Det första jag tänker när jag ser den person som spelet påstår är min fru, är: ”Hon?” Varför i hela friden gifte jag mig med henne? Eller snarare, varför gifte sig Cahal, spelets huvudkaraktär och mannen med en av de ståtligaste mustascherna jag sett i ett spel på länge, med henne? Svaret blir snabbt uppenbart – han kunde inte få någon bättre. Han är nämligen en mördande trist stereotyp, som inte ens blir mer intressant eller underhållande av att han är en blodtörstig och mäktig varulv. Det måste rimligen förtjäna något slags pris, om än inte sorten man vill ha.
Werewolf the Apocalypse: Earthblood utspelar sig i samma World of Darkness-värld som Vampire: the Masquerade. Men vi får inte alls samma kvalitet här som i Bloodlines, och papper- och penna-förlagan görs verkligen inte rättvisa.
Inte bara för att alla karaktärsmodeller utom Cahal ser ut som skräckinjagande mannekängdockor med märkligt stirrande blick. Den där ovan nämnda frugan dör i spelets inledning, vilket av någon anledning gör Cahal jättearg. Han kan väl bara gifta sig med någon av de andra dockorna? De ser ju lika kockobäng ut allihop?
"Om jag kopplar på dockblocken så släpper han mig nog."
I ett bättre skrivet spel hade grafiska brister så klart spelat mindre roll. Jag kan fortfarande sugas in i Knights of the Old Republic, trots stelbenta och föråldrade karaktärsmodeller och animationer. Men det spelet är välskrivet, med personligheter som får liv genom bra dialoger och distinkt röstskådespeleri. Werewolf the Apocalypses skådisar är som bäst mediokra och som värst skrattretande, men mycket av det kan också skyllas av de usla replikerna de tvingas kväka ur sig.
"Skräck-injagande mannekäng-dockor med märkligt stirrande blick"
Själva intrigen är även den ointressant, och lyckas inte ens vara en ordentlig hämndhistoria. Cahal vill för all del hämnas sin frus död genom att sänka det onda företaget Endron (en föga subtil referens till Enron, antar jag), men det saknas hela tiden driv. Vad värre är, allt världsbygge är valhänt genomfört, och de olika koncepten, fraktionerna och varelserna förklaras dåligt eller inte alls. Allt känns väldigt tunt och intetsägande, och jag ges aldrig någon egentlig anledning att bry mig överhuvudtaget.
Än värre är att Werewolf känns urgammalt också spelmekaniskt. Och inte på ett charmigt eller kul sätt. Det känns bara primitivt, outvecklat och slappt. Cyanide är väl inte kända för att göra mästerverk, men nog kan de bättre än så här.
Werewolf känns som en avskalad och ofärdig variant av Alpha Protocol, och blandar smygande med action och lite enklare uppgraderingar. När du är i mänsklig form ska du smyga omkring, skjuta vakter med armborst, sabotera övervakningskameror och försöka hålla dig ur synhåll för de puckade fienderna. Du kan även förvandla dig till en varg som är snabbare och kan smyga in i ventilationssystemet.
"Det finns inte mycket att skratta åt"
Det är dock för simpelt för att vara kul, och det är bättre att bara förvandla sig till varulv direkt och slakta varenda jävel för att få det överstökat. Det är lite roligare som actionspel än smygarspel, dessutom, om så mest för att det är coolare att vara en varulv än en arg gubbe med armborst. Det är fortfarande ett oprecist och stelbent stridssystem där du egentligen mest vevar på så gott det går tills alla är döda. Men här finns åtminstone lite fler finesser, som att du kan välja mellan två olika stridsformer med sina egna specialattacker, och att du kan plocka upp fiender och avrätta dem för att bygga upp dina mätare och till sist kasta din i ett raserianfall som låter dig dela ut massiv skada.
I slutänden blir dock även striderna mestadels en repetitiv sak i mängden som man mest sömngångaraktigt betar av. Det hjälper inte att bandesignen och miljöerna är så trista att de inte direkt väcker någon upptäcktslust. Det är så slappt ihopsatt att varulvsbasen ligger ett par steg ifrån en av motståndarnas anläggningar. Det blir inte mycket bättre av miljöbytena heller, tyvärr, då nivådesignen är lika trist oavsett om du springer runt i en fabrik i skogen eller i ett oljefält i öknen.
Werewolf the Apocalypse är inte ens dåligt på det där underhållande sättet. Det finns inte mycket att skratta åt. Det är bara ett föråldrat, illa designat och mördande trist spel som inte lyckas på något plan.
Pc-versionen testad.
