Inlägg av Klfh
Inlägg som Klfh har skrivit i forumet
Barn kan inte bestämma vad som är bäst för dom, dom borde först och främst lära sej att förstå denna sanning.
Absolut! Barn är man tills dess man fyller 18.
Ja, det är en otrolig mognad man genomgår över en natt...
Från att supa skallen av sig på smuggelsprit under sena hemmafester börjar man gå ut på krogar och klubbar för att bli utkastad när fyllan blir för stor, eller vad menar du?
Rent legitimt har du givetvis rätt, men den tidpunkt när man "blir vuxen" måste ändå ses som en relativ mognadsprocess som är unik för varje individ. Denna avspeglas troligen i beteendet, och ja... Det är helt enkelt så enkelt som att de personer som beter sig vuxet får (och ska få) samma förtroende som en "vuxen" person.
Nära döden... lite svårt att veta vad som hade hänt om det hade hänt så att säga men det första jag tänker på är när jag höll på att ta fallskärmscertifikat. Jag hade hoppat tillräckligt mycket för att våga ta ut svängarna lite, bli lite modig (läs korkad).
En tjej som hoppat innan mig ur planet flög så sakta i sin skärm så jag hann ifatt henne och passerade snett över hennes skärm på ett avstånd som gjorde att jag kunde gå den om jag ville - detta är ingen bra idé av flera anledningar främst kanske för att om jag hade fått in foten i hennes lior hade vi förmodligen rasat till marken båda två. Inga nöjda instruktörer på marken efter det hoppet... Höjden var inte tillräckligt hör för att rätta till problem men hög nog för att orsaka två relativt döda hoppare.
En vän som var med den dagen tog en massa kort och han tog faktiskt ett kort precis innan jag flög över skärmen - så det finns bevis på att jag är en dåligt fallskärmhoppare.
Denna bild vill jag se!
E det denna föressten? Hoppade du utan skärm?
FFS
http://img205.imageshack.us/img205/6616/pastranadivehtq4.jpg
Det där magplasket lär ha varit rejält vidrigt :/
Alltså, jag kan tänka mig att det handlar om spänningar. Jag känner ibland att det krampar i underarmen när jag kör för mycket palm mute eller för snabba saker, och det har jag kommit fram till att det helt enkelt beror på att jag spänner underarmen. Efter ett tag gör det lite ont också, och då är det bara att vila några minuter som gäller.
För mig funkade det att tänka på att slappna av i axlarna och att sätta lillfingret mot gitarrhuset, strax under strängarna, så att armen var avslappnad. Du kan ju alltid se ifall det är nått sånt, men om det inte löser sig är det nog bara doktorn som gäller tror jag. Armbågen är ju full av en massa läskiga ledband och grejer som man inte direkt vill få utslitna.
Tack för den kommentaren, det värmde.
Faktum är att det här är en helt sann historia. Den där lillgrabben skrämde halvt livet ur mig. Och blicken hans... *ryser*
Pojken på bussen
Jag gick i sakta mak nedför trappan till bussterminalens vänthall. Det var sent på kvällen och jag var sliten efter en lång dag med mycket tid i kollektivtrafiken. Mitt mål var nu äntligen satt till hemmets varma vrå och jag kände mig lugn och skönt avslappnad. Nyss hade jag repat och det hade gått bra. Hon hade dessutom varit där och något var på gång, det kände jag tydligt.
Mina steg ekade i busshallen när jag gick fram till rätt utgång och avslappnat lutade mig mot dess karm. I vanlig ordning stod jag längst fram, när chauffören öppnade dörrarna skulle jag vara först på bussen. Trettiotre tomma säten att välja och vraka bland. Metodiskt lät jag blicken svepa över mina medpassagerare.
Där var den vanliga mängden pensionärer. De satt på den närmsta bänken och såg allmänt gamla och trötta ut. De skulle komma att sätta sig framför mittendörren på bussen, allt i enlighet med tingens naturliga ordning. Om någon annan satt där skulle de med ilskna blickar och demonstrativt haltande göra fullt klart att denna person absolut inte var välkommen där.
