A Quiet Place: The Road Ahead - utmanande stealthskräck

När världen tystas ner så går man på tåspetsarna.

Stealthspel har alltid varit lite av min Akilles-häl. Jag älskar att smyga runt. Den kategorin då man måste metodiskt ta sig genom banor i spel samtidigt medans man ska försöka att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet av fiender som kan finnas lite överallt. Alien Isolation satte denna aspekt i sitt skräckrecept och landade perfekt. Då man inte kunde konfrontera xenomorphen öga mot öga utan att bli förvandlad till köttfärs så var man tvungen att dra nytta av sina resurser och smygförmåga för att kunna ta sig runt den utan att bli upptäckt. Just precis den aspekten har A Quiet Place: The Road Ahead lagt ner sin själ i. Och resultatet blir en nervpirrande och utmanande resa där världen blivit en tyst apokalyptisk ödemark. En resa som jag dog många gånger på.

A Quiet Place är för er som inte är bekanta med namnet en nyligen stor skräckfilmsfranchise som handlar om hur resterande delen av mänskligheten tvingas leva i total tystnad då utomjordiska varelser kraschlandade på jorden och började direkt riva och bita ihjäl allting som gjorde minsta lilla ljud. Dessa varelser har inget officiellt namn, men dom kallas för Death Angels (Dödsänglar). Dessa är oerhört aggressiva och väldigt dödliga. Dom är blinda men dom lokaliserar sina offer med hjälp av sin knivskarpa ekolokalisering som gör att dom precis kan veta vart du är om du råkar göra ifrån dig ett ljud. Filmerna följer Abbott-familjen i ettan och tvåan och prequelfilmen som kom ut tidigare i år följer en cancersjuk kvinna som försöker överleva dagen då Dödsänglarna först invaderade jorden.

Spelet följer dock en annan berättelse vid sidan om som handlar om Alex. Hon väntar sin makes barn och lider dessutom av en allvarlig astma. Men när en hemsk tragedi inträffar så tvingas hon fly från sitt hem på ett övergivet sjukhus och beger sig ut på en resa i hopp om att kunna finna en fristad i en värld där döden är bokstavligt talat ett enda (ljudkast) bort.

Våran protagonist.

A Quiet Place är i dagsläget en ganska lättsmält skräckfranchise som är ruskigt spännande men vars logik man kan ifrågasätta om man tänker efter lite för mycket. Vare sig det gäller karaktärerna i filmerna eller hur varelserna är känsliga mot ljud av högfrekvenssignaler. Jag personligen har en liten soft spot för denna franchise. Jag älskar spänningen och alla skräckinjagande moment när varelserna kommer in i bild och lyssnar noga efter offer i närheten. Så att få chansen att få överleva den här världen och uppleva samma utmanande skräck genom att vara knäpptyst för att inte slitas i stycken gjorde detta spel ett givet köp för mig. Lever spelet upp till förväntningarna? Jepp. Men som fransmannen sa: Ingenting är perfekt.

Road Ahead är ganska lagom skoningslös i sin nivå av utmaningar, beroende på vilken svårighetsgrad man har valt. Spelet håller dig inte i handen, förutom när man kan råka virra bort sig genom nivåerna som man kan ordna bort via en knapptryckning på kontrollen som visar upp en pinpoint om var ditt nästa mål är. Jag valde att köra hardcore och provade Survivor Mode, vilket är det högsta. Resurserna i nästintill non-existant och Dödsänglarna är läskigt lyhörda. Det var faktiskt ärligt talat längesedan jag upplevt en sådan intensiv men också utmanande upplevelse som detta spel förmedlar. Allting som görs i spelet måste göras med finess men främst av allt: I TYSTNAD. Minsta lilla ljud kan bli din död, så det gäller att kunna observera sina omgivningar och hålla koll efter objekt i miljön som kan göra att du oavsiktligt skapar oljud som kan locka till sig de inte så vänliga mordlystna utomjordingar. Dessa varierar från vattenpölar, grusiga områden, högt gräs, burkar och hinkar som man kan råka välta omkull. Allt kräver ett skarpt fokus. Vill du komma vidare till nästa del i spelet så får du lugnt och metodiskt gå sakta fram eller också smyga. Precis allt inom mekanikerna i spelet omfamnar hela konceptet om fullskalig audiofunktion, vilket utvecklarna på Stormind Games vet och har gjort ruskigt bra jobb med att sätta in i spelet. Det finns mycket detaljer angående hela ljudbilden, om vad som gör eller inte gör ljud.

