Krönika - Kan ett sämre spel vara bättre?
Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.
Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet. När jag efter 20 timmars spelande förlorade alla mina sparfiler fanns det inte ens på kartan att ge upp. Det här ville jag uppleva, på det igen.
Sällan har jag blivit så förtjust i hur en berättelse har berättats i ett spel. När en kollega frågade vad det kunde jämföras med var Red Dead Redemption 2 det enda som kändes rättvist. Visst, KCD2 har inte Rockstars extrema polish – jag tvivlar på att hästarnas testiklar krymper i kylan som i RDR2 (även om jag inte har kollat …). Men det väger spelet upp med betydligt mer tillfredsställande strider och en bättre rollspelskänsla (trots de båda protagonisternas påtagliga träighet).
Timmarna flög förbi. Fan, vad bra det var.
Halvvägs in hände dock det som hänt så många gånger förr …
Jag är svag. Oavsett om det gäller att betala för att få ett spel en vecka i förväg eller att hålla disciplinen nog att avsluta ett innan jag börjar på nästa.
"Ska bara testa lite."
Jag startade Avowed. Nästan direkt insåg jag att det inte var på samma nivå som spelet jag kom ifrån. Visst, jag älskar fantasy, episka vyer och sagolika landskap. Men det råder ingen tvekan om att KCD2 är det bättre spelet. Storyn, spelmekaniken, djupet i rollspelselementen nästan allt gör det överlägset. Avowed har däremot en fantastisk setting, en etablerad och lysande värld. Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.
Snabbt blev jag påmind om en sak: Dialoger som fungerar bra i textbaserade spel som Baldur’s Gate eller Pathfinder kan kännas betydligt mer stela när de röstskådespelas. Avowed haltar på den punkten. Här har även KCD2 sina brister, men där känns dialogen ändå naturligare – som om röstskådespelarna faktiskt befunnit sig i samma rum när de spelade in (åtminstone ibland). I Avowed känns det mer som att separata inspelningar klippts ihop utan att ta hänsyn till rytm och dynamik.
Vid det här laget förstår ni nog vart det här är på väg. Jag står vid ett vägskäl. Halvvägs in i båda spelen inser jag att om jag inte återgår till KCD2 nu, så är risken stor att jag aldrig avslutar det. Den första förälskelsen har lagt sig, och nu återstår två spel jag har ett bra grepp om – där jag vet vad jag får.
Och här kommer den centrala frågan:
Hur viktig är settingen?
För mig visade den sig vara viktigare än jag trodde. Är den allt? Nej, men den är tillräckligt viktig för att jag borde väga in den mer när jag väljer spel. Trots att Avowed objektivt är ett sämre spel, är det just settingen som gör att jag kommer spela vidare på det – trots att jag vet vad det riskerar att innebära. Jag vet att en genomspelning av KCD2 kommer göra ett djupare avtryck i min spelkatalog än Avowed, men trots det så kan ja inte förmå mig att byta tillbaka.
Hade det varit annorlunda om jag börjat med Avowed och sedan ”vänstrat” med KCD2? Kanske. Men jag tror faktiskt inte det.
Insikten jag tar med mig är att det är lätt att jaga fullpottare när man letar nya spel. Men när en stabil 3,5–4/5 som Avowed lyckas konkurrera ut en solklar 5:a som KCD2, då måste iaf jag omvärdera mina prioriteringar.
Intressant! Det är inte alldeles ovanligt att man hamnar där, att man gillar det "sämre" valet mer. Lite extra spännande här eftersom KCD2 är så väldigt hyllat. Jag har inga svar på varför så jag nöjer mig med att tacka för fin krönika! Lyfter upp den på framsidan på söndag förmiddag.
Intressant! Det är inte alldeles ovanligt att man hamnar där, att man gillar det "sämre" valet mer. Lite extra spännande här eftersom KCD2 är så väldigt hyllat. Jag har inga svar på varför så jag nöjer mig med att tacka för fin krönika! Lyfter upp den på framsidan på söndag förmiddag.
