Ibland känner man sig allt bra dum. Efter att ha genomlidit tre Halo-spel där kampanjen blivit allt sämre, allt mer repetitiv, allt tråkigare, började jag tro – på fullaste allvar – att det första spelet, det som sköt den där gamla klyschan att shooters aldrig är bra på konsol i tusentals bitar, inte var så himla hett, det heller.

Så dumt. #Halo: Combat Evolved gör skäl för sitt namn. Till och med banala, evighetslånga korridorstrider känns dynamiska, energiska och oerhört variationsrika. På svårighetsgraderna Heroic och Legendary är eldstriderna dessutom något av det mest utmanande jag varit med om. Att återvända till en av världens bästa kampanjer i #Halo: Anniversary är en ren och skär fröjd. #Bungie lyckades redan här med en helt suverän balans mellan vapen, fiender och omgivningar.

Kicking ass and taking names

Allra bäst är striderna nere bland de grönskande dalarna på ringvärlden Halo. Covenanternas fort är till synes enkelt uppbyggda, men när man tar sig an dem upptäcker man massvis med nivåskillnader, snirkliga vägar och smart utplacerade barrikader. Rent estetiskt är det inte mycket att se på, men gameplaymässigt är det briljant. Fulländat skulle jag vilja säga. Fiendetyperna (om man bortser från urjobbiga Flood) kompletterar varandra. De små, vaggande, skraja skitarna är inte att leka med när de plockat på sig en needler, sköldbärarna tvingar en att tjurrusa (eller krypskytteskjuta) dem och elitsoldaterna är direkt mördande – speciellt när de kommit över en osynlighetsorb och ett svärd.

I never meant to cause you any sorrow. I never meant to cause you any pain. I only wanted to one time see you laughing. I only wanted to see you laughing in the purple rain.

Sedan är det vapnen. De är så mycket bättre och coolare här än i senare delar av serien! Bara en sån sak som sättet Master Chief laddar om sitt assault rifle på, bestämt, mekaniskt, maniskt, får mig att flina belåtet. Pistolen kanske är lite väl effektiv, men i övrigt gjorde Bungie verkligen allt rätt med vapnen. De låter fantastiskt. Klistergranaterna är fortfarande det roligaste man kan kasta på folk efter vattenballonger. Till och med covenanternas utomjordiska vapen är grymma – något som verkligen inte tillhör normen. Kanske för att de inte sticker ut allt för mycket, allt följer en genomgående, läcker, rundad stil.

Trofast tolkning

#343 Industries remake av Halo är solid. Ibland blir det lite konstigt, som när vänliga soldater landstiger för att hjälpa till på särskilt tuffa platser och helt plötsligt försvinner, men överlag är det en väldigt trofast tolkning av originalet. Något som inte minst märks när man slår av och på den gamla grafiken, vilket man alltså kan göra med en enkel knapptryckning mitt under brinnande strid. Den nya HD-grafiken är en rejäl uppdatering – de porlande åarna är en fest för ögat – men den som förväntar sig grafiskt lullull i klass med #Halo: Reach kommer dock bli besviken. Kampanjen använder sig av en separat grafikmotor som uppdaterat den gamla, befintliga, medan multiplayer-banorna däremot fått ynnesten att nyttja Reach-motorn. Lite orättvist kan tyckas, men det är faktiskt en mycket bra kompromiss. På så sätt är det bara ytan som uppdaterats i kampanjen – det enda som behöver putsas till – medan multiplayer-striderna kan begagna sig av alla de finesser som Reach gav oss.

Det här är den typen av vykort som säljs i presentbutiken på alla UNSC-skepp.

Som till exempel möjligheten att mixtra med spellägen, vapen, rustning, fysik, hälsa, restriktioner, villkor och fan och hans moster. Eller att få använda sig av jetpacks på banorna. Multiplayern är det som Bungie verkligen utvecklat allt mer genom åren, därför är det givetvis smart att ge oss den mest uppdaterade versionen. Vad som inte är lika smart är beslutet att bara ge oss sex kartor (varav en är från #Halo 2). Jag hade gärna sett en större mix från spelserien som helhet, men tanken är att de här banorna även ska fungera som ett kartpaket till Halo Reach. Hur som helst är det kul att se gamla favoriter som Hang Em' High och Beaver Creek bada i Reach-motorns glitter.

Bäst i test

Vi får oss även en (1) Firefight-bana till livs, och döm om min förvåning när jag ser att 343 plockat ut en av mina favoritstrider från kampanjen, ett Covenant-fort på Halo med bandesign att döda för, och stöpt om den i nytt snitt. Just därför är det kanske den roligaste Firefight-banan någonsin. Å andra sidan – varför bara en enda? Visst, Halo: Anniversary är en ”budgetutgåva”, och kostar ”bara” 400 kronor. Men lite mer än en ynka Firefight-bana och sex multiplayer-kartor har vi ändå rätt att kräva. Jag tycker att det är lite snålt.

Tio års spelutveckling ändrar inte det faktum att Halos kampanj håller världsklass.

Men med tanke på att kampanjen i Halo: Combat Evolved är en av världens bästa genom tiderna så finns det inget annat att göra än att välsigna det med den allra högsta betygssiffran. Intelligensen fienderna uppvisar är fortfarande hänförande (om man, än en gång, bortser från Flood), bandesignen är mästerlig, och vapnen får en pacifist som undertecknad att skrika halleluja. Då har jag inte ens nämnt Martin O'Donnells superba musik. Och nu är spelet till råga på allt snyggt också.

Var inte lika dum som jag. Underskatta inte Halo.