Att vara eller inte vara: En studie i Witchers.

Året är 2015. Ett år bland år. Inget speciellt som skedde det året? Ordet Groupie populariserades, och som gammal musiker kan man säga att det inte har samma innebörd som det hade förr. Å ena sidan är jag tacksam att jag slipper höra boomers fnittra över hur moderna dom är när dom engagerar sig med groupies (och selfies), å andra sidan är det roligt när folk är glada. Vad hände mer? Sara Danius valdes till ständig sekreterare i den mytomspunna Svenska Akademin (inte band-relaterat den här gången heller även om just Svenska Akademin är ett fantastiskt band). Nyordslistan hade toppats av ord som Douche, Haffa och Mansplaining (skall förklara mer om det senare). Men, är det verkligen det här jag minns 2015 för? Nej.. Det är det inte. Anledningen till att det var ett speciellt år för mig som gamer är för intåget av spelet Witcher 3: The Wild Hunt. Vilket fullkomligt enastående spel!

Det finns en del spel som väcker reflektioner hos oss gamers, som påvisar hur olika vi är som spelare. Hur ett bra spel skall kunna tillgodose spelsätt för olika typer asv gamers. Det handlar inte bara om att kunna smyga eller skjuta helt vilt omkring sig. Eller vara snäll eller ond som i Fable bland andra. För visst är det viktigt i friare, lite mindre linjära spel. Men det finns detaljer som skiljer oss gamers åt. Något som jag aldrig tidigare reflekterat kring tidigare.

Min gamle sambo Jan var precis som jag och hängde på Gamestops dörrar när The Witcher 3 släpptes. Vi bodde i studentkorridor, hade öppna dörrar vill våra lägenheter och kikade in då och då för att se hur det hade gått för varandra i spelet. Vissa val spelade stor roll och gjorde att våra upplevelser skiljde sig åt ordentligt. När Jan spelade så tog Den Blodiga Baronen sig självt av daga. En snara runt en bjälke och hokuspokus så var den otroligt egocentriska alkoholisten Philip Strenger eller The Bloody Baron som han kallades inte längre ett problem för sin omgivning. Detta var min kamrat Jans upplevelse, och Jan var ganska säker på att ”så var det med det”.

Men för min del var det annorlunda. Baronen Philip överlevde, mötte en otrolig vånda, slutade dricka alkohol och gav upp sitt allt för sin fru och dotter. Det var verkligen inget Happy ever after, snarare tvärtom. Kampen fortsatte för Philip. Han valde inte att ta sitt liv, han hittade styrka att fortsätta. När Jan såg det här blev han, som jag, överraskad över hur dramatiskt våra berättelser skiljde sig åt. Och det fick mig att fundera- inte bara tacksamma tankar över hur briljant dom polska genierna på CDPR har designat spelet- utan vilka fler delar som skiljde sig åt för oss som spelare.

Jag berörde temat om NPC:er i mina förra text om Fable 2. Och det är här jag tänker beröra samma ämne igen. För dom stackars NPC:er man möter i The Witcher 3 lever verkligen inte ett snällt liv. Det är inget romantiserat, inget glamoröst. Dom flesta lever i extrem fattigdom, lever under ständigt hot av svält, svärdsvärjande soldater som lever utan rädsla för repressalier. Det finns pestsjukdomar, arga pöblar och dessutom en natur fylld till bredden av vildsinta djur som känner sig mer och mer trängda av människornas expansion ut i det vilda och således blivit mer och mer mordiska. Man kan tänka att det finns en större tacksamhet över det lilla dom har, än vad vi tänker idag. Detta var något som min sambo Jan (nu knyter vi ihop den retoriska tråden) helt lät bli att fundera på.

