Shadwen

“I think I heard something.”

Vakten som jag lurat till mig genom att välta en trälåda rör sig sakta bort från ljusets trygghet. Jag slinker ut från busken jag gömt mig i och svingar mig i en sömlös rörelse upp på närmaste hustak. “Det här går ju bra” tänker jag medan jag osedd smyger fram till den stora porten som markerar slutet av banan. Men dörren går inte att öppna. Och det är då det slår mig - jag har glömt Lily!

I #Frozenbytes nya stealthspel #Shadwen styr jag en lönnmördare med samma namn. På ett uppdrag att döda kungen träffar jag Lily, en liten flicka som är ensam, kall och vilsen, och under spelets 15 banor måste vi tillsammans hitta ett sätt att ta oss förbi vakterna - med eller utan konfrontation. Tyvärr är det inte alltid vår tid ihop fungerar smärtfritt. Under Shadwens sagolika yta döljer sig nämligen en del problem.

Den tredje huvudpersonen i spelet är tiden, som endast rör sig när min karaktär gör det. Utöver det kan jag när som helst spola tillbaka med en rewindfunktion à la #Braid. Å ena sidan känns det nästan lite för lätt, lite för förlåtande. Intensiteten och spänningen försvinner när jag inte längre är rädd för att bli upptäckt. Å andra sidan blir jag snart riktigt tacksam för att slippa frustrationen av att bli sedd. Jag får mer frihet att experimentera och gör jag ett klumpigt misstag är det inte hela världen.

Shadwen bjuder en mysig sagovärld fylld av hjärndöda vakter.

Men tillbaka till Lily. Ett av Shadwens största problem är de många buggarna. Både PC- och PS4-versionen har alla möjliga besvär – allt från vakter som sjunker ner i marken till karaktärer som fastnar i föremål. Det är svårt att känna någon inlevelse när Lily helt på egen hand bestämmer sig för att springa ut bland alla vakter, vända fram och tillbaka några gånger, och sedan avsluta allt med att dansa runt i en piruett framför höstacken vi ska gömma oss i. Redan från spelets början känner jag mig mindre som en lönnmördare och mer som en barnvakt.

Vakterna har också sina egenheter. Alla ser i princip identiska ut och har de mest uttjatade fraserna i vaktdialogens historia som mantran. Ibland leker jag och vakterna någon version av hela havet stormar, där vi alla springer runt en låda i jakt efter varandra, och många gånger när jag skapar en distraktion kan uppemot fem olika vakter lämna sin post för att undersöka samtidigt. AI:n känns i de här fallen lika skarp som ett runt objekt.

Jag har ändå kul med Shadwen. Men kanske inte av de rätta anledningarna. Jag skrattar mest åt vakternas dumhet, och framförallt åt Lilys beteende som ibland är helt koko. Frozenbytes senaste är en vacker värld av lila nyanser och månljussken, men det räcker inte för att gömma alla skavanker. Som det ser ut nu skulle den här sagan nog må bäst av att hålla sig i skuggan.