Om spel som vill berätta en historia – nu i Fulkultur-podden

Ååh, ljuvligt. Det här ämnet vet jag, att jag kommer att digga.

The best kind of games!

Följdfråga - vilka spel berättar bäst och med vilka metoder?

Blev sugen på Bioshock igen. Bör jag spela vanliga eller remastered?

@uberpwnage2.0: Om du kan skulle jag rekommendera de remastrade versionerna, de håller bra och dras inte med några konstiga ändringar som förstör originalupplevelsen. Om man har köpt originalversionerna på Steam sedan tidigare får man dessutom uppgraderingen gratis. På konsolerna är remastern det enda alternativet, såvida du inte vill spela på PS3 och Xbox 360 det vill säga. Men jag skulle säga att originalversionerna av Bioshock 1 och 2 är så pass väldesignade att de fortfarande fungerar än idag, trots att de tekniskt är något föråldrade.

Hade lite problem med nå skuggor som flimrade men det verkar bara ha varit i början på Remastered. Fortsätter väl här än så länge

Hur vida gillar du Infinite? Faktiskt inte rört det spelet alls men kanske tar i tu med det efter jag kört det här. För Bioshock 2 är väl inte mycket att hänga i granen som jag förstått?

@uberpwnage2.0: Ja så kan det ju vara när man kör på PC (för det gissar jag att du gör?), olika konfigurationer av hårdvara och mjukvara kan ju ställa till det, men inga stora problem hoppas jag?

Jag var inte superförtjust i Bioshock Infinite. Det är ett bra spel, ingen tvekan om saken, men jämfört med Bioshock 1 och 2 var det inte alls en lika hänförande upplevelse. Tycker inte berättandet, världen, atmosfären eller temposättningen är lika bra där, men de filosofiska frågorna som utforskas i handlingen är helt klart intressanta.

Det där är intressant faktiskt, många håller tvåan som sämre men jag tycker faktiskt att den på flera sätt är bättre än ettan. Visst, story-twisten är inte lika bra där och den är mer förväntad efter första spelet, men att man konstant är jagad av Big Sisters är till lika delar galet nervigt och spännande som tusan. Och jag gillar verkligen handlingen, men det är när man lägger till DLC-tillägget Minerva's Den som jag tycker att det blir en bättre helhet än första Bioshock. Om du inte har kört igenom dem rekommenderar jag verkligen att du tar dig igenom Bioshock 2 och Minerva's Den, skulle vara intressant att höra vad du tycker, för mig är det faktiskt höjdpunkten i serien (även om jag tycker att ettan är helt fenomenalt bra och ett stilbildande spel av rang).

Riktigt bra avsnitt! Däremot blev jag förbluffad över hur det inte pratades något om Final Fantasy-spelen. Sjuan var mitt första spel i serien och det var för mig verkligen magiskt med storyn, spelvärlden och det otroligt snygga(för den tiden, fmv-sekvenserna.

Sephirot håller jag fortfarande som en av mina absoluta favoritskurkar, den otroligt mörka stämningen och sedan självklart också musiken.

Sidformatet om singleplayerspel utan story så upplevdes det tidigt med Civ, Settlers och Colonization. Många av spelen det pratades om var ganska moderna spel. Att Gustav kanske inte pratar om dessa känns mer naturligt men hade förväntat mig lite mer från Calle och Joakim kanske.

Andra klassiska singleplayerspel är väl alla äldre bilspel, där var det ju i regel aldrig någon story. Mycket bra insats av Gustav för övrigt

@tricky: svaret: jag var inte med i avsnittet Hade jag varit med hade jag pratat mig blå om handlingen och berättandet i FFVII, och IX, och VI förmodligen. Men det blir kanske inte sista gången vi diskuterar fulkulturellt berättande, och tar vi upp det igen ska jag bannemig se till att FF är med i diskussionen.

Det är bra, dig kan man lita på Andreas! Sjuan och nian var ju helt fantastiska där just sjuan (även om det var mitt första spel i serien) var banbrytande på så många sätt, inte minst det grafiska och ljudmässiga). Ser med skräckförtjusning fram emot Squeenix episodvariant av sjuan i sommar(?).

Den riktigt läskiga skurken i FF7 var ju dock en helt annan, en som jag tror de flesta fick möta den hårda vägen...

"Your file is ruined"

*förtvivlat gråtskrik*

@tricky: Ja FFVII var också mitt första möte med serien, och allt i det spelet är verkligen helt makalöst bra. Temposättningen, hur man tror att Sephiroth är den stora onda skurken när det egentligen är Shinras pengagalna maktbegär och Hojos känslokalla experimenterande som ligger bakom allt, de känslomässiga greppen med Aeris, Clouds och Vincent Valentines hemska historik, Red XIII:s insikt om hur pappan egentligen räddade dem, Cids insikt om hur Shera faktiskt räddade honom och inte förstörde hans dröm ... oj, det är så många galet bra delar i det spelet, skulle kunna fortsätta i en hel essä om allt som är bra där.

FFIX är ju också makalöst bra, hela sekvensen i svartmagikernas by med Vivis existentiella kris är bland det finaste som visats i fulkulturell form. Kanske rentav får bli ett avsnitt om exakt vad det är som gör FFVII till den ikon det är i jrpg-genren?

Oj du, det där med sparfilerna upplevde jag aldrig, men jag kan bara föreställa mig den fullständiga skräck det måste ha varit att se det meddelandet när man investerat hjärta och själ i spelet. Lider med dig och alla andra som tvingats genomlida det!