Två killar i nittonårsåldern stod tillsammans mitt på golvet. Båda stod med hälarna mot varandra och fötterna vinklade så långt ut det var möjligt. Fullkomligt fokuserade stod de svajandes, det var uppenbart att de tävlade i balans.
På den andra bänken satt en ensam pojke. Jag uppskattade hans ålder till tio år, kanske lite äldre. Ett par intensiva bruna ögon utgjorde fokus i ett anlete krönt av en kort blond kalufs. Han bar en kamouflagefärgad jacka och mörkgröna manchesterbyxor. Bredvid honom på golvet stod en sliten grå ryggsäck. Hans blick var fäst vid de två äldre pojkarna, och fötterna vreds långsamt utåt i en för honom diskret imitation av deras lek. När den ene av de två tävlande råkade i obalans och skrattande tog ett steg bakåt ryckte dess observatör till och låtsades som om han inte alls sökt härma dem. En onödig åtgärd, de två andra brydda sig föga om sin omgivning utan hade nu försjunkit i en ny tävling, den här gången i att göra klickljud med tungan. Den enda som såg pojken var jag.
Så kom bussen in. Pensionärerna reste sig och närmade sig långsamt dörren. De två pojkarna slutade klicka och plockade istället ihop sina saker. Pojken reste sig även han, tog ett stadigt tag kring väskans handtag och gick fram till dörren. Han ställde sig på andra sidan dörren, lutad mot dess andra kant och såg mig rakt i ögonen. Under en bråkdel av en sekund mötte jag hans blick och bröt sedan kontakten för att studera hur chauffören fipplade med helljuset mot den ljuskänsliga platta som var kopplad till dörren. Vi var trots allt i Sverige, här tar man inte ögonkontakt med främlingar på stan.
Pojken fortsatte emellertid att stirra mig rakt in i ögonen, och trots att jag försökte ignorera honom kunde jag inte låta bli att känna mig illa till mods. Det var som om han läste mina tankar. Som om han just nu försökte komma på det bästa sättet att göra mig olustig. Stirrandet uppfyllde just det behovet, jag råkade i kallsvettning och när dörren så äntligen öppnades var det endast med tvång jag kunde dölja min lättnad och istället gå långsamt och moget mot de främre dörrarna.
Pojken brydde sig dock inte om att uppträda moget. Så fort jag kommit ut genom dörröppningen slank han igenom och sprang fram till mellandörrarna samtidigt som jag klev på där fram. Jag gick mellan pensionärernas säten när han hoppade in genom den mellersta dörren och svingade sig upp i sätet vid fönstret precis bakom den. Jag reagerade utåt sett inte på det, men nu var jag ännu mer olustig. Den här linjen åkte jag så gott som varje dag, och det var alltid den platsen jag satt på. Vid fönstret precis bakom mellandörren. Det värsta var att pojken nu åter igen stirrade mig i ögonen och nu dessutom med ett hånleende lekande på läpparna.
Utan att visa minsta tecken av vad jag tänkte klev jag förbi honom och satte mig istället allra längst bak vid det högra fönstret. Bussen fylldes, pensionärerna där fram och vi andra där bak, och for sedan iväg.
Efter fem minuter kom plötsligt pojken gåendes bakåt i bussen. Nu visste jag inte vad jag skulle göra. I brist på andra alternativ ignorerade jag honom fullständigt och fokuserade istället blicken på den lilla skylten med ordet "Stannar" längst fram i bussen. Pojken slog sig ned i mitten av den bakersta sätesraden, två platser till vänster om mig, och lade upp sin väska emellan oss.
