Tomb Raider (tvåtusentrettons reboot)

Ett bra spel, men är det ett bra Tomb Raider?

Bör en spelserie hålla sig till sina rötter eller gör den bäst i att förändras med sin samtid?

Är det rimligt att göra liknande spel om och om igen, med attityden att man inte behöver fixa något som inte är trasigt? Eller blir en spelserie irrelevant om den inte förnyar sig? Om så är fallet, hur långt bör den röra sig från det som en gång var spelets kännetecken och är det värt att på vägen stöta ifrån sig den gamla spelarskaran för att locka till sig en ny?

Det jag egentligen frågar är: Får man göra om Lara Croft på det här viset!?

En ny reboot - en ny Lara Croft

I Tomb Raiders fall, där utgivaren Eidos pushat på för att släppa nio spel på tolv år innan de blev uppköpta av Square Enix känns det visserligen befogat att tänka om, att låta spelutvecklarna ta ett steg tillbaka för att se vad som kan förbättras, skrotas och läggas till. Men även om resultatet av fem års skapande ledde till det bäst säljande spelet i serien, är det svårt att inte känna att något viktigt också gått förlorat på vägen.

Redan från början vänder spelet allt som heter Tomb Raider på ända, därtill Lara själv, som börjar spelet bakbunden, hängande uppochned bland döda kroppar i en krok i taket. Det enda sättet att ta loss henne är att svinga henne in i en fackla för att fatta eld i repen som fjättrar henne. När de väl brunnit färdigt störtar Lara ner rakt på ett rostigt armeringsjärn som punkterar hennes buk.
I en smärtsam scen får vi se Lara dra loss det skrovliga järnet från magen och sedan desperat försöka ta sig ut från sitt fängelse, med handen för vad som borde vara ett livshotande sår.

Jag skriver "se" och "borde vara livshotande sår" bara för att poängtera två av spelets mest framträdande drag.
Det är väldigt mycket tittande istället för handlande i tvåtusentrettons release- det känns ibland som att jag mestadels bara håller i framåtknappen, särskilt i spelets första timme, som är fylld med mellanfilmsekvenser och tämligen linjära sträckor framåt som då och då avbryts av plötsliga quick time events.
Det är också väldigt våldsamt, särskilt för Lara men även alla de andra som nu uppehåller sig på ön, fast utvecklarna är aldrig riktigt konsekventa med när man som spelare ska ta sår och våldsögonblick på allvar eller när de istället kan glömmas bort, så som när Lara vadar med det öppna maghålet genom stinkande dynga innan hon efter ett tag kauteriserar det med glödhet metal, utan att på något sätt kunnat läka alla organ som måste tagit skada inombords . Lara autohealar ju i och för sig nu för tiden, som en sann överlevare, men ändå - det är svårt att ta såren på allvar när de bara i vissa fall blir viktiga för storyns skull, samtidigt som Laras linne, som slits sönder alltmer under spelets gång, alltjämt har blodspår kvar från spelets början. Att spelet alltigenom har en så dyster ton gör det ännu svårare att bortse från det hela med den vanliga logiken att det bara är ett spel. Om följdriktigheten brustit så mycket i en "seriös" film hade det hela känts svårt att ignorera, det gör det nu också, mycket eftersom så mycket av spelet är en film.

Men låt oss backa bandet lite.

Tomb Raider-rebooten från 2013 - förvirrande nog endast kallat Tomb Raider - är egentligen det tionde spelet i serien om man räknar bort alla spinoff-spel. Det är även det första spelet i den "nya" Survivor-trilogin utvecklad av Crystal Dynamics, som avslutades i och med Shadow of The Tomb Raider 2018. Spelet handlar om en nyexaminerad Lara Croft och ett team av arkeologer, dokumentärfilmare och medhjälpare som i jakten på det mytomspunna forna riket Yamatai blivit strandade på en ö i Stilla havet. Ön är belägen i Drakens triangel, en motsvarighet till Bermudatriangeln i öst. På ön finns en mängd vrak och ruiner från olika tidsåldrar och det visar sig också snart att ni inte är ensamma där. Titt som tätt, bland antika ruiner blandade med japanska militärbunkrar från andra världskriget, hamnar ni i strid med andra överlevare. Utrustade med nutida vapen och ledda av en märklig kultledare gör de allt de kan för att ta kål på er när ni inte fogar er under hans ledarskap. Förutom kultisterna förefaller ön vara obebodd och bortglömd av den moderna världen, lite som ön i TV-serien Lost.