Tackar!
Kan det ha något med momentum? Det tror jag skulle vara för mig. Har jag kommit in i ett spel och tar plötslig paus, ju längre pausen är, desto större resistans blir det att återuppta det.
Kcd2 har ju även en del mekaniker som underlättar att det ligger färskt i minnet och då kan det vara behagligare att fortsätta med det sämre
🖥 R5 9600X || RTX 4070 ti Super || 32GB DDR5 || 27" 240hz OLED
⌨️ ROG Azoth 75% |🖱️ROG Keris Aimpoint
🎮 PS5 || LG 55" CX
Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.
Skådeplats?
Intressant text, tack!
Avowed kanske känns mer vant och flowigt? Och dessutom inte lika stort och därav överväldigande?
För mig som spelar femtioelva spel samtidigt tänker jag att du ju kan spela båda "samtidigt"! Humöret varierar beroende på dag och tid på dygnet etc, alltså även vad man önskar spela i en given stund.
Varför skulle KCD2 räknas som en solklar femma om du inte ens vill plocka upp det igen?
Detta är en ganska bra och intressant kommentar som ju mer ja tänker på hur jag ska svara bara blir mer och mer komplicerad.
Det första jag tänkte på var ett enkelt resonemang som någonstans bygger på att jag har börjat spela ett spel till en viss del, att sen återuppta spelandet efter en paus förtar en del av upplevelsen då jag redan upplevt en betydande del av det som finns att se. Att 50% av en 5 - poängare kommer vid tillfället för valet "vad ska ja spela" vara mindre värt än 100% av något annat.
Men i själva verket finns det nog mycket mer att vrida och vända på. Allt från den oändliga diskussionen om spelbetygens objektivitet; till är en femma alltid en femma oberoende av övriga omständigheter? Man kan säkert spinna vidare med en fördjupning av frågan: Vad säger egentligen poängen?
Har inte riktigt tid att fundera ut ett bra svar just nu, men återkommer eventuellt lite senare
Intressant text, tack!
Avowed kanske känns mer vant och flowigt? Och dessutom inte lika stort och därav överväldigande?
För mig som spelar femtioelva spel samtidigt tänker jag att du ju kan spela båda "samtidigt"! Humöret varierar beroende på dag och tid på dygnet etc, alltså även vad man önskar spela i en given stund.
Kanske, jag är nog mer bekväm i min fantasy-setting än i en mer realistisk medeltida motsvarighet. Generellt är jag dock väldigt glad i mastodont-spel och jag tror att något i mig skriker efter TES VI och Avowed är lite en skugga av det.
Hehe att spela många saker samtidigt har aldrig varit något jag fixat. Har som mest 2 spel igång samtidigt men då alltid vitt skilja spel såsom strategispel och något mer rollspel/action/rouge-like. Jag tycker om att totalt dränka mig i en spel under en intensiv period för att sedan röra mig vidare, speciellt när det kommer till den här typen av spel.
Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.
Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet. När jag efter 20 timmars spelande förlorade alla mina sparfiler fanns det inte ens på kartan att ge upp. Det här ville jag uppleva, på det igen.
Sällan har jag blivit så förtjust i hur en berättelse har berättats i ett spel. När en kollega frågade vad det kunde jämföras med var Red Dead Redemption 2 det enda som kändes rättvist. Visst, KCD2 har inte Rockstars extrema polish – jag tvivlar på att hästarnas testiklar krymper i kylan som i RDR2 (även om jag inte har kollat …). Men det väger spelet upp med betydligt mer tillfredsställande strider och en bättre rollspelskänsla (trots de båda protagonisternas påtagliga träighet).
Timmarna flög förbi. Fan, vad bra det var.
Halvvägs in hände dock det som hänt så många gånger förr …
<Uppladdad bildlänk>
Jag är svag. Oavsett om det gäller att betala för att få ett spel en vecka i förväg eller att hålla disciplinen nog att avsluta ett innan jag börjar på nästa.
"Ska bara testa lite."