Han tog dessutom av sig jackan och bredde ut den över sitt säte och plockade fram en bok ur väskan. Sedan bredde han ut sig över fyra av de fem allra bakersta sätena. På det sista satt jag. Boken lade han upp i knät och sedan låtsades han läsa. Jag noterade dock att han betraktade mig. Gång på gång vred han huvudet och studerade mig med sitt illvilliga ansiktsuttryck.
Min olust gränsade nu nästan till panik. Här satt jag på en helt vanlig buss en helt vanlig måndagskväll med en demonisk liten pojke som studerade minsta rörelse jag gjorde och det fanns absolut ingenting jag kunde göra. Han hade mig helt i sitt våld, och han verkade uppenbart medveten om det.
Så helt plötsligt kom min räddning. När bussen stannade för sista gången innan min station samlade han plötsligt ihop sina saker och klev av bussen gnolandes högt, gällt och falskt. Knuten i bröstet släppte plötsligt och jag kände mig fånig. Det var bara en pojke på väg hem, varför skulle jag övertolka precis allt han gjorde? Förmodligen var hans märkliga beteende säkert bara en produkt av min livliga fantasi och en svag paranoia som uppenbarligen började smyga sig över mig.
Men när jag klev av bussen ekade det höga, falska gnolandet i mina öron. Jag sprang den sista biten hem...
Tror du att media skulle släppa en nyhet med rubriken "Färskvara var inte färskvara"?
Jag såg precis en sådan artikel i AB (ja, jag är en syndare, let your lightning strike me) under hösten. Det var uppfetat över ett helt uppslag med dårrad och extra faktarutor och så vidare.
Antalet kroppar i hela spelet (genomsnitt om det inte är en konstant) delat med den genomsnittliga genomspelstiden kanske?
Låter som en rätt udda siffra iaf
någon annan fruntimmer från kungasläkten glömt hennes namn.
Silvia?
Skämt åsido, morsan gick i samma klass som Anders Lundin, det är väl det för mig.
10/10 på Castor, utan problem.
Jag har också funderat över det där. Vad tusan har hänt med soyan?
Kanske kan du använda din blogg till att visa upp dina alster? Det funkar för mig iaf, även om jag inte testat några bilder.
God jul!
Se till att klfh ordentligt kring granen (ja, det är svårt att komma på nått bra, gillade Seniils lilla nödräddning).
Ice har en fråga.
hur kan folk säga ordet "terrorist" och kalla sig objektiv?
Är det nån som kallat sig objektiv? Jag tycker det verkar vara en massa förstå sig på-are och åsiktsnarkomaner i vanlig ordning. Dylika är sällan objektiva.
Programmet "Jorden" på Deep Thought...
Skämt åsido. Jag gillade storyn i kotor och cod1, sen är det inte speciellt mycket som ploppar upp för mig såhär spontant.
Jag är ingen expert på stärkare, men testa att dra ned reverben. Min stod på max en gång, och satan vad det brusade.
Åandra sidan har jag nån slags andrahandskopia som typ måste jordas med fingrarna för att det ska vara tyst (den brusar tills man sätter ett finger mot någon sträng, då tystnar den) när disten är på ö.h.t.
Jo, jag tänkte länge på den...
Skämt åsido, vi får väl (åter igen) enas om att vi inte kan enas.
Mina två poänger:
1) Jag tycker du borde tänka lite på din attityd.
2) Övning ger färdighet. Tabbar är inte dåligt på något sätt, det har ett syfte och fyller det galant.
Instäm eller ej, jag vilar min resväska här.
Och hey, jag tycker att du är en snobb, slagverks killen; för du har lika inskränkta idéer som mig fast åt andra hållet.
Jovisst... Piano kanske kan ses som ett slagverksinstrument eftersom det nu faktiskt handlar om klubbor i grund och botten. Åter igen... Vi andra (eller ja, jag iaf... jag får känslan av de flesta verkar hålla med mig) ser musik som en konstform. Vem som helst, hur som helst och när som helst. Du försöker rama in det hela och verkar vilja anamma någon slags diktatorisk och nästan rent fascistisk ram som jag absolut inte tycker har någonting med saken att göra. För sjutton... Till och med tritonus kan ju låta bra om man vågar vara lite öppen och lämna ramarna för ett ögonblick...
