Monkey Island 2: LeChuck's Revenge (Amiga)

• Plattformar: Amiga (Testversion), FM Towns, iOS, Mac OS, MS-DOS, Playstation 3, Windows, Xbox 360

• Release: 1992

Fyra år sedan, ungefär. Tog mig an "remastern" till Playstation 3. Skrev ett par rader kring upplevelsen, som är precis lika gällande idag som då.

Så, istället för att krångla till det låter jag mina dåtida ord stå som nutida utgångspunkt till allt jag har att säga om denna Amiga-version som även råkar vara den jag håller mest kär av nostalgiska skäl.

Nåväl, var började jag? Ungefär här: Ja, interactive reggae music, mon!

Naturligtvis, ett Ja på svenska, tyckte vi. Inte riktigt så, Nej.

Men ändå.

150 kr, tror jag. Begagnat, upphämtat av föräldrarna under någon tripp till Umeå, efter att jag suttit och lusläst dåtida Blocket i tryckt format. Säg, Blänkaren som komplement till Västerbottens Kuriren... eller var den fristående? Hörde den till Västerbottens Folkblad? Stavades den Blänkarn'?

Kan dock ha varit så att annonsen faktiskt huserade i Datormagazin, men jag låter det förbli osagt.

SPELA ROLL!

Boxens framsida studerades i detalj. All text på fram- och baksida lästes åtskilliga gånger. Det var där Ja noterades.

11 disketter, denna Amiga-version. Det var mycket, så tur var det väl att man hade lagt tid och energi på att reducera behovet av att byta diskett i tid och otid. Hade dessutom en extradrive, vilket var till stor hjälp.

För att starta spelet behövde man ta sig förbi ett kopieringsskydd, som likt i föregångaren bestod av ett kodhjul, här titulerat Mix 'n' Mojo: VooDoo Ingredient Proportion Dial, som kära fader hjälpte mig att kopiera upp ett extra exemplar av så att en kompis kunde spela spelet på hemmaplan.

Piratkopierande ungjävlar som man var.

Pirat, Guybrush, fattarni? Lololololol...

1992 var ett år av 256-färgers VGA-remakes och VGA-originalversioner av nya spel från Sierra. De såg rätt bra ut till DOS, men de såg ut som hafsverk till Amigan. Sega som satan, fula som satan och olidligt hopplösa att försöka spela från diskett även om antalet disketter sällan nådde Monkey Island 2s höjder om 11 disketter.

Monkey Island 2, däremot, gick alldeles utmärkt att spela från diskett (i jämförelse med Sierras alster, det vill säga) och varenda liten skärm man hade möjlighet att bevittna var kärleksfullt nedskalad från 256 färger till klart färre färger än så och det såg fortfarande helt fantastiskt ut.

Allt det här ledde naturligtvis till att det var rätt lätt att börja ogilla Sierra och i allt högre utsträckning höja LucasArts till skyarna.

Monkey Island 2: Le Chuck's Revenge var liksom...

...herrejävlar vilket spel det var.

Det var en uppföljare sådär som större, bättre och vackrare... MER AV ALLT... vill göra gällande.

Tänk Mega Man 2, A Link to the Past, Super Metroid och så vidare fast här då i peka och klicka-sammanhang på äventyrsfronten.

Åh.

Allt kändes så bekant. Bekanta ansikten, bekant meta-humor, bekanta platser att besöka och ändå så mycket nytt. Fler öar att resa mellan, fler karaktärer att interagera med, mer komplicerade pussel som behövde lösas via fler steg än tidigare.

Otroligt träffsäkert världsbyggande.

Självklarhet efter självklarhet efter självklarhet vad gällde det audiovisuellt estetiska, karaktärsporträtterandet, berättandet.

Precis allt.

Proffsigt leverat som om det vore av något världsetablerat hus av humor, som ett kollektiv i stil med Monty Python på höjden av dess kreativitet.

The head bone is connected to the... rib bone.

The rib bone is connected to the... hip bone.

The... Monkey Island 2 var aldrig frikopplat verkligheten, eller den historia som format nutiden. Något som bland annat den Dem Bones-nyttjande skelettdanssekvensen visar. Det är ett verk som omfanar det som varit lika mycket som det banar väg för vad som skall bli.