Jag startade Avowed. Nästan direkt insåg jag att det inte var på samma nivå som spelet jag kom ifrån. Visst, jag älskar fantasy, episka vyer och sagolika landskap. Men det råder ingen tvekan om att KCD2 är det bättre spelet. Storyn, spelmekaniken, djupet i rollspelselementen nästan allt gör det överlägset. Avowed har däremot en fantastisk setting, en etablerad och lysande värld. Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.
Snabbt blev jag påmind om en sak: Dialoger som fungerar bra i textbaserade spel som Baldur’s Gate eller Pathfinder kan kännas betydligt mer stela när de röstskådespelas. Avowed haltar på den punkten. Här har även KCD2 sina brister, men där känns dialogen ändå naturligare – som om röstskådespelarna faktiskt befunnit sig i samma rum när de spelade in (åtminstone ibland). I Avowed känns det mer som att separata inspelningar klippts ihop utan att ta hänsyn till rytm och dynamik.
Vid det här laget förstår ni nog vart det här är på väg. Jag står vid ett vägskäl. Halvvägs in i båda spelen inser jag att om jag inte återgår till KCD2 nu, så är risken stor att jag aldrig avslutar det. Den första förälskelsen har lagt sig, och nu återstår två spel jag har ett bra grepp om – där jag vet vad jag får.
Och här kommer den centrala frågan:
Hur viktig är settingen?
För mig visade den sig vara viktigare än jag trodde. Är den allt? Nej, men den är tillräckligt viktig för att jag borde väga in den mer när jag väljer spel. Trots att Avowed objektivt är ett sämre spel, är det just settingen som gör att jag kommer spela vidare på det – trots att jag vet vad det riskerar att innebära. Jag vet att en genomspelning av KCD2 kommer göra ett djupare avtryck i min spelkatalog än Avowed, men trots det så kan ja inte förmå mig att byta tillbaka.
Hade det varit annorlunda om jag börjat med Avowed och sedan ”vänstrat” med KCD2? Kanske. Men jag tror faktiskt inte det.
Insikten jag tar med mig är att det är lätt att jaga fullpottare när man letar nya spel. Men när en stabil 3,5–4/5 som Avowed lyckas konkurrera ut en solklar 5:a som KCD2, då måste iaf jag omvärdera mina prioriteringar.
Spel är en helhet, så för dig är väl awoved ett bättre spel.
Personligen ogillar jag gudfader filmerna och Gta, vilket gör att dom mästerverken för mig inte är bra. Tror inte detta är ovanligt.
Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.
Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet.
Det visuella skriver du. Vad tycker du om karaktärernas utseende om du jämför med ett spel som Cyberpunk?
Förstår precis vad du menar och känner. Väl skrivet. 👍
Jag blev fullkomligt bombarderad av dislikes för något år sen när jag skrev om det här gällande Grand Theft Auto 5. 😅 Jag avskyr verkligen settingen modern, verklighetstrogen storstad. Yuck! Det spelar liksom ingen roll om det är ett objektivt galet polerat, genomarbetat spel när jag inte vill befinna mig på platsen. Jag vill liksom bort från realism och vardagsgråhet.
Därför, precis som du just nu, föll jag för Avowed. Det är helt enkelt mysigt. Dessutom är gameplayet mycket mer intressant och helt enkelt skoj att lira när det inte ska handla om vanliga pistoler, kpistar och dylikt. I Avowed och andra spel får man så sjukt mycket roligare gameplay, imo, när man kan ha magier, överdrivna svärd, en massa olika förmågor etc etc att kombinera och testa.
Ja, jag har lärt mig genom åren vad jag inte kan tvinga mig att tycka om. Tro mig. Försökt en massa ggr med olika grand theft auto, kingdom come deliverance 1 och andra. Det går bara inte.
Intressant! Det är inte alldeles ovanligt att man hamnar där, att man gillar det "sämre" valet mer. Lite extra spännande här eftersom KCD2 är så väldigt hyllat. Jag har inga svar på varför så jag nöjer mig med att tacka för fin krönika! Lyfter upp den på framsidan på söndag förmiddag.
