När jag pratade med spelets producent, Andy Wilson, berättade han att de inte ville rygga för rasismen som präglade den tiden, och karaktärerna i spelet reagerar olika på Lincoln beroende på var i staden han befinner sig. I ”vita” områden är han inte speciellt välkommen. Allt för att världen i Mafia III ska kännas levande och autentisk, och för att känslan av uppbrott och konflikt som präglade slutet av 60-talet verkligen ska kännas i spelaren.
– 60-talet stack verkligen ut för oss när vi funderade på när vi ville att Mafia III skulle utspelas. Det var en omvälvande tid. Att låta spelet utspela sig i södern bidrog ytterligare till den känslan, förklarar Wilson.
Samtidigt vill de berätta mycket med små medel, och inte belamra spelaren med övertydliga mellansekvenser. Mycket av berättandet sker genom miljöerna, i radiosändningar och samtal mellan karaktärer på gatorna.
60-talets rasdiskriminering får utrymme i intrigen.
Wilson berättar också hur både designers och manusförfattarna har gjort ingående research på tidseran. Särskilt mycket energi har lagts på att återskapa den speciella atmosfär som omger det ikoniska New Orleans. Han lägger till:
– Vi vill att spelet ska ha en så tydlig identitet att varje bild från spelet är direkt igenkännbar som Mafia III.
Lincoln är jagad av polisen. Att skjuta en tjallare i huvudet på öppen gata tenderar att dra till sig viss uppmärksamhet. Innan han beger sig till Gastons gömställe ringer han en av sina fyra kompanjoner. Det är fyra karaktärer som han ingått en pakt med, och som hjälper honom att ta över staden. De har alla olika specialförmågor som de kan hjälpa till med. En av dem, den mustaschprydde irländaren Burke, är bra på att muta bort snuten. Samtidigt är alliansen med de här karaktärerna bräcklig, och beroende på hur du beter dig kan de förlora förtroendet för dig. Burke uppskattar till exempel inte om du dödar poliser.
[center]Politiska brännpunkter[/center]
Familjer är ömtåliga konstruktioner – särskilt när de bygger på kriminella samarbeten. Väl framme i den knarkiga jazzklubb där Gaston hänger möts vi av en enormt tät atmosfär. Ett livejazzband fyller den rökiga lokalen med fantastisk musik, medan Lincoln söker efter ett lämpligt sätt att ta sig förbi vakterna. Uppdragen ska gå att ta sig an på många olika sätt, beroende på spelstil och vilka vapen och utrustning du har med dig.
Efter lite inledande smygande brakar dock helvetet lös i ett vansinnigt crescendo av blod, blytunga gevärsskott och krutrök. Lincoln köttar ner fiender med en stor Crocodile Dundee-kniv, klappar till dem så att de rasar ner för trappor och sticker hagelgeväret i naveln på dem bara för att blåsa iväg dem flera meter. Det är otroligt våldsamt, och rörelsemönstren är väldigt imponerande och råa. Det här är blodig noir när den är som hårdast. Wilson lovar dock att inte alla uppdrag är så här actionfokuserade, utan att de strävar efter en balans mellan brutal action och gripande, atmosfäriskt berättande.
Kör gamla fina bilar – och spräng dem i luften.
När klubben rensats på fiender kallar Lincoln in en av sina fyra kumpaner igen. Beroende på vem som får uppdraget att sköta varje erövrat tillhåll får du då olika typer av bonusar. Men även detta kan leda till konflikter inom den bräckliga familjen. Om vissa får för lite ansvar kan de bli avundsjuka och känna sig åsidosatta.
Mafia III är ett modigt steg i en ny riktning för den så älskade spelserien. Istället för att än en gång berätta samma sorts historia om uppgång och fall inom italienska maffian så får vi här något som i bästa fall kan bidra med nya intressanta perspektiv på en spännande epok i amerikansk historia, och berätta en maffiahistoria vi inte hört förut.
Av det jag fått se har spelet stor potential att både bli ett bättre actionspel än föregångarna, likväl som en mer engagerande och historiskt politiskt laddad berättelse. Om den nystartade utvecklaren #Hangar 13 kan leva upp till sina höga ambitioner kommer Mafia III att bli kriminellt bra.