Det är ett bra upplägg och våldet och stämningen hotar också till en början att göra berättelsen och spelandet till något utöver det vanliga. De okända överlevarna, den skoningslöse kultledaren och mixen av en plats som gått ur tiden kombinerat med Laras desperata kamp att överleva, hade kunnat göra spelet till ett Tomb Raider som blev genuint otäckt och svårt, med svåra val och svårare strider, men istället urartar det hela i ett rätt så standard hoppa- och klättraspel fyllt med långdragna bataljer där de till en början skrämmande främlingarna mest framstår som vanliga, korkade "grunts" du sett i vilken shooter som helst samtidigt som alla spelets karaktärer är ytliga, stereotypa personligheter som inte erbjuder några överraskningar överhuvudtaget. De är visserligen bra röstsatta, men bortsett från Lara själv finns det knappt någon intressant figur att tala om, då hon är den enda som utvecklas i någon form under spelets gång. Hon börjar berättelsen som en sårbar arkeolog i ett farligt land men förvandlas under spelet till en kallblodig actionhjälte som skrämmer skiten ur sina motståndare medan hon sätter landet i brand.

När Lara varit framme brukar det se ut såhär

I början.... var hon nöjd med att jaga rådjur...

I början av spelet är Lara ensam och sårbar och hennes fokus ligger på att överleva och finna något att äta, men den överlevnadskampen går väldigt snart vidare till att jaga för att samla fler erfarenhetspoäng för att uppgradera sina skills och resurser för att skapa bättre utrustning, dock kommer hon aldrig på idén att sy sig en jacka, utan hon sitter och huttrar vid lägerelden i en vinande regnstorm. Efter en kort session av detta övergår spelet istället till att förmå dig att skjuta ihjäl en drös kultister (som också har jackor) och en hel del vargar (pälsar är också varma). Laras tendens att skjuta ihjäl allt som lever under sina upptäcksfärder är alltså framstående redan i den nya trilogins början. Är det här ett steg på vägen till Laras pånyttfödelse?

Den kaxiga och självsäkra Lara från tidigare spel är som bortblåst i vinden, men i takt med att hon dödar fler levande varelser, mänskliga och omänskliga, växer hon stadigt in i sin roll som äventyrare deluxe. Samtidigt känns hon aldrig riktigt som den Lara jag växt upp med. Hon är med om allehanda högoktaniga ögonblick, gör otroliga akrobatiska manöver och överlever mer än någon annan skulle förmå, men hon tar aldrig riktigt heller kommandot över sitt öde, utan reagerar allt som oftast på andras påhitt, även när hon vet att hon har rätt. Det finns flera gånger jag undrar högt varför hon inte säger något, gör något mer, istället för att bara låta saker hända. Det är svårt att känna igen henne från tidigare spel och jag tror inte heller Angelina Jolie hade passat i rollen.

Snart nog räckte det inte med rådjuren....

Fast de högoktaniga ögonblicken är toppen. Tomb Raider 2013 är ett fantastiskt pangpangspel. Alla vapnen du använder är kraftfulla som tusan, nästan lite OP. Fiender kan dödas med ett skott, tyst neutraliseras genom att att smyga sig på dem bakifrån eller så kan du, när spelet låter dig, helt enkelt bara smyga dig förbi. När det väl blir eldstrid ropar soldaterna på varandra vad de ska göra, betongmurar går sönder i stadig takt med att de blir fyllda med bly, bränsletunnor exploderar och skadade fiender kan ligga och oja sig och ge dig tillfälle att göra slut på dem med en sten eller stenhacka. Spelet låter dig uppgradera dina vapen om du hittar rätt beståndsdelar eller använda olika skjutlägen med samma vapen så som att skruva fast en silencer på din pistol för tystare men svagare skott. Vidare kan du låsa upp nya stridstekniker som låter dig avverka fiender på nya sätt. Trilogins signaturvapen pilbågen är ett sant nöje att använda och tillfredsställande lätt att tyst ta kål på en hel pluton av kultister i taget med. Eller så kan du med eldpilar sätta eld på explosiv gas och se dina fiender tryckas iväg likt trasdockor i luften.

