SPOILERVARNING FÖR MASS EFFECT-SPELEN - Läs på egen risk

Jag är en av de där personerna som har spelat igen Mass Effect-trilogin otaliga gånger. Jag är även en sån som diggar slutet i 3:an (sålänge man inte fuckat upp det med sina tidigare val såklart).
Därför blev jag, tillsammans med så många andra, lite småbesviken år 2017 när jag lärde känna ME:Andromeda första gången. Jag minns det som ett ganska tomt spel.

För några veckor sen fick jag ett ryck och installerade det igen, så jag tänkte skriva av mig lite om upplevelsen.

Först det dåliga. Andromedas största svaghet märks inte direkt, utan kommer krypande allt eftersom. Det är lathet, tidsbrist och förmodligen press på utvecklarna som sticker ut. Några exempel är

• Hur kommer det sig att alla planeter har i stort sett samma djurliv, oavsett öken -eller isplanet? Samma djur med annan färg bara.

• Det hade varit trevligt om utposterna/kolonierna man placerar faktiskt utvecklas lite under tidens gång. De består alla av några byggnader och det förblir så. Inga logiska byggnader heller, var sover alla liksom?

• Precis som ovan hade det varit trevligt om miljöerna utvecklades lite också. En stor del av spelet går ut på att förändra klimatet på olika planeter. Förändringen du märker är att din mätare visar en annan temperatur. Lite visuell skillnad hade gjort gott.

• Många oviktiga NPCer ser ut som att någon bara tryckte på Random-generatorn.

• Många av de mindre sido-uppdragen är direkt kopierade från planet till planet. Möjligtvis att beskrivningen är lite annorlunda.

Sen finns en hel del klantiga saker att störa sig på. Behöver du tex gå ombord på ditt skepp för att prata med en person där och sedan gå ut igen? Grattis, då måste du lämna planeten, prata med personen och sedan landa igen. Två utdragna cutscenes helt i onödan.

Många av de snäppet viktigare karaktärerna kan vara fruktansvärt irriterande ibland. Vissa vill jag inte ens prata med, som Suvi och Gil. Det finns dock karaktärer som väger upp detta, som Drack och Peebee.
Det tar mig till de bra sakerna med Andromeda, som tex dialoger. Det finns en hel del humor att hämta, så länge man lyssnar och låter folk prata. Därför kan det vara en idé att inte alltid ta med sig samma två crew-medlemmar ut på uppgrag. Olika kombinationer ger olika konversationer.

Spelets största styrka är striderna, som jag tycker utklassar orginalen. Allt bara flyter och oavsett om det är vapen eller skills så känns allt bättre.

Det har dock alltid varit grundkonceptet i Andromeda som jag gillat bäst. Älskar idén att ta sig till en främmande galax utan chans att återvända och börja ett nytt liv och bygga något därifrån. Det är sånt som gör att jag blir sugen att spela om såna här spel.

Denna gång gick jag även all-in på rollspelandet. Jag kollade inte upp vapen, skills, guider, dialogval eller liknande, vilket jag var lite skyldig till förra gången. Att fundera, välja och utforska själv höjer allt lite grann. Inte mycket, men lite. Stängde till och med av den andra datorskärmen för att inte kolla på massa annat under spelets gång.

Tycket slutet i Andromeda är bra. Solklart menat att det skulle få uppföljare, något som förmodligen blev lite lagt på is efter stormen mot spelet när det släpptes. Jag hoppas dock nästa ME tar upp tråden igen. Det är saker jag är nyfiken på, som:

• I slutet får man hintar om att The Quarian Ark kanske inte är förlorad ändå.

• Mot de sista uppdragen får man hintar om vad Remnant faktiskt sysslar med. Där finns det mycket mer att hämta.

• Du dödar den lokala Kett-ledaren, men denne ersätts av en annan som verkar smida nya planer. Sen finns det ju fler högre upp man vill utrota.

Så! Många brister i detta spel, ja. Men jag fann mig ändå sitta på jobbet och längta tills jag kom hem och kunde spela igen. På nåt sätt är det allt som räknas.
Efter denna playthrough kände jag verkligen att Andromeda fick för mycket skit för vad det är. Vissa verkar ha trott att de skulle få spela som Shepherd i nåt sorts Mass Effect 4. Det förde mina tankar till Amnesia: A machine for pigs, som är ett bra spel för vad det är och vad det försöker vara. Men det fick överdrivet mycket skit bara för att det inte var The Dark Descent 2.

När eftertexterna rullade till AURORAs störtsköna 'Under Stars' så fällde jag bak ryggstödet och kände mig allmänt nöjd. Insåg att jag kommer att sakna Andromeda, för nu kan jag förmodligen inte spela det igen på 4-5 år. Men ett nytt ME är på väg, som i alla fall jag kommer (roll)spela med entusiasm och ett öppet sinne.

Tack för att du orkade läsa. Finns det nån som kände igen sig?