I rymden kan ingen höra mig få panikattacker och nästan kissa på mig av rädsla!

När Xbox 360-spelet Dead Space lanserades hösten 2008 gick jag på gymnasiet och hade ingen sådan häftig konsol, eftersom jag "bara" hade Gamecube hemma (av de nyare då, hade ju NES och Snes kvar) så när andra i skolan pratade om Halo och Gears of War kunde jag bara avundsjukt höra på. Första Halo hade jag visserligen spelat på PC så där kunde jag åtminstone låtsas hänga med i diskussionerna och snacket kring dem. Men andra storspel skulle jag inte ha tillgång till fören flera år senare när jag äntligen fick tag på en limiterad utgåva av Xbox 360 med det då framemotsedda Resident Evil 5. Konsolen var röd och fin, men spelet var en besvikelse. I alla fall för mig. Men fortfarande vågade jag mig inte på Dead Space så det köpte jag inte utan prioriterade andra spel som GTA IV, L.A Noir, Eternal Sonata och Alice: Madness Returns.

Så det var inte fören nu, när Sony utannonserade att de erbjuder Dead Space Remake för oss som prenumerar på PS+, som jag tillslut vågade mig på att ta mig an spelet. Så gott som en hel livstid senare alltså. Och redan från början är det en riktigt läskig upplevelse som sätter skräck isandes genom hela kroppen. Det var nog tur att jag väntade, för innan var det läskigaste jag tagit mig igenom var Eternal Darkness på Gamecube - och det spelade jag mestadels med en klasskompis närvarande. Då hade jag också problem med att veta vart jag skulle gå - speciellt under stress och rädsla - vilket jag återigen hittar som problem i detta spel. Men som tur är har jag här en vägvisare som leder mig rätt bara jag trycker på L3. Några få jumpscares kombineras med otrolig atmosfär som för tankarna till såväl Alien som Metroid Prime och handlingen går hand i hand med spelmekaniken så väl att det aldrig känns ologiskt eller malplacerat. Vilket jag annars kan känna i många andra spel, speciellt skräck, där pusslen kan tyckas rätt random - varför finns de just här i världen? I Dead Space remaken är det aldrig långsökt utan fullt logiskt utifrån vad du progressivt tar dig fram på skeppet du strandats på under mystiska omständigheter.

▲

Grafiken är underbart vacker och levandegör såväl skeppet och rymden du utforskar, som de varelser du möter och måste överleva. Men lika viktigt för helhetsupplevelsen är de ljudeffekter och musiken som ackompanjeras de händelser du ställs inför och ständigt sätter stämningen på bästa sätt. Vilket gör att ångesten sätter sig i magen och nervositeten ständigt flimrar likt tusen myror inom dig. Aldrig, eller väldigt sällan, känner jag mig säker eller lugn just därför. Det finns pussel som måste lösas, men de är alltid en del av berättelsen och framåtrörelsen och känns därför aldrig påtvingade eller störningsmoment du hade klarat dig bättre utan. Och fokuset är hela tiden på berättelsen och utforskandet, och liksom Metroid-serien är backtracking och återvändandet till vissa områden för att fullt kunna upptäcka dem även en grej här. Så även om vissa områden återanvänds känns det inte litet eller som du bara får röra dig inom en väldigt liten del av skeppet utan bara lokala knutpunkter du har välargumenterade anledningar att återvända till. Vidare bygger du också upp din dräkt och vapenarsenal under resans gång vilket logiskt och progressivt bygger upp din förmåga och överlevnadssituation på ett logiskt sätt utan att det känns sökt på något sätt. Vilket återigen får mig att tänka på Metroid och andra sci-fi-spel som kanske inte nödvändigtvis är skräck men ändå rör sig väldigt nära det territoriet.

▲

De personliga relationer du har, och bygger upp, är också en viktig del utav upplevelsen. Liksom även de du förlorar och inte riktigt vet vart du har dem - ändå in till slutklämmen. Vilket visserligen är lätt att lista ut inom kontexten av allt som händer och sker, men som du ändå inte är helt hundra på fören det läggs ut för dig. På så sätt känns hela den resan och upptäcktsfärden du gör som logiskt förklarande från start till mål och du får verkligen svar på de frågor de får från inledningen eller under spelets gång. Vilket gör genomspelningen mer än ständig skräck, panik och storslagen rymdkonspiration med religiösa undertoner. Om en nu verkligen behöver mer än så alltså. Personligen är jag bara glad att ingen kan höra mig få panikattacker eller nästan kissa på mig av rädsla av allt som händer i rymden. Och allt jag önskar när eftertexterna rullar är att de även tar sig an del 2 och 3 så att jag får chansen att upptäcka dem också och skrämmas ur vettet i yttre rymden igen. Och igen. Trots allt saknar jag det redan.