Året är 1968. Ur en bilstereo runt hörnet hörs Sam & Daves formidabla soulklassiker Hold on I’m Coming. Fast där och då är det en stekhet dänga snarare än en gammal evergreen. Atmosfären hänger blytung över de disigt upplysta nattgatorna. Det känns i luften att något är på gång. Det är lugnet före den oundvikliga stormen. Sedan exploderar allting i ett kaosartat våld.
Jag befinner mig i ett rum på Gamescom. Det är inrett som en tidstypisk bar – som hämtad ur det spel vi väntat så länge på att få se. Något stort är på gång. Alla i rummet känner det. Och sen exploderar allt i ett virrvarr av starka intryck – och en och annan tappad haka.
New Orleans är en lika vacker som farlig stad.
Något man inte kan anklaga Mafia-serien för är mjölkning. Uppföljarna tar tid på sig. Det tog åtta år mellan det första och andra spelet. #Mafia III planeras att släppas nästa år, sex år efter tvåan. Vi har med andra ord fått gott om tid att bygga upp ett sug efter mer kriminellt beteende mellan varje nytt spel. Efter det jag fick se i det där rummet är mitt sug på rekordhöga nivåer.
Lincoln är inte en lycklig man. Han är en föräldralös ung afroamerikan som under hela sitt liv sökt efter något som känns som ett hem. En familj. Han har sökt överallt, men inte funnit det han behöver. När vi träffar honom återvänder han från en tur i Vietnam, där han inte heller fann något brödraskap. Bara våld och död.
Vid hemkomsten välkomnas han dock in i New Orleans svarta maffia med öppna armar. För första gången någonsin är Lincoln hemma. Han har en familj. När de förråds och mördas av den italienska maffian är allt han kan tänka på hämnd. Blodet kommer att flyta längs de smutsiga gatorna i New Orleans. Frågan är bara vem som kommer att blöda mest.
[center]Droger och biljakter[/center]
Det uppdrag vi får bevittna går ut på att ta kål på en mindre trevlig herre vid namn Gaston, och ta över hans tillhåll. Första uppgiften är att förhöra en tjallare om var Gaston gömmer sig. Han befinner sig på en sunkig kyrkogård, full av knarklangare och hippies som ligger och hånglar och röker på bland gravstenarna.
En eldstrid utbryter när Lincoln försöker närma sig, och genast blir två saker tydliga: det här är ett väldigt våldsamt spel, och stelheten som präglade striderna i föregångarna ser ut att vara som bortblåsta. Lincoln är snabb och effektiv, och han rör sig mjukt och autentiskt.
Tjallaren försöker fly i en bil, men hinner inte undan. Istället tar Lincoln kommandot över bilen och bränner iväg till tonerna av Creedence Clearwater Revivals ikoniska Fortunate Son. Genom att köra som en blådåre får han den stackars skvallerbyttan att avslöja allt. När allt är över får spelaren ett val – låta tjallaren leva eller dö. Valet blir ett skott i tinningen på den stackars kraken.
Hur löser vi våra meningsskiljaktigheter? Med våld så klart!
Redan här har jag kapitulerat inför utvecklarnas fantastiskt atmosfäriska gestaltning av ett sjaskigt New Orleans målat i djupblå nattfärger. Valet att inte låta de ack så uttjatade italienska gangstrarna, som vi redan har mött så många gånger genom åren, vara huvudpersoner den här gången är extremt välkommet.
New Orleans 1968 är en spännande och ny bekantskap i spelsammanhang, och den bekanta maffiatematiken om familj får ett väldigt lovande perspektiv i och med den utstötte, föräldralöse Lincoln. Inte minst på grund av att Mafia III utspelar sig i segregationens söder, mitt under ett av de mest politiskt och socialt turbulenta åren i amerikansk historia.