Alex kan inte försvara sig mot Dödsänglarna på något sätt, likt xenomorphen man möter i Isolation, utan man får använda sig av det man kan finna i området som man kan skapa distraktioner med för att kunna lura bort dom från dig så du kan fortsätta till nästa nivå. Du kan kasta flaskor eller tegelstenar för att skapa distraktioner och använda sandsäckar för att skapa stigar över marker som låter mycket. Men du får också se till att Alex också håller sig tyst rent fysiskt. Hon lider som sagt av astma, vilket du får hålla noga koll på. Psykisk eller fysisk stress gör att lungikonen högst upp till vänster om skärmen kan färgas snabbt från blå (bra) till rött (dåligt) vilket kan botas på olika sätt. Använda inhalator som man kan finna lite överallt. Dom går åt ibland så se till att spara dom. Alex kan också använda sig av astmamediciner för att temporärt lugna sig. I allra värsta fall så händer det att om ikonen blir mörkröd så kan Alex drabbas av ett astmaanfall som man kan stoppa via ett quick-time event. Dessa stunder kan bli ett riktigt nervigt moment då Dödsänglarna finns där hela tiden för att spåra dig och döda dig snabbt. Men de är inte bara de stunderna som skrämmer mig. Bara att öppna upp en dörr som gnisslar utav helsike är tillräckligt för att få mina nerver att klappa ihop.

Spelet inkluderar ett verktyg kallad för ''Phonometer''. Den visar dig hur mycket ljud det finns i omgivningen och hur mycket ljud du själv skapar. Vänstra sidan visar decibel-nivån som finns i miljön och högra visar decibel-nivån som du gör. Överstiger den högra allt för mycket så är du dödens.

Dödsänglarna som utgör hotet för dig under dina speltimmar gör sin närvaro konstant påmind med sina klickande ljud och dova morrande. När du väl möter en i ett område som du behöver ta dig förbi för att fortsätta berättelsen så måste du smidigt men tyst som möjligt runda dig förbi besten. Du kan använda dig av Phonometern som visar decibel-nivåerna miljön gör och som du gör. Överstiger din nivå alldeles för mycket så är du stekt så håll koll på det. På Survivor Mode så är detta verktyg livsviktigt för dig då Dödsänglarna är livsfarligt lyhörda. De styrs likt xenomorphen av en AI som gör att de kan agera hur dom vill och göra vad dom vill. Känner en dödsängel att du är i området så kan den vilja hoppa fram ur sitt gömsle och börja lyssna. Dessa finns som sagt mest i bakgrunden men dom dyker upp lika fort som dom försvinner om du gör minsta oljud. Dom kan braka genom väggar, dörrar och mera om dom känner för det. Om dödsängeln inte hittar dig efter ett tag så kommer den sända ut vibrationer runt om sig via sin ekolokalisering. Dessa ljud studsar mot objekt i omgivningen och skickar tillbaka till varelsen själv. Om du rör dig under dessa moment så är du köttfärs. Men lyckligtvis finns det en audio-cue när dessa moment händer för den som inte hänger med så fort.

Varelsernas svaghet är ju som tidigare sagt högfrekventa ljudvågor som kan temporärt förlama dom vilket gör att du kan ta dig förbi dom om du blir inträngd i ett hörn. Dessa kan dyka upp från flimrande bildskärmar. Vill du att upplevelsen ska bli en liten bit mer interaktivt så kan du aktivera mikrofonen på ditt headset vilket låter Dödsänglarna höra allt ljud som du gör i verkligheten. En fin funktion som får högljudda Twitch-streamers fatta att ibland är det bra att tiga. Denna funktion provade jag första timmen men stängde av den då jag körde PS5-utgåvan med 5.1 ljudsystem så det blev inte direkt kul att alla oavsiktliga ljud kunde få mig bli söndersliten. Men funktionen finns där för den som vill prova och bara det är en fin liten detalj. Vissa områden har högre decibel-nivåer som kan maskera dina höga ljud, som t.ex om man måste krossa ett fönster för att kunna ta sig in i en byggnad.