Ska dra en parallell till Silent Hill 2. Kanske det mest hyllade skräckspelet någonsin. Här kan man tycka att de borde ha varit mer rädda om arvet och inte låta en studio med tvivelaktig meritlista göra en nyversion på spelet.
Jag tycker helt klart att remaken är det sämre valet, men många tycker att det är bättre. Det är nyare och har snyggare grafik. Det är hyllat och har sålt bra.
Många vill att de ska göra remakes på resten också. Det betyder att de kommer göra nyversion på ett av de bästa skräckspelen (det andra är Resident Evil). Jag vet att det kommer bli sämre, men många kommer tycka att remaken är bättre.
Jag har spelat trean och fyran och de räknar jag inte ens som Silent Hill. Jag tycker dom är dåliga. Många har trean som favorit och en ny version kommer många tycka är bättre.
Andra spel där jag tycker originalen är bättre är Tomb Raider, Gears of War, Dead Rising, Resident Evil 2 och 4.
Många tycker att de är sämre än nyversionerna.
Nu är jag en person som ofta hoppar mellan spel så jag är kanske inte rätt person att agera någon form av standard, men jag håller med dig. Enligt mig är RDR2 det bästa spel som någonsin gjorts - 5/5, GOTY. Storyn, både berättelsen i sig och hur den berättas; karaktärerna, både hur de är skrivna, hur de porträtteras och hur de utvecklas under spelets gång; världen, hur den är uppbyggd, hur den reagerar och allt man kan göra i den - inget annat spel är i närheten i mitt tycke.
RDR2 är även ett spel jag förbokade, som upptog all min fritid vid release, och som jag sen aldrig avslutade. "För mycket av det goda" är en fras man ibland hör och kanske är det så med RDR2 för mig. Ett kortare, mer direkt tillfredsställande, spel som jag inte längre minns kanske avledde min uppmärksamhet. Ett spel jag nu i efterhand skulle ge 2/5 eller 3/5 men som där och då hade någonting som fångade mig. Enligt de här årslistorna som kommer på PSN eller Xbox Live avslutar jag ca 11% av alla spel jag startar och rent statistiskt är det givetvis självklart att jag inte alltid byter till ett bättre. Nyhetens behag, eller något helt annat?
Blir hjärnan mätt på kvalitet måste man ju balansera upp det med lite skräp. Inga konstigheter.
Det är därför som McDonald's finns. Ibland vill man ha slafs.
Kan man skriva en recension av två spel man bara spelat till hälften? Kanske inte – men en liten krönika kan man alltid skriva.
Den 4 februari släpptes Kingdom Come: Deliverance 2, och jag föll direkt in i ledet av spelare som hyllade det som ett mästerverk. Storyn, det visuella, de genomarbetade rollspelselementen – och, även om det är lite klonkigt, det tillfredsställande stridssystemet. När jag efter 20 timmars spelande förlorade alla mina sparfiler fanns det inte ens på kartan att ge upp. Det här ville jag uppleva, på det igen.
Sällan har jag blivit så förtjust i hur en berättelse har berättats i ett spel. När en kollega frågade vad det kunde jämföras med var Red Dead Redemption 2 det enda som kändes rättvist. Visst, KCD2 har inte Rockstars extrema polish – jag tvivlar på att hästarnas testiklar krymper i kylan som i RDR2 (även om jag inte har kollat …). Men det väger spelet upp med betydligt mer tillfredsställande strider och en bättre rollspelskänsla (trots de båda protagonisternas påtagliga träighet).
Timmarna flög förbi. Fan, vad bra det var.
Halvvägs in hände dock det som hänt så många gånger förr …
<Uppladdad bildlänk>
Jag är svag. Oavsett om det gäller att betala för att få ett spel en vecka i förväg eller att hålla disciplinen nog att avsluta ett innan jag börjar på nästa.
"Ska bara testa lite."
