Tactics Ogre Reborn - Strategimästarens -inte så- självklara val

Efter bra många år under 2000-2010-talet där i princip bara Nintendos Fire Emblem varit strategi-rollspelens ännu livskraftiga spelserie, så har denna guldålder av återuppväckande av insomnade genrer, sub-genrer och spelserier nu gjort att vi äntligen får många fler traditionella s-rpg:s att välja bland.

Tactics Ogre är ju då en remaster/remake av ett av de klassiska spelen från genrens guldålder på 90-talet, och här märker jag ett mod som nyare spel, inte minst vad beträffar mer lättsinniga nyare delar av Fire Emblem, inte vågar sig på. Tactics Ogre må vara ett fantasy-spel med allehanda varelser och strikt fiktiv spelvärld, men det märks att mycket av spelets övergripande berättelse är inspirerat av verkliga krig och konflikter, och det vågar utforska så mycket mer av krigets mörka teman än vad exempelvis Nintendo vågar sig på själva i sina Fire Emblem- och Advance Wars-spel. I Tactics Ogre återberättas det inte bara realistiska grymheter som ger spelet en rejäl tyngd, även som spelare får man göra många riktigt vågade val, inkl. delta i folkmord, för det som man i kriget så ofta kallar 'The greater good´. Detta, ihop med spelets utmanande svårighetsgrad, gör att Tactics Ogre faktiskt är vad jag skulle vilja kategorisera som ett tvättäkta 'Vuxenspel'. Spelets rollspelselement är också skapligt djupt inbäddade så det faktiskt känns som både små och stora val gör skillnad, både i och utanför slagfältet, gör skillnad.

Dels så får man förstås göra de tydliga valen som på det grander scale väljer vilken förgrening som spelets berättelse tar. Men även på de mer småskaliga valen spelar roll. Om du väljer att skona vissa av fienderna på slagfälten så kan de kanske dyka upp som rekryteringsbara storykaraktärer senare. De kan sedan välja att lämna dig om du inte tar hänsyn till deras intressen i valen du gör i spelen. Det gör att spelet känns hyfsat o-skriptat vad gäller berättelsen, och man får som spelare verkligen känslan av att man är med och påverkar krigets föränderliga utgång.
Kampanjen är riktigt lång, jag uppskattar den till ca. 45 timmar exkluderat de gånger jag fått starta om för att det gått dåligt. Och tackvare flertalet story-förgreningar, olika slut och mer därtill, så är återspelningsvärdet stort. Man känner sig tämligen mätt efter att man är färdig med kampanjen, men det öppnar helt klart upp för att man vill ta sig an kriget igen några veckor senare.

Medan berättandet och rollspelsinslagen i Tactics Ogre är på en helt annan nivå än t.ex. Triangle Strategy eller Fire Emblem, så underlevererar spelet inte minst på den grafiska presentationen gentemot främsta konkurrenten Triangle Strategy. Square-Enix patent "2DHD" kan definitivt vara lite för mycket ibland, med för extrema focus-depths och lite väl mycket glittrande julpynt. Men i motsats så kan jag tycka att den mer lågmält neutrala stilen i Tactics Ogre ser lite väl slätstruken ut. Dessutom så förstörs grafikupplevelsen något av ett vedervärdigt smetigt utjämningsfilter, som sägs bero på att spelets grafik skalats upp för remastern snarare än att gjorts om från grunden. Jag hade också velat ha i alla fall några av de moderna effekterna från 2DHD-spektrumet, om än gärna nedtonade. Jag kan rekommendera att spela detta bärbart på t.ex. Nintendo Switch, då en mindre skärm gör spelets smetiga utseende lite mindre förskräckligt att titta på.

Man får följa spelets berättelse genom skvallerartiklar och karaktärsprofiler som förändras allt eftersom man gör sina val i kriget. De fyller sin funktion, men jag hade nog ändå velat ha lite mer påkostat här i menyerna, lite mer interaktivitet, kanske en berättarröst till tidningsartiklarna.
Vad gäller ljudet så är det liksom grafiken en smula slätstruket. Melodierna är definitivt inte dåliga, men de lägger sig heller inte på minnet som något speciellt. Likt andra spel i genren så är röstskådespelet tämligen teatraliskt, men fyller sin funktion utan att vara irriterande.

Vad gäller då spelets kött & potatis, dvs. bataljerna, så känner man väl igen sig från andra spel inom genren, t.ex. Triangle Strategy eller Final Fantasy Tactics. Det handlar om relativt små arenor med 10-20 stridspittar, och det tar kanske en halvtimme för den genomsnittliga battljen. Jämfört med Triangle Strategy så är det mindre bombastiskt och färre tvära kast i Tactics Ogre. Inte ens en höglevlad magiker kommer vända spelplanen upp & ned med enorma eldsvådor till magiattacker. Det blir mer rättvisa förhållanden och mer konventionell strategi man får förlita sig på snarare än enskilda överstarka karaktärer. Spelet har också en ständigt närvarande level-cap som håller spelet välbalanserat utmanande genom hela kampanjen. Något som fått viss kritik i denna remaster är introduceringen av random spawnade buff-kort på arenan, vilket äldre fans av spelserien menar gör bataljerna mer slumpartade i dess utgång. Personligen ser jag dock positivt på detta, det blir en krydda som tvingar spelaren att anpassa sig lite mer on the fly än att helt kunna utgå från en förutbestämd strategi, samtidigt så är dessa kort inte så starka att de på egen hand särskilt ofta vänder krigslyckan likt ett blått skal i Mariokart. Totalt sett så är det välfungerande bataljer vad gäller balansen mellan taktik och krigets naturliga oförutsägbarhet, och det finns helt enkelt inte mycket jag kan anmärka på vad gäller detta strategispels själva batalj-del.

Med få skavanker som snarare är kosmetiska så finns det väldigt lite som håller tillbaka Tactics Ogre. Det är frågan om ett moget strategiskt rollspel som vågar utforska krigets fasor och som även vågar släppa spelarens hand, man får utforska spelets funktioner till stora delar på egen hand genom erfarenhet av bataljerna, och spelets berättelse vågar också introducera spelaren för krigets realitet att det sällan finns svartvitt gott mot ont. Och det fritt från pekpinnar och moralkakor, även när spelaren väljer de för tillfället fruktansvärda gärningarna så får man inga horn i pannan... liksom även ens fiender i deras karaktärsprofiler sällan beskrivs som regelrätt ondskefulla Sauron's, utan ofta har de sina egna "goda intentioner" som motiverar deras elaka gärningar, liksom deras avsky mot vår spelhjälte, en kille som alltså knappast behöver vara rakt igenom godhjärtad trots hans snälla profil.

Det skriver jag under på till 100%
Det är väl inte direkt samma sorts spel alls, men både Valkyria Chronicles original och 4:an hör till två av mina favoritspel de senaste 10 åren. Har absolut inget emot att spelen har sexiga animebrudar heller, måste vara tidernas största fabricerade icke-problem...