Vad gäller andra verktyg man får ha med sig utom sin Phonometer så har du ficklampan vid mörkare partier. Men batteritiden är löjligt värdelös så man hinner inte få mycket ljus när man måste röra sig genom mörka korridorer och skogar. Du kan byta mellan ficklampan och Phonometern med en knapptryckning. Jag gillar faktiskt hur gränssnittet hålls hyfsat rent från ikoner och logotyper som indikerar hur mycket ljud du gör eller hur mycket batteri du har i ficklampan. Istället för att smeta ut skärmen med detta så får man skifta mellan verktygen själv, vilket jag uppskattar. Längre in i spelet så får man en annan sorts ficklampa som man måste veva upp för att kunna få ljus. Det skapar dock ljud som Dödsänglarna hör, så det är bäst att spara på ljus.

Utomhusmiljöerna är faktiskt riktigt snygga att se på.

Men jag skulle ljuga om jag sa att spelet inte kommer med små brister. Berättelsen bryter ingen ny mark och ärligt talat känns rätt melodramatisk och kliché. Alex som huvudkaraktär duger i min bok. Bara duger faktiskt. Hon är inget speciellt, även om hennes astma bidrar till lite spänning i mötena med Dödsänglarna, men överlag så bidrar hennes berättelse inget nytt till denna franchise. Hennes graviditet är rätt non-existant. Det nämns några gånger, men egentligen hade man kunnat ta bort den aspekten av berättelsen och inget hade förändrats alls. Dock inte sagt så är hennes berättelse ändå en lättuggad emotionell story som jag hade roligt ändå att spela genom. Slutet lämnade dock inte direkt någon effekt på mig. Speldesignen och nivåerna man spelar igenom känns också smått linjärt och repetitivt vid många tillfällen, vilket i min bok kan påverka omspelningsvärdet på denna titel.

Björnfällor finns utlagda på vissa ställen men dom är inte menade för dig. Råkar du kliva på en som du inte såg tidigare så är du strimlad kebab.

Grafiskt sätt så ser spelet faktiskt riktigt bra ut, något som är väldigt imponerande med tanke på att detta är Stormind Games första stora titel. Men ibland så håller dom i lite för hårt om sina säkra kort och lämnar inte ut så mycket frihet för spelaren när det gäller utforskning. Det mest störiga är att spelet lider av ''Yellow Line'' syndromet vilket menas att spelaren inte kan använda sig av olika föremål som finns i miljöerna som inte är färgade med gula linjer. Exempel på detta är att när man klättrar upp genom fönster, avsatser mm, så är det alltid en markerad gul linje, vilket i mitt tycke minskar interaktivitet, något som jag vill gärna ha från ett spel, i synnerhet skräckspel överlag. Men tack och lov att Road Ahead har massor av alternativ i menyn att mixtra med för att göra spelupplevelsen mer intensiv, där en av alternativen är att stänga av alla gula linjer så dom inte syns, vilket gör att man får snällt leta upp alla passager och hinder man måste ta sig förbi. Allt handlar egentligen om vilken svårighetsgrad du ställt in dig på. Ju högre, desto mer farligare och utmanande känns det, vilket jag faktiskt kan uppskatta här. Utmaningarna som spelet ger dig läggs på lager efter lager, så jag hade verkligen inte tråkigt under mina timmar. Dock så fuckade jag upp många gånger och dog många gånger.

Spelets längd klockar in på ungefär 5-7 timmar, två till om du kör på Survivor Mode. Och det är rimligt med tanke på att man inte kan rusa fram genom spelet och leka rövare, utan då får ta god tid på dig och ha tålamod, men jag är dock rädd att det faller inte alla i smaken att göra saker långsamt för att kunna fortsätta fram till nästa nivå. Men jag tycker längden känns perfekt faktiskt med tanke på vad man får här, och det kompletteras också med en rättvis prislapp på 329 kr.

Road Ahead har väldigt många delar som är genuint skrämmande. Dödsänglarna är snyggt designade och värdiga fiender att möta.

Kort och gott så hade jag väldigt roligt ändå med A Quiet Place: The Road Ahead. Jag är faktiskt rätt överraskad över hur bra man lyckades med att göra A Quiet Place till ett spel. Med finslipad audio-funktion, dödliga fiender och lättsmält berättelse så har man några fina timmar att ha ihjäl här. Spelet är verkligen inte perfekt och hade behövt lite mer finputsning för att kunna göra det till en fullpottare. Men jag hade roligt under hela resan. Och jag rekommenderar denna titel för er stealth-nötter och fans överlag som har denna franchise varmt om hjärtat. Dock akta er om ni använder mikrofon-funktionen. För en fis kan bli er död.