Fienderna är dock inte alltför smarta och utmaningen haltar en aning, även på den svåraste svårighetsgraden. För det mesta kan du stanna på samma plats under en strid och pricka av fiender en efter en när de tittar fram bakom sina lådor. Det finns fiender som har närstridsvapen och springer mot dig, medan andra slänger dynamit för att få dig att röra på dig, men det är aldrig svårt att hitta en ny plats att gömma sig. På sina håll och kanter dyker det upp fiender med sköldar, men även de går fort att besegra med några simpla undanhoppningar och attacker bakifrån.
Men den bristande utmaningen vägs ändå upp av hur många valmöjligheter du har, och sammantaget har det aldrig tidigare varit så här kul att slåss i ett Tomb Raider-spel.
Likaså kan Lara Crofts hoppande och klättrande tävla med Nathan Drakes utan problem. Likt honom hamnar Lara regelbundet i omöjliga situationer där hon får springa springa över ihoprasande byggnader, klättra på brinnande fordon hängande över stup och om och om igen kastas till och från och störta i marken utan att bryta några ben. Om det är sådana sekvenser du är ute efter, påkostade, spektakulära actionscener med explosioner i nivå med Hollywoods egna, då är Tomb Raider 2013 rätt spel för dig, om du nu är en av de få som inte redan spelat det.

Lara ser allt mer sliten ut under spelets gång, som i Arkham-spelens Batman

På så många sätt är alltså Tomb Raider överlägset sina föregångare, med mer dynamiska strider, vackra miljöer, bombastiska ögonblick och en mer grafiskt realistisk Lara. Det är välpolerat och det är sällan jag stöter på några störande buggar, men det jag verkligen saknar från föregångarna är deras utmanande plattformande, pussel och... gravar.
Alla de som faktiskt finns är småskaliga och oftast förpassade till valbara avvikande sidoplatser som bara tar några minuter att lista ut vardera. De är inte mystiska tempelgravar med antika fällor och väldiga mekaniska konstruktioner, utan oftast endast en grotta spelets kultister gömt en skattkista bakom ett simpelt reppussel. I det första Tomb Raider kunde en hel bana vara ett pussel i sig, med snåriga korridorer som förband samman olika rum på nya sätt och dörrar som gav dig en aning om vart du behövde ta dig, men inte visade hur. Platserna var fyllda med små utmaningar där du behövde tänka ut en lösning för att ta dig vidare till nästa rum. Jag kunde känna mig vilsen ett bra tag, men när jag väl kom på vad jag behövde göra var det desto mer givande.

Vägen fram över nivåerna var inte bara en fråga om hjärnverksamhet, utan ställde även krav på din observationsförmåga och fingerfärdighet. Håligheter och gömda klippkanter behövde upptäckas innan riskabla hopp kunde mätas in och tajmas i rätt stund, med en hel omladdande till närmaste spartpunkt som följd av så många misslyckade försök, med dödliga konsekvenser. I motsats till det visar Tomb Raider (2013) alltid exakt vart du ska gå och vad du ska göra. Hopp är förlåtande och Lara greppar automatiskt efter handfästen, hälsan från skott- och fallskador återställs automatiskt och klättringsbara plankor och ytor är tydligt markerade med vit målarfärg. Du har till och med en "känna av"-knapp som lyser upp viktiga föremål likt i Batman-spelen. Kartan (Kartan!) är fylld med symboler som du kan gå och plocka upp, saker som skatter Lara beskriver och diverse dokument och ljudinspelningar öns nuvarande och forna invånare krafsat ned och lagt på förvånande platser.

Lara visste att hon behövde dra, men hon kunde bara inte lämna efter sig den spännande boken innan hon läst klart

Det finns såklart fördelar med att göra spelet mer lättillgängligt. Tomb Raider var trots allt det första av Laras äventyr som jag någonsin spelade igenom till slutet. Och även om de tidigare Core-spelen hade ett plattformande som verkligen utmanade, var Lara redan i Tomb Raider: Legend medveten nog att greppa efter handtag när hon kunde nå ett. Även om Lara nu kan se saker med en slags "detective mode" och föremål finns utplacerade på kartan behöver du ju inte titta på den eller använda den förmågan om du inte så vill. Det finns inte heller någon minikarta som stjäl fokuset från det Lara gör på skärmen. Spelet är duktigt på att pusha dig framåt för att du inte ska tappa takten i storyn, så du kan gott lämna utforskandet och hittandet av alla föremål på kartan tills du nått slutscenerna, och vid det laget känns det ändå helt ok att ha en karta och en sådan "eagle vision" tillhanda.

Spelet har gott om nära möten med döden.