Låt skapandet vara fritt och sanningen ligga i betraktarens öga (eller öra i det här fallet).
Ingen på det här forumet försöker jämföra teknik och känslor. Ingen här påstår att du blir en välskolad konstmusiker av att sitta hemma på kammaren och göra något du tycker är roligt.
Du kommer aldrig förstå musik och jag tycker synd om dig.
Vad du gör är att idiotförklara de personer som har en annan världsbild än du.
Jag lyssnar på dig, men du lyssnar uppenbarligen inte på mig. För att ta ett konkret exempel; jag har inte en enda gång i den här diskussionen nämnt slagverk eller ett slagverksinstrument. Du bara förutsatte att jag var besatt av det av någon fullkomligt obegriplig anledning.
Ingen här inne, förutom du, har velat prata om klassisk musik, pianon, orkesterdirigering eller vägen till ett liv som professionell konstmusiker.
Om du rent objektivt försöker läsa inläggen i den här tråden tror jag att du kan enas med mig om att du visar upp en allt annat än öppen fasad samt att "snobbig" är en väldigt träffande beskrivning av den bild du förmedlar genom dina inlägg.
"Nothing is more intolerable than to have to admit to yourself your own errors", tungt, men sant...
Jo, du beter dig precis som en snobb. Du gör ditt bästa för att visa dig överlägsen och det är helt upp till dig. Stå bara för vem du är istället för att försöka förneka det så är jag nöjd.
Personangreppen anser jag att du ska skippa helt. Jag tycker Karma verkar ha en betydligt vettigare inställning till musik än vad du har, och enligt mig förstår han musik betydligt bättre än vad du någonsin kommer göra med den attityd du visar upp här (observera att jag här uttrycker mina åsikter som just åsikter istället för att som du basunera ut dem som fakta).
någon som är helt besatt av slagverk.
Jag misstänker att det där var riktat mot mig, och det enda jag kan kommentera det med är det faktum att man ofta dömer andra efter sig själv. Du uppvisar en besatthet genom att totalt strunta i vad tråden handlar om och istället prata om din konstmusik och hur mycket bättre dina åsikter är, något jag tycker alla andra som skrivit i den här diskussionen klarar sig ifrån.
Åter igen: Övning ger färdighet. Övar du gehör blir du bättre på det, övar du notläsning blir du bättre på det och övar du tabbar blir du bättre på det. Oavsett vilket får du mer instrumentvana, och det är bra!
Nu tycker jag det är mycket skitsnack här... Noter ger precis samma effekt för gehöret som tabbar. I båda fallen får man tonerna serverade på silverfat. I det ena fallet (noter) får man dessutom rytmen serverad precis lika gratis.
Jag tror inte en sekund på att något av dem är direkt skadligt för gehöret. Det handlar om övning. Spelar du 50/50 tabbar/gehör kommer du utvecklas både när det gäller att läsa tabbar och när det gäller att spela på gehör.
Värt att notera är att tabbar i 90 % av fallen måste komplementeras med gehör för att man ska förstå rytmerna och nyanserna. Det känns som om det borde vara bättre för gehöret än noter, där du faktiskt helt slaviskt följer vad som står på papperet.
Den stora fördelen med tabbar är att det är 100 ggr enklare för nybörjare att sätta sig in i samt att det är väldigt enkelt att få tag på. Nackdelen är att varken rytmer eller nyanser anges och att man ändå måste lyssna för att förstå.
Fördelen med noter är att hela bilden ges vilket gör att man inte behöver lyssna för att spela rätt (även om det ofta blir enklare). Nackdelen är att det är förbannat mycket svårare att få tag på och att det kräver lite mer engagemag för att verkligen komma in i.