Krönika - Utanför den metaforiska grottan
Spelutvecklare gräver ofta i vårt innersta när de vill leverera skrämmande och minnesvärda spel, och använder olika knep för att få våra hjärtan att banka lite extra hårt. Men vad är det med det okända som både gör oss rädda och fascinerade på en och samma gång? Jag gör en kulturell tidsresa för att få reda på svaret i den här krönikan.
I den klassiska, grekiska mytologin använde man sig av grottor som metaforer för det mörker och rädslor som återfinns i människans själ. I dessa “passager” möttes ofta två världar: de odödligas och de dödligas, och där deras vägar korsades uppstod det ofta kaos, eller i varje fall stora problem som Gudarna var tvungna att lösa. Trots att dessa myter uppstod för tusentals år sedan (vilka det nu än gäller som hör till ämnet), använder vi oss idag av liknande allegorier när vi antingen ska skrämma barn eller oss själva när vi är ute efter den där härliga kicken som det innebär att känna sig rädd och fascinerad på en och samma gång. Dagens moderna grottor är övergivna lokaler i öde städer, eller mörklagda, vidsträckta landskap som leder till dunkla källare. Vi söker dessa förmodade farliga platser i antingen film eller i spelvärldar och låter dem bli en del av oss, så till den grad att de ibland har blivit en integral del av vår verklighet; ett minne som man vill återkomma till. Det kittlar fantasin att inte exakt veta vad vi ska möta i Carthus Katamober i “Dark Souls 3”, eller veta vilken dörr som leder ut till den mörka sidan bakom UAC-basen på Tei Tenga i Doom-spelen. Resenärer i Skyrim suktar kanske efter DarkFall Cave och vill ge otäcka spindlar på nöten, andra får mungiporna att lyfta vid tanken på den ökända loot cave som hjälpte till att sätta Destiny 1 på spelkartan.
(DarkFall Cave ...)
Vi kan tala om att: “... falla ned i ett mörkt hål” för att maskera lockelsen av det okända, eller: “... se randen av förnuftet”, för att beskriva ett depressivt tillstånd som kan inträffa inför det digitala dödsögonblicket. Det vi egentligen försöker att säga är att vi vill stiga bortom oss själva och uppleva saker vi aldrig hade vågat om vi befann oss där i fysisk form.
I den gamla världen, som var besatt av mytologin, var språket mer färggrant, rakt på sak och knappast bekymrat om att inte vara politiskt korrekt. Det var helt i sin ordning att skrämmas från vettet av fiktiva monster och fienden: “... Gorgonerna har förtärt själen och förpassat den till Ketos eviga mörker i havet […] och (Gaias) orubbliga svarthet”, men sensmoralen, oavsett tidsålder, är alltid densamma; undvik mörker, lev i ljuset; som om man borde skämmas för att mörkret har en stor lockelse. Det är ibland svårt att förstå hur vi fungerar eftersom vi inte alltid vet hur vi kommer reagera i en speciell version.
(Gorgoner i konstnären Gustave Dorés tappning ...)
Idag kommer det kittlande mörkret och det okända förpackad i en digital skrud, och istället för att springa för livet från Gorgoner, gör vi bunnyhopp från “headcrabs” (Half-life), gömmer oss i buskarna för att inte “helghasts” (KillZone) ska se oss, kastar miniräknare på Vex (Destiny); egentligen vilka akrobatiska övningar som helst, för att vi inte ska förpassas till den där andra sidan som innebär ett fysiskt slut på tillvaron. I filmens värld beskådar vi Rey i “Star Wars - The Last Jedi”, när hon dras mot det svarta hålet med rötter som leder ned i det bottenlösa havet. Bakom henne huttrar en skäggig Luke Skywalker, och minns hur han i en mardrömslik vakendröm hugger huvudet av sig själv i ett träsk på Dagobath för att ta reda på om rädslan för det okända kommer förvandla honom till en skugga av sitt forna jag.
I skalden Homeros fantasyepos: “Odysséen”, möts de odödliga och de dödliga i evighetens grotta, något som fick filosofen Platon att rynka på pannan. Han menade att Gudarna och människorna, enligt de gamla myterna, egentligen symboliserade skillnaden mellan verkligheten och det påhittade. Människan fick alltid, oavsett vad de trodde på, klura ut sina egna problem. Gudarna var alltså bara ett påhitt.
(Homeros - en kille att beundra, här i blått lakan från IKEA ...)
Platon använde sig av metaforen om den svarta grottan, där människan alldeles för ofta misstog skuggorna i sina inre och yttre skrymseln som fysiska apparitioner. Dessa falska föreställningar kunde i tråkiga fall överta förnuftet helt och hållet att mörket i själen alltid var närvarande. Han menade med andra ord att människor som lade alldeles för stor vikt på fantasin, riskerade att förlora sina själar. Jag undrar vad han hade haft för tankar om dagens människor. Vi lever med våra andetag nära Netflix och HBO, knarkar fantasy och sociala medier som om våra liv hängde på denna verklighetsflykt.