Jag startade Avowed. Nästan direkt insåg jag att det inte var på samma nivå som spelet jag kom ifrån. Visst, jag älskar fantasy, episka vyer och sagolika landskap. Men det råder ingen tvekan om att KCD2 är det bättre spelet. Storyn, spelmekaniken, djupet i rollspelselementen nästan allt gör det överlägset. Avowed har däremot en fantastisk setting, en etablerad och lysande värld. Jag vet inte riktigt vilket svenskt ord jag vill använda. När jag googlar på synonymer till "setting" så får jag fram: miljö, omgivning, tonsättning, inramning, läge och bakgrund. Ja, det är det jag menar.
Snabbt blev jag påmind om en sak: Dialoger som fungerar bra i textbaserade spel som Baldur’s Gate eller Pathfinder kan kännas betydligt mer stela när de röstskådespelas. Avowed haltar på den punkten. Här har även KCD2 sina brister, men där känns dialogen ändå naturligare – som om röstskådespelarna faktiskt befunnit sig i samma rum när de spelade in (åtminstone ibland). I Avowed känns det mer som att separata inspelningar klippts ihop utan att ta hänsyn till rytm och dynamik.
Vid det här laget förstår ni nog vart det här är på väg. Jag står vid ett vägskäl. Halvvägs in i båda spelen inser jag att om jag inte återgår till KCD2 nu, så är risken stor att jag aldrig avslutar det. Den första förälskelsen har lagt sig, och nu återstår två spel jag har ett bra grepp om – där jag vet vad jag får.
Och här kommer den centrala frågan:
Hur viktig är settingen?
För mig visade den sig vara viktigare än jag trodde. Är den allt? Nej, men den är tillräckligt viktig för att jag borde väga in den mer när jag väljer spel. Trots att Avowed objektivt är ett sämre spel, är det just settingen som gör att jag kommer spela vidare på det – trots att jag vet vad det riskerar att innebära. Jag vet att en genomspelning av KCD2 kommer göra ett djupare avtryck i min spelkatalog än Avowed, men trots det så kan ja inte förmå mig att byta tillbaka.
Hade det varit annorlunda om jag börjat med Avowed och sedan ”vänstrat” med KCD2? Kanske. Men jag tror faktiskt inte det.
Insikten jag tar med mig är att det är lätt att jaga fullpottare när man letar nya spel. Men när en stabil 3,5–4/5 som Avowed lyckas konkurrera ut en solklar 5:a som KCD2, då måste iaf jag omvärdera mina prioriteringar.
Rolig krönika! Jag vill också berömma dig för ett bra språk, du skriver jättebra!
Varför skulle KCD2 räknas som en solklar femma om du inte ens vill plocka upp det igen?
Du kan väl se storheten i något även om du personligen inte faller för det?
Känner själv så inför många spel. Och filmer och musik etc.
"AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER."
Skådeplats?
Kanske...
Spel är en helhet, så för dig är väl awoved ett bättre spel.
Personligen ogillar jag gudfader filmerna och Gta, vilket gör att dom mästerverken för mig inte är bra. Tror inte detta är ovanligt.
Jo, men på något sätt så tar det emot att kalla Avowed för det bättre spelet. Jag tycker inte det, KCD2 är det bättre spelet. I en av kanske 10 kategorier är Avowed bättre, men ack vad det är en viktig kategori för mig. Jag tror man får försöka nyansera vad man menar med "bättre" och helt enkelt utmana att sätta ett enkelt poäng på något. Det är mer komplicerat än så.
Du kan väl se storheten i något även om du personligen inte faller för det?
Känner själv så inför många spel. Och filmer och musik etc.
Jo detta tror jag också är en viktig del. Här någonstans handlar det om din poängsättning är en rekommendation till andra, eller en 100% personlig bedömning.
Leker man med tanken att ett spel består av 10 kategorier, 1-10, addering av kategorierna ger ett poäng, 1-100.
