Han ni någon funktionsvariation?

Känner igen mig nått djävulskt i det du skriver.

Testat elkonvertering?

eller du kanske ska göra ablation för det inte funkar med elkonvertering?

Precis likadan som er, har dock alltid antagit att anledningen att jag snöar in på saker är pga att jag har lätt för att fastna i ett beroende.

Som tur är det inte alkohol eller droger längre utan materiella ting eller färdigheter.

Men i övrigt låter ni precis som mig.

Inga funktionsvariationer här annars, har haft väldiga problem med depression och alkohol men efter att jag fick reda på att jag skulle bli pappa så tog jag tag i det och peppar peppar jag mår bra idag. Dock var vägen rätt lång till att må bra efter jag bestämde mig för att ta tag i det, säkert 3 år till någorlunda bra mående.

En fellow stammare! Hej

Jag ser som en kråka pga vanligt synfel och keratokonus.

Sen stammar jag som sagt med, men det har blivit otroligt mycket mer hanterbart ju äldre jag blivit. Vet inte varför, men beror alldeles säkert mycket på att när man blivit äldre, mer självsäker och helt enkelt inte bryr sig så mycket om att "göra bort sig" längre så har stammandet också gått från något otroligt begränsande och skamfyllt i sociala sammanhang till typ "nåt som dyker upp då och då och är lite småjobbigt, men äh orka".

Och det, det är faktiskt jävligt skönt.

Men ja, det var ett riktigt helvete mellan typ 15-30 eller så, ganska tunga, definierande och trista år att behöva stamma sig igenom.

Om nån läser detta och lider mycket av sin stamning så vill jag att du ska veta att det är helt OK att fucka upp orden ibland, ju mindre man själv bryr sig om det och låter det påverka en ju mindre grej blir det också för andra. Enligt mina erfarenheter, iaf 💚

Alkoholen känner jag igen mig i. Testade även mycket annat gott i tonåren. Men ja beroende beteende ja tack.

Gjorde det efter första hjärtinfarkten då jag hade oregelbunden och hög puls, det hjälper dock inte mot just det problemet jag har nu, och blir ingen ablation just nu heller, justerad medicinering till att börja med, sen får vi se.

Får säga lite som du, fast om keratokonus - hej fellow keratokonusare. ^^
Det är en lite udda sjukdom det där, har du på båda ögonen eller "bara" ett?

När jag var hos ögonläkaren för ett litet tag sedan kunde de inte hitta min hornhinna på vänster öga med de maskinerna de hade, den är för ojämn. Båda maskinerna de testade med stod och sökte och kalibrerade hur jäkla länge som helst innan de sa ungefär "fuck it". 😅
Trots det ligger min syn på ögat mellan 0,2 och 0,8 beroende på om jag kisar eller tittar i periferin. Det är ett *jäkla* spann. Från att se nästan ingenting till en förhållandevis lindrig nedsättning.

Båda.

Jag känner igen det där med att kisa lite och plötsligt se bättre... Det är ett... Spännande synfel 😅 Inser nu att jag borde ta och kolla upp ögonen hos en optiker igen, det var alldeles för länge sedan! Har aldrig varit hos en ögonläkare för mina besvär så de är sannolikt lindriga ändå och sjukdomen ska väl oftast stabiliseras i 40-årsåldern, men borde ändå göra en check-up!

Ja, det är rätt märkligt - och vad jag förstått det så finns ingen riktig definitiv känd orsak heller.
Verkar finnas en viss ärftlig del - min farsa har det och möjligt att hans pappa också hade det. Både jag och pappa har på ena ögat, och han märkte av det någon gång runt 18-årsåldern (vid mönstring), medan jag upptäckte det först för ett par år sedan. Jäkligt ovanligt att "få" det såpass sent (efter 30), tydligen. Kanske har märkt lite gradvis sämre syn på ena ögat ett par-tre år, men absolut inte längre än så. När märkte du av/fick koll på (heh) den biten av synen?

Lampor och ljuskällor är irriterande för mig också, får någon slags "twinkle" eller halo-effekt när jag har sådana i synfältet på vänster öga. ^^

Skadar inte att gå till en optiker och kika (höh) på det i alla fall, brukar ju som du säger stabiliseras av sig självt efter 35 (det var det min optiker sa, runt 30-35 sen är det extremt ovanligt att det förändras) eller så!

Var ~20 när jag fick reda på det. Känner igen halo-effekten på ljuskällor och ser också "dubbla"/flimrande ljus i mörker osv. Ljuset från en gatlampa i natten är typ 2-3 ljus för mig, lol. Är väl sällan något rejält hinder då mina bekymmer är rätt lindriga, men visst, undviker helst köra bil när det är mörkt pga sämre mörkerseende.