Homeros var säkert medveten om ett liknande predikament när han skrev Odysséen, och förstod att det fanns ett behov för människor att komma till dessa kloka slutsatser utan självupplevda erfarenheter. Genom det skrivna ordet, och genom hjältars ögon - kunde myter och äventyr få liv på ett mycket genomgripande vis, och kanske var det så den skönlitterära genren föddes? Det känns onekligen som om hans hårda nit bar frukt. Idag är vi transcendtala varelser med genomgripande behov att läka våra fysiska kroppar med fantasins hjälp.
Homeros, som man anar kan ha haft dålig tjusningskraft på det motsatta könet, skrev i sin berömda bok om krigaren och hjälten Odysseus som hamnade i klorna på den förföriska nymfen Kalypso. Hon lyckades kvarhålla honom i sju långa år på Ön Ogygia genom att lova honom odödlighet och evig ungdom. Odysseus lockades av alla dessa drömmar (mörkret), men insåg till slut att han saknade hemlandet och sin fru, dessutom trodde han inte att ett evigt liv var så vackert som det utmålas att vara. Kalypso kunde inget annat göra än att släppa honom fri till sin stora sorg. I det här fallet vann förnuftet (verkligheten), men Odysseus verkade vara en man som sökte sig till faran om och om igen. Farliga äventyr måste ha gett honom kickar, för han besökte även skuggvärlden (underjorden) och en annan farlig plats, nämligen Sirenernas Ö.
(The hills are alive! Gudinnan Kalypso målad av George Hitchcock ...)
En annan berömd personlighet från historieböckerna hette Francis Bacon (1561 - 1626). Han satt i England och lekte med tanken att antikens grottor, dvs. mörkret och faran, egentligen symboliserade människans allra svagaste egenskaper. Han trodde att det i detta mörker fanns särskilda lockelser, fantasier som vissa människor inte kunde värja sig från. Genom dessa iakttagelser fann han bevis på våra sjukaste begär, något som vi idag kanske benämner som “gränser” eller “vanföreställningar”.
Detta får mig att tänka på spel och tv-serier som “Resident Evil” och “The Walking Dead”. Vi vaknar upp i en värld där alla har förvandlats till levande döda och slutet väntar bakom varje hörn. Det finns ingen rast eller ro, det finns bara flykt och en kamp mot tiden.
Ursprungsbefolkningen i Nord- och Sydamerika, dvs. indianstammarna, trodde, i sina vitt skilda grupperingar, att människans ondska antingen dröjde kvar i själen, eller manifesterade sig som väsen som levde i öknen eller i grottor. Dessa väsen var inte glada för solljuset, och kom därför bara ut på natten. När man läser indianernas myter och väsen från den gamla västern, framträder det inte enbart berättelser om ondska, utan även berättelser om själva skapelsen:
“In the beginning of the world, it was Bear who owned Fire. It warmed Bear and his people on cold nights and gave them light when it was dark. Bear and his people carried fire with them wherever they went ...”
Den yngste guden i den grekiska mytologin, Kronos, tillhörde “Titanerna”, de första Gudarna i världen som var barn till Uranos (urguden till alla gudar). Kronos hade oturen att hamna i onåd med Zeus (himlens härskare), som förpassade honom till den djupaste grottan i underjorden eftersom han trodde denne skulle störta honom och överta makten. Kronos hamnade således i “Tartarus” - helvetet, för att inte rubba den maktbalans som Zeus hade skapat. Vad han glömde bort, den vitskäggade Zeus, var att i mörkret råder kaos, och kaos kan aldrig fjättras. Detta tog man fasta på i Santa Monica Studios “God of War”-spel och tillät Kratos ge honom på nöten.
I kristendomen möter en svältande och förvirrad Jesus djävulen i en grotta på Frestelsens Berg som säger till honom:
“Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” (Matt. 4:3:)
Jesus svarar: “Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd ...”
I den islamiska mytologin får Muhammed en uppenbarelse i en grotta på berget Hira, den säger honom, via ärkeängeln Gabriel, att han ska bli profet och leda folket ur våldet och girigheten som håller på att övermanna Mekka. Det blev inte exakt som uppenbarelsen ville, snarare tvärtom.
Det finns en röd tråd i alla dessa myter och berättelser; en anmodan för envar att verkligen inse vad livet går ut på och finna en sorts upplyst väg genom alla faror, men även njuta av dem, och lära sig något av dem. Eftersom människan är som den är, inser den ibland inte det uppenbara; att mörkret både kan vara slutet (grottan), och begynnelsen. Det fina med substantiella metaforer som de i det antika Grekland, är att de inser livets skörhet och tillkortakommanden. Vi kan alla falla för frestelsen med den mörka sidan, eller bli svartsjuka, eller ha mörka drömmar. Förhoppningsvis inser vi vad som är dröm och vad som är verklighet, och förstår att vi alltid kommer ha både mörker och ljus inom oss. Dualiteten utgör hela vårt väsen, vi är aldrig antingen eller.