Det andra alternativet blir typ att ha en viktad skala, 10 kategorier där "setting" för mig har ett större spann, säg 1-25 men saker som grafik och tighta kontroller är av mindre vikt 1-5.
Kan bli ganska olika poäng.
Får bli ett inlägg i "objektiva recensioner" - debatten.
Det visuella skriver du. Vad tycker du om karaktärernas utseende om du jämför med ett spel som Cyberpunk?
Hm, tycker nog inget av spelen är speciellt uppseendeväckande i det avseendet. Hade sagt att Cyberpunk är i en egen liga där. Om något kan ja tycka att ansiktena i avowed är något stelare, men att det spelar mindre roll då den visuella stilen är mer out there.
Förstår precis vad du menar och känner. Väl skrivet. 👍
Tack
Rolig krönika! Jag vill också berömma dig för ett bra språk, du skriver jättebra!
Oj tusen tack!
Jag orkade inte börja med något massivt, fantastiskt äventyr efter Dragon Age Veilguard så jag spelade det ganska usla Aveum för det kändes hjärndött. Har flera spel på min hårddisk nu som jag tycker är bra men priset inte då de är så mycket mer komplicerade än det jag orkar med just nu.
Edit: Måste tillägga här att Forspoken är ett makalöst roligt spel. Inte det bästa men roligt och lättspelat och det var precis vad jag behövde.
Varför skulle KCD2 räknas som en solklar femma om du inte ens vill plocka upp det igen?
Detta är en ganska bra och intressant kommentar som ju mer ja tänker på hur jag ska svara bara blir mer och mer komplicerad.
Det första jag tänkte på var ett enkelt resonemang som någonstans bygger på att jag har börjat spela ett spel till en viss del, att sen återuppta spelandet efter en paus förtar en del av upplevelsen då jag redan upplevt en betydande del av det som finns att se. Att 50% av en 5 - poängare kommer vid tillfället för valet "vad ska ja spela" vara mindre värt än 100% av något annat.
Men i själva verket finns det nog mycket mer att vrida och vända på. Allt från den oändliga diskussionen om spelbetygens objektivitet; till är en femma alltid en femma oberoende av övriga omständigheter? Man kan säkert spinna vidare med en fördjupning av frågan: Vad säger egentligen poängen?
Har inte riktigt tid att fundera ut ett bra svar just nu, men återkommer eventuellt lite senare
Jag kan förstå att man inte vill plocka upp spelet igen efter man varvat det. Det är hundratals timmar av dialog, springande och skriptade events som inte går att spola förbi. Det finns inget "New game+", man måste levla upp alla färdigheter igen och det finns inga direkta "builds".
Är man dessutom en completionist som gjort alla side quests, side tasks, live events etc så är det inte lika roligt längre. Been there, done that!
Den enda anledningen till att jag skulle spela igen är att se hur spelet fortgår och hur dialogerna ser ut om man väljer andra val än första gången.
Första playthrough kanske är mer en brottslig Henry där du stjäl och manipulerar folk och en andra kan vara en mer lagenlig men det gör ingen större skillnad i det stora hela. Det är egentligen en tidsaspekt i slutändan som rollspelare inte har ont av.
______________________________________________________________
Combat systemet känns likadant som 1an med minimal förbättring. Designen är fortfarande gjort för 1v1 strider med skillnad att det finns större utbud av vapen i 2an och perks som gör det lättare att hantera din stamina när du möter flera fiender samtidigt.
Strider är centralt i spelet och hade kunnats göra mycket bättre, därför får spelet 3.5/5 av mig.
The Cold is my teacher! ❄
Jag orkade inte börja med något massivt, fantastiskt äventyr efter Dragon Age Veilguard så jag spelade det ganska usla Aveum för det kändes hjärndött. Har flera spel på min hårddisk nu som jag tycker är bra men priset inte då de är så mycket mer komplicerade än det jag orkar med just nu.
Edit: Måste tillägga här att Forspoken är ett makalöst roligt spel. Inte det bästa men roligt och lättspelat och det var precis vad jag behövde.