Det hade kunnat vara så att det klart öppnare upplägget, där pussel kan sträcka sig över flertalet platser och moment samt kräva att man inte endast satt sig in i det tankesätt Monkey Island-universumet jobbar utifrån utan även går stenhårt logisk och frågar sig: Är det här verkligen rimligt inom de ramar jag har att jobba inom?, men det funkar.

Som när man sätter en banan på en metronom som hjälper en pianospelande apa att hålla takten, varpå apan tappar koncentrationen och vår dumsnälle pirathjälte Guybrush kan passa på att plocka up den då den inte längre fyller någon funktion där i baren där den satt. En apa som i sin tur en stund senare får agera Monkey Wrench så att Guybrush skall kunna vrida något i läge för att (och så vidare).

Man tog till och med hänsyn till den skara som ville ha något lite mer lättsmält med ett valbart Monkey Lite-läge där antalet pussel reducerades och vissa lösningar anpassades för en lite mindre van äventyrspublik. Skämtsamt presenterat som ett spelläge för, bland annat, spelrecensenter.

Någonstans lyckades Monkey Island 2 även med konststycket att gå meta inom de meta-ramar det redan rörde sig inom, och det kanske främst via en hjärnskrynklande upplösning så öppen för tolkning att det än idag ses på som relevant att förr eller senare få ett genuint svar.

Sådär som att frågorna som ställs är bättre på att upprätthålla intresset än de svar som eventuellt anländer, förr eller senare.

Tänk David Lynch och hans Twin Peaks.

För vissa, mig inkluderad, är senare Monkey Island-spel allt annat än kanon då de tycks ha tagit sig friheter som tycks stå stick i stäv med den väg vidare Monkey Island 2 banade... eh... väg för.

Sedan kan man väl diskutera rätt ingående huruvida ens Escape from Monkey Island eller Telltales Tales of Monkey Island överhuvudtaget är bra spel värda att lägga sin tid på, kanon eller ej.

Men låt oss inte gå därhän.

Ungefär här tog diskussionen kring Playstation 3-versionen vid, så låt oss istället fokusera på versionen till den kära väninnan.

Som redan påtalats är det inte mycket visuellt som gått förlorat, även om färgerna i denna Amiga-version är färre till antalet. Visst finns där detaljer och animationer man valt att plocka bort för att spara minne och utrymme, men i det stora hela är det visuella mer än så intakt man kunnat hoppas på.

Kommer man från originalversionen till DOS blir det dock rätt påtagligt att soundtracket inte på långa vägar är lika omfattande. Det låter bra och iMUSE-systemet (Interactive Music Streaming Engine) jobbar fortfarande där i bakgrunden och låter musiken anpassa sig dynamiskt till dess aktuella sammanhang, men vissa scener är helt tysta.

Är tystnaden ett problem?

Nej, egentligen inte då man med omsorg valt vilka scener och platser som skall tonsättas.

Effekten blir, lustigt nog, att musiken får en lite annan roll än i originalversionen av spelet; De låtar man valt att behålla blir mer relevanta och minnesvärda än när de är en del i det mer eller mindre ständiga (men visserligen välljudande) bakgrundssorlet av allsköns piratreggae som tonsätter DOS-versionen.

Smaksak, med andra ord.

Monkey Island 2: LeChuck's Revenge må ha famlat en aning efter de kommersiella framgångar dess kvalité borde ha banat väg för, men serien fortsatte ändå att leva vidare även om dess absoluta formtopp förblir precis här.

Skulle rentav vilja sträcka mig så långt som att påstå att genren rent allmänt (i denna skepnad, inte i form av dess återuppståndelse regisserad av Telltale Games) hade dess bästa år under första halvan av 90-talet, och att Monkey Island 2 tillsammans med Maniac Mansion 2: Day of the Tentacle utgör dess två bästa verk.

Det ena (LeChuck's Revenge) för dess förmåga att perfekt presentera vad som i andra sammanhang setts på som månlogik som fullt ologiskt logiska pussel (via löjligt trovärdigt världsbyggande med egna spelregler) och det andra (Day of the Tentacle) för dess perfekta avvägning mellan komplexitet och strömlinjeformning av upplevelsen.

Att de båda är helt galet snyggt presenterade och välskrivna spel gör det hela än mer givet.

Ja.

Mon.

Oj, hur har jag kunnat missa detta? 😶

Före sin tid, onekligen. Om bara Commodore skött sina kort rätt, så annorlunda mycket kunnat vara idag.