Jag gjorde en utredning när jag var i sena 30-års ålder och det visade sig att jag har asperger (autism som det kallas nu). Det du beskriver är i korta drag så det är för mig, så det är ingen galen gissning att du har det.

Ärligt talat dock, så tvekade jag länge på om jag skulle göra utredningen. Vad skulle det ge mig att få veta? Det går ju inte att "bota" och man är som man är. Men jag gjorde det till slut. Så här några år senare så vet jag fortfarande inte om det var "värt det". Visst jag vet att det är konstaterat att man har det, men det hjälper inte mig att veta egentligen.

Om något så inser man att folk fortfarande har väldigt mycket fördomar kring det och jag har berättat det för några enstaka personer. Man är som sagt den man är, jag har alltid klarat mig och jobbat, har en fru och så vidare. Sen att jag ogillar folk, ljus, ljud och överraskningar och måste ha en rutin i allt med mera. Det är sån jag är och bara för att jag vet varför, jag tycker och känner så, förändrar det ingenting.

Håravfall, ängslighet som lätt triggar oro för minsta lilla och misstänker det är något knas med hormonbalansen. Har också någon form av hörselnedsättning.

GAD och OCD. Jag hade stora svårigheter i åren mellan att jag var 24-25 tills jag var 40 med att kunna arbeta och ha ett socialt liv på grund av ångest/depression och mina tvång. Spel, internet och "nya" sätt att vara social räddade mycket för mig. Efter mängder med olika varianter med terapi och olika mediciner lever jag idag ett högst ordinärt liv, 52 år gammal, som sambo med bonusfamilj. För min egen skull behöver jag fortfarande strategier och rutiner för att må bra, men det behöver säkert de flesta på olika nivåer. Jag arbetar som stödpedagog för människor med NPF diagnoser och där kommer mina egna erfarenheter till stor nytta. Tack för att ni delar med er FZ, och därmed öppnar för andra!

Någon annan som tycker att det är ganska lustigt att vi sitter här och uppduttar varandras besvär och plågor?

Varför skulle det inte vara okej tänker du?

Han behöver bara vara lite edgy.

Vet att det kanske inte är så seriöst menat, men kände ändå att jag ville svara någorlunda seriöst... ibland kan det kännas som andra har det så mycket bättre än en själv, och det kan vara lätt att känna sig ensam med de problem man har - oavsett hur de ser ut. Att känna att man inte är ensam och få ta del av andras perspektiv och erfarenheter av liknande grejer kan vara värt en hel del, så jag skulle inte säga att det är märkligt/lustigt.

Det behöver ju inte bara bli att alla sitter och beklagar sig själva, eller att kontrasten är att alla ser glada ut och säger att allt är perfekt jämt - finns mellanting, och ibland kan det vara skönt att få lite perspektiv på världen och livet. Påminnas om att det finns en enorm nyans. Och för en del kan det säkert vara ett behov att ventilera också, vad är då felet i att uttrycka sympati eller empati för dem? Vi kanske inte kan lösa allas problem, eller ens kanske kan/orkar/vill försöka, men det behöver ju inte betyda att det inte går att både uttrycka stöd och kanske själv lära sig något.

Och just den där biten att det finns mycket som kanske inte är så jäkla kul alla gånger, men det behöver inte betyda att vi anser att det är det största lidandet som går att uppleva heller. Jag nämnde inte sist att jag har RLS (märks ungefär var tredje natt, sen jag var 20-25-ish) - förjäkla irriterande, men det är inte någon jäkla pest heller. 😅 Känns lite märkligt att gå upp på natten och hoppa på ett ben eller göra lite jumping jacks eller nåt, men det lindrar det litegrann. ^^

Nåja, kanske landade lite fel.

Det slog mig bara helt plötsligt som en lite smårolig absurditet, som när någon skriver på t.ex twitter, att något hemskt har inträffat och får men massa "likes". Visst, man förstår ju liksom att folk uttrycker sitt stöd, men samtidigt så är det, det där språkliga som får en att fnissa till.

Gilla + Hemsk Grej = Absurdt.

Autism, eller asperger som det kallades när jag fick min diagnos. Utöver det lider jag av OCD, tvångssyndrom.

Båda diagnoser har sannolikt skapat lidande för mig, fast på olika sätt. OCD kan verkligen hindra en från att njuta av livet dock. Dessutom är det oerhört kämpigt att kombinera med universitetsstudier eftersom det hela tiden pockar på min uppmärksamhet.

Lider också av en fruktansvärd ischias emellanåt. Långvarig fysisk smärta, inklusive sömnbrist, sätter också sina spår på det psykiska måendet.

Edit: Mitt 666:e inlägg. Coolt.