Tror du är inne på något här. Det viktigaste är att ett spel är roligt spela. Det kan vara hur välpolerat som helst, men det spelar mindre roll om man inte har kul med det. Komplexiteten tar ganska ofta över i moderna spel kan jag tycka. Tack för en bra krönika.
Det är därför som McDonald's finns. Ibland vill man ha slafs.
Då behöver förståndet sätta stopp! Vill man ha ohälsosamt "slafs" så har man brustit någonstans.
Med spel så föredrar jag indiespel före trippel A-spel, jag orkar inte med när det är för pampigt som det lätt blir i spel med hög budget.
Efter 10-15 timmar med KCD2 gick jag smärtfritt över till Grave Yard Keeper och där har jag redan den dubbla speltiden och är fortfarande fängslad.
Tillskillnad från ultraprocceserad mördarmat (pengar > hälsa) så är spel mer en smaksak trots allt.
-:Observe the masses and do the opposite:-
Jag orkade inte börja med något massivt, fantastiskt äventyr efter Dragon Age Veilguard så jag spelade det ganska usla Aveum för det kändes hjärndött. Har flera spel på min hårddisk nu som jag tycker är bra men priset inte då de är så mycket mer komplicerade än det jag orkar med just nu.
Edit: Måste tillägga här att Forspoken är ett makalöst roligt spel. Inte det bästa men roligt och lättspelat och det var precis vad jag behövde.
Kul att fler gillar forspoken. Jag började med idag och efter en ganska seg start så flyger timmarna förbi nu när man får utforska världen.
Tror du är inne på något här. Det viktigaste är att ett spel är roligt spela. Det kan vara hur välpolerat som helst, men det spelar mindre roll om man inte har kul med det. Komplexiteten tar ganska ofta över i moderna spel kan jag tycka. Tack för en bra krönika.
Håller verkligen med här.
Att spelet är roligt är det viktigaste. Lägg inte så stor vikt på betyg hit och dit.
Är spelet roligt - ja eller nej? Om nej, spela inte det spelet då.
Då behöver förståndet sätta stopp! Vill man ha ohälsosamt "slafs" så har man brustit någonstans.
Med spel så föredrar jag indiespel före trippel A-spel, jag orkar inte med när det är för pampigt som det lätt blir i spel med hög budget.
Efter 10-15 timmar med KCD2 gick jag smärtfritt över till Grave Yard Keeper och där har jag redan den dubbla speltiden och är fortfarande fängslad.
Tillskillnad från ultraprocceserad mördarmat (pengar > hälsa) så är spel mer en smaksak trots allt.
Människan är inte alltid så smart. Jag har spelat sågade Slitterhead senaste dagarna och tycker det är kul och beroendeframkallande. Jag borde inte tycka det, och borde istället spela nåt som fått högre betyg.
Jag har flera spel på gång samtidigt tyvärr.. en del kommer jag nog inte vilja spela genom. Bästa känslan är dock när man har mycket på bordet och det dyker upp ETT spel som bara suger tag i en och man måste spela genom det från början till slut. Att all tid man tar pause från spelet så fortsätter man att tänka på det.
Hollow Knight, Nine Sols, Darksouls/Bloodborne och Elden Ring är såna spel för mig, åtminstonne första spelrundan.
Jag är introvert och älskar att spendera min lediga tid hemma.
Det här tycker jag är nackdelen med att det släpps mycket spel. Är man som jag nyfiken på många spel, då har man ibland svårt att spela klart spel som man egentligen älskar. Jag har oändligt med spel som jag slutat spela med bara sista tredjedelen eller bara något kapitel kvar men som jag gillar väldigt mycket; just för att det kommit något nytt spel som fångat mitt intresse!
Du kan väl se storheten i något även om du personligen inte faller för det?
Känner själv så inför många spel. Och filmer och musik etc.
Håller med! Personligen hade jag aldrig tid eller ork att spela klart till exempel Elden Ring. Blev 15-20h men jag ser och känner ju att det är ett mästerverk.