Medeltiden har aldrig varit så här vacker. I alla fall inte i spelvärlden. Redan när jag först stötte på kickstartern av Kingdom Come: Deliverance för en herrans massa år sedan var jag toksåld på konceptet. Ett singleplayer-rollspel med öppen värld som utspelar sig i den verkliga medeltiden med fokus på atmosfär och realism? Sign me up!
"Det här är en annan typ av best"
När titeln väl släpptes 2018 levde den även i mångt och mycket upp till förhoppningarna. Utvecklarna visste vad de ville och kompromissade inte i sitt försök att realisera sin vision. Samtidigt fanns det tydligt smolk i bägaren så som de kantiga striderna, den taffliga prestandan och de otaliga buggarna. Ett för mig väldigt minnesvärt spel men som kanske inte riktigt nådde hela vägen.
Efter drygt hundra timmar med uppföljaren kan jag konstatera att det här är en annan typ av best. En jag bara vill ha mer av oavsett hur satans överlång en spelsession har blivit (“Det var visst fyra timmar sedan jag skulle slaggat”). Den typ av drömspel jag såg framför mig 2015 har ett decennium senare blivit verklighet. Kingdom Come: Deliverance 2 är ett mästerverk.
Men nu drar vi i handbromsen lite. Backar bandet. Jag konstaterade redan tidigt i januari att inledningen av KCD 2 lovade gott. Det böhmiska paradiset gjorde skäl för sitt namn, var en fröjd för ögat och spelet kändes oväntat polerat (något som stämmer i allmänhet), och mina egna redan ganska höga förväntningar skruvades upp. Nu när jag tänker tillbaka är de inledande tio timