Aggelos – ett av mina käraste spel

Titel: Aggelos
Utvecklare: Storybird Games
Genre: Sidoscrollande 2D-action-RPG, Zelda II style
Release: 19 juni 2018 till pc, finns även till Playstation 4, Xbox One & Nintendo Switch

Du vet, ibland finns det spel som liksom kommer innanför skinnet på en, blir en del av en själv och liksom smälter samman i ens DNA på ett sätt att det känns så självklart... Som att det alltid funnits där. Det är spelen som verkligen betyder något, som är mer än bara schysst underhållning för stunden. Aggelos har – något otippat – blivit ett sådant spel för mig.

Jag skulle kunna rabbla upp klassikerna, "Zelda: Ocarina of Time", "Street Fighter II", "Baldur's Gate"... Det finns så många spel som gjort outplånliga avtryck inom mig. Det var spelen som fick mig att älska spelmediet och tände en gnista, en passion som jag lär bära med mig så länge jag lever. Men spel är, liksom all underhållning, också något man har en väldigt personlig koppling till. Olika händelser har fått mig att värdera den oförfalskade spelglädjen och optimismen i "Recettear" lika högt som nyss nämnda superklassiker. Eller även det monotona manglandet i "Etrian Odyssey", vilket var just precis vad jag behövde där och då på en avlägsen plats för länge sedan. Det bortglömda Wii-äventyret "Fragile Dreams" kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, men inte nödvändigtvis för att det var särskilt bra. Däremot för att det var den perfekta, melankoliska följeslagaren under varma och ensamma sommarnätter när den där viktiga personen – den viktigaste! – plötsligt försvunnit och hamnat någonstans på andra sidan jordklotet.

En dag kommer du, jag och alla andra som läser detta att vara borta, alldeles utsuddade från jordens yta. Det vi lämnar kvar är bilder, minnen och ord vi någon gång sagt eller skrivit. Ord som dessa, som dansar en spöklik dans över tangentbordet medan jag hamrar in dem i evigheten via tangentbordet. Det här är ord som kommer finnas kvar, långt efter att jag inte längre gör det.

Tiden, det är liksom svårt att ha perspektiv på den. Det enda vi kan vara säkra på är att den kommer för oss alla.

Hur som helst. "Aggelos", var det.

Det var en helt vanlig eftermiddag när jag stod och hängde tvätten som det plötsligt slog mig – "Aggelos" har blivit just ett sånt där spel! Ett av mina favoritspel, ett sammelsurium av minnen som jag alltid kommer hålla kära.

"Aggelos" är ett helt okej spel. Det är ett franskt indie-spel som inspirerats av klassiker som "Zelda II", "Wonder Boy" och "Monster Boy". Det bygger vidare på giganterna i form av ett sidoscrollande 2D-äventyr som är helt klart spelvärt, om än utan några som helst nytänkande ambitioner. Själv spelade jag igenom det under en eftermiddag eller två för ett par år sedan. Hade det inte varit för mina barn så hade "Aggelos" redan nu mest varit ett flyktigt, kortvarigt men angenämt minne någonstans i bakhuvudet. Istället har det gradvis växt till något så mycket mer.

Grabbarna har spelat igenom "Aggelos" oräkneliga gånger de senaste åren. De speedrunnar det utan att veta vad en speedrun är, sätter upp sina egna mål och utmaningar och ritar av de gigantiska bossarna i sina ritblock. En A4-teckning av bläckfiskbossen hängde länge på kylskåpsdörren. Det går i perioder, så klart, men "Aggelos" är ändå spelet som hängt med genom åren och vars retro-inspirerade plingplong-soundtrack ackompanjerat såväl semestrar som högtider och vardagseftermiddagar då man står och hänger tvätten.

Jag vet inte hur många gånger jag googlat fram vägen till draksvärdet genom den där lavalabyrinten. Bara att det är tillräckligt många gånger för att ha lärt mig vägen dit utantill. Först ner, sen höger, vänster, ner igen och så höger.

De minsta har det lite svårare och blir ibland frustrerade över svårighetsgraden.

"Du vet, på min tid var alla spelen så där svåra", säger jag.

"Jag är glad att jag inte var barn på din tid, pappa".

Det kommer oundvikligen komma en tid då mina fyra grabbar växer upp. En tid då "Aggelos" bleknar bort och förpassas till någonstans där längst bak i deras växande minnesbanker. De kommer att växa upp och leva sina egna liv, kanske ringa och hälsa på ibland. Men det kommer aldrig bli som det är just nu. Detta fantastiska, alldeles underbara JUST NU.

En eftermiddag inte så långt från nu kommer jag stå där och hänga tvätten och inte längre höra "Aggelos" åttabitsinspirerade plingande och plongande från övervåningen. Inget ljud av några små händer som knapprar febrilt på handkontroller och inga dunsar eller glädjeskrik över vad man nu kan tänkas glädjeskrika över när man är tre äpplen hög. Jag hoppas att jag då kan sluta ögonen, höra alla de här ljuden igen och ta mig tillbaka till just den här stunden och just den här platsen i livet – om så för bara ett ögonblick. Helst av allt önskar jag att jag kunde stanna kvar här och nu för alltid, men den där jävla tiden stannar inte för någon, tar inte hänsyn till något.

Det enda jag då kommer kunna göra är att spela om "Aggelos" igen, för att kanske åtminstone fånga en glimt av magin just här och nu. Det är en bitterljuv känsla.

Fler av mina recensioner eller vad nu det här ska föreställa kan du läsa här! Ja, om du vill, alltså.

Hur det kan låta, inuti ett hus inuti ett hus. ❤️❤️❤️

Alltså, saker och ting händer som de händer. Eller inte. Det finns inget självändamål i att bilda en familj, om det nu inte är något man verkligen vill. Oavsett vilket så vet jag inte vad jag försöker säga med detta men jag hoppas du tar tillfället här och nu och uppskattar att den stunden du har nu inte kommer igen.

Det var lite det som var textens syfte, att inte ta tiden för givet.

Om du har känslor av att "ligga efter" är du knappast ensam, så känner vi nog alla till eller från. Oavsett om det handlar om relationer, jobb eller hälsan eller något annat. Det är nog en av de mänskligaste känslorna man kan ha. Vänd det till något konstruktivt och kriga på, jag hejar på dig!

Ja, men testa! Det är ganska billigt och är som sagt ett riktigt trevligt spel... Inte fantastiskt, men definitivt värt att köra igenom för en kvick "Zelda II-fix".

Jo, det är väldigt charmigt. Fiendedesignen är ofta riktigt bra också, även om miljöer och övrigt känns ganska "mid". Själv tycker jag det kan vara lite befriande att spela såna här lite enklare spel ibland även i vuxen ålder. Känns som många spel idag är så djupa och har lager på lager av spelmekanik och då tycker jag det är skönt med en "palate cleanser" som verkligen bara är "gå och slå" med lite light rollspelsinslag och pussel inslängt i mixen.

Testa!

Och dela gärna med dig av dina åsikter senare, alltid kul att höra vad folk tycker om Aggelos. Jag tror mycket väl det kan vara världens bästa spel... Ja, världens bästa 7/10-spel, alltså.

Kan tänka mig att det flugit under radarn för de flesta, vet inte ens hur jag själv hittade det. Måste varit i nån djupdykning på rabatterade Switch-spel för ett antal år sedan. 😅

Bra tillfälle just nu! Det är på rea på eshoppen så går att få under 40 riksdaler!

Tack! Ja, nej, så är det väl. När man blir äldre tenderar de flesta känslor att trubbas av lite, man blir väl liksom lite mer härdad och allting känns inte lika mycket på liv och död som när man är typ 14. Det kanske har med känslomässig mognad att göra, eller så har vi alla bara blivit hemskt tråkiga... Vad vet jag.

Agerar handledare åt en student i tidiga 20-årsåldern på jobbet och har aldrig känt mig äldre, lol.

💚 Glöm inte att hojta när du är sugen på Polytopia, alltid redo för en re-match