Jag körde Tomb Raider första gången när det kom ut 2013. Jag tyckte det var en spännande upplevelse då, med en ny tappning av Lara. Nu när jag kör om det över 10 år senare, och med de flesta av de andra spelen i serien till slut avklarade är det, sett som ett Tomb Raider-spel, något av en besvikelse, då det blir så uppenbart hur mycket det tappat av det som gör Tomb Raider till... Tomb Raider.
Men sett som ett spel överlag är 2013 års förlaga inte så pjåkigt. Det har till slut lyckats implementera välfungerande strider och är actionpackat med gott om imponerande sekvenser, som en där du springer igenom en kollapsande by i en bergsslutning och ett annat där du forsar ner för en flod med ett kraschande, exploderande flygplan i hasorna. Du kan fortfarande (om du är klantig) dö på alla möjliga hiskeliga sätt och nästan allt på ön vill också döda dig, precis som vanligt, så sammanfattningsvis uppfyller spelet ändå flera av seriens viktiga beståndsdelar.

Det är bara pusslen, svårighetsgraden och den mediokra storyn (som kunde ha blivit så mycket mer) som blir som grus i utforskarstövlarna. Om du kan bortse från att spelet inte direkt uppfyller det titeln utlovar och inte heller är ett "riktigt" Tomb Raider i stil med den gamla skolan, är det en ändå en riktig brakupplevelse. Om du aldrig kört Tomb Raider alls är det en bra början, men om du vill ha en utmaning och något annorlunda från den alldagliga AAA-designen föreslår jag att istället börja med något av de tidigare spelen.

• Plattformar:PC, Playstation 3 och 4, Xbox 360 och One - Spelat på Steam

• Release:2013-03-04

Hej igen Walter. Kul att du läste!

Ja det är sannerligen inte ett svårt spel. Det kan ju vara kul det med, men skulle vara bra om man åtminstone hade valet att tvätta bort all vit målarfärg.

Stämningen och skådeplatsen är spännande, men sabbas lite av bristen på utmaning och de platta karaktärerna.

Ja det är klart man får

Uppenbarligen har det ju nått en ny publik så det kanske var smart.
Men undrar om man hade kunnat behålla samma känsla som i tidigare spelen fast med lite nymodigheter istället för att tappa originalkänslan så mycket som i detta.

Sen fanns det väl liknande spel på den tiden också (hoppande, tankkontroller och en massa nycklar och spakar som ledde till nya spakar etc).

Kul att det kommer remasters till 1-6. Då kanske det äntligen går att spela 6an

Du har nog rätt i det. Det var det första spelet ute såvit jag vet med 3d griden och de kontrollerna. Det var nog Tomb Raider som satte trenden för andra spel i samma era.
Däremot settingen och så måste väl ses som inspirerad av Indiana Jones

@Ruffles Håller på att spela nu. Det finns fler gravar definitivt. Snön är fin, allt är snyggare, slagsmålen bättre men Lara känns ännu mer avlägsen från den jag känner. Får se om det blir recension på det också.

@Jozo Jag vet inte om det nödvändigtvis måste ses som en härmning av Uncharted, vissa inslag ja, men vissa känns som en fortsättning på Legendspelen. Att det är så styrt känns som Uncharted, saker som rasar ihop hela tiden också, men klättrandet och fokus på slagsmål fanns där i Crystal Dynamics tidigare spel. Och att allt är så styrt är lite av en allmän trend på 10-talet.

@Ionian Det är riktigt fint ibland. Coola skådeplatser som liften där i mitten. Kör Rise nu och samlandet är ännu mer utbrett

@Atilaa Saknar Zip och Alister också men undrar hur bra de passat i det här spelet :). Håller med om att hela äventyrsgrejen fungerar bättre med den orädda och lite kaxiga attityden i Uncharted och tidigare Tomb Raider.

Ja det är väl bra för vad det är, men det känns väldigt distinkt från de tidigare spelen, så mycket att jag inte riktigt känner mig hemma längre. Det är synd att de inte kunde gått all in på skräcken, med till exempel kanske mer och otäckare porträttering av hennes team som vänder sig mot varandra, istället för bara den där arkeologen som var uppenbart en svikare från början.

Som nu känns det lite mellanmjölk tycker jag.
Det finns ett Indiana Jones spel som är som Core-spelen, så ja varför inte? De är duktiga på att skriva uppskruvade historier iaf!

Var det Indiana Jones och Satans verktyg du spelade eller Emperors Tomb?
Gillade det första jättemycket, men fastnade inte för det senare.

Kunde du spara i Emperors Tomb? Jag tror jag tyckte striderna var lite si och så och var van att kunna quick sava från Infernal Machine så tappade lite lusten.
Ironiskt eftersom jag skriver att striderna är lite för lätta här, men jag minns som de som att de kändes orättvisa och stela i Emperor.
Kanske ska ge det ett till försök!