När jag stack in huvudet i Jans lägenhet i kollektivet såg jag hur Jan levde rövare, gick från dörr till dörr i en av dom små byarna, och fullkomligt länsade ALLT som han kom över. Dom stackars bönderna hade inte mycket, men det lila dom hade det dammsög Jan upp som en kleptomanbläckfisk med astma. Här lämnades det ingenting kvar till dom förra ägarna. Det behövde inte ens finnas ett monetärt värde i det. Låg det i en kista så tog Jan det. Vad skulle han med en bit kol till? En trasig stekpanna? Den frågan slog aldrig Jan. Han var glad över alla sina tingestar som han kunde kränga till närmsta taverna och släppte det sedan. Hade witchers ett dåligt rykte sedan tidigare så hjälpte inte Jan till att bättra på det med sitt spelsätt. Här hagglades det om högre prispengar för att mörda odjur och lensades det till höger och vänster.

Så spelar inte jag. Att stjäla från en fattig bonde skulle aldrig falla mig in. Det är deras saker. Behöver min Geralt lite deg eller kosing så är det bara att acceptera ett kontrakt på något odjur i närheten. Efter att ha gjort det skulle min protagonist ha mer pengar än dom flesta i byn tillsammans. Helt klart nog att köpa en flaska med sprit och en soppa (eller vad nu odjursdräpare föredrar att äta). Fick jag valet att inte ta emot en summa pengar av en fattig bonde så valde jag just det. Dom behöver sina pengar mer (och som erfaren rollspelare vet man aldrig vilka fjärilars vingslag som kan ge positiva utslag i framtiden).

Varken mitt eller Jans sätt att spela på är rätt eller fel. Man kan argumentera för att jag är en mesig push-over som missar mycket i spelet. Medans man kan hävda att Jan är en oempatisk lyckosökare som bara sätter sig själv först. Så är naturligtvis inte fallet, han är en riktig helyllekille. Och att CDPR låter oss som gamers välja våran egen väg, utan att straffa eller belöna, det är någonting jag verkligen gillar. Det är ett spel som leker mer i gråzonen än många andra spel. Det är ganska få ytterligheter i den mörka sagan som The Witcher är. Det handlar om en moralisk gråzon där man helt själv avgör hur man skall bete sig eller spela utan att oroa sig för att dömas av spelmekaniken för det.

Så temat håller i sig. Hur ser livet ut för dom NPC:er som ni möter i era spel? Lämnar ni dom oberörda om er existens? Är ni dom klassiska hjältarna som räddar världen till vilket pris som helst eller föredrar du att göra livet till ett rent helvete för dom redan ofta utsatta karaktärerna i framförallt vuxnare rollspel? Offrar ni oskyldiga till det mörka templet i Fable 2? För min del är det enkelt. Jag kanske har lite mindre pengar men jag vill tro att min Geralt inte ens har en tanke på att han kunde stulit allt det som låg där för honom. Och jag jag vill tro att min Geralt of Rivia sover förhållandevis gott om nätterna.

Men vilken recension? Stort tack för att du läst <3

Nej men så är det, Reddit är världens bästa källa för speltips. Klassiska "tips witcher 3 reddit" är ju som till alla andra spel en grym källa till kunskap. Alltid någon som plockar sådant man inte gissar själv.

Jag tänker att nu när jag haft en genomspelning med "loot all" så kan jag villigt erkänna att spelet blir väldigt mycket enklare, men lite tråkigare. Det tar ju kopiöst mycket mer tid att jobba med etisk sourcing i spel

Det är en bra grej det där, till slut skaffar man erfarenhet nog att sätta system på saker som lootande. Jag brukar tänka i termer om "vikt kontra guld". Så gör jag i Starfield nu. Känns vikten relevant för värdet? Det är ett smidigt system.

Tack för att du läst!

Roligt att höra hur man spelar! Låter som ett smart sätt att få ut mesta möjliga av ett spel på. Spel som tvingar in oss i en given roll, tänk Thief, där är det rimligt att man axlar manteln med full kraft och anstränger sig för att bli den bästa tjuven som finns så klart.

Tack för att du läst!

Tack!

Haha glad att man inte är ensam i goody two shoes-träsket! Man mår bra av att vara snäll:)
Det du tar upp där, det är ju helt klart ett signum på ett bra och välskrivet spel. Älskar det, känslan av att allt inte är som det verkar, det invaggar spänning och osäkerhet. Något The Witcher är bra på, även om det är lite väl on the nose ibland när man är på g att fatta luriga beslut.