en förklaring, men det verkar utvecklarna ha hoppat över här, kanske för att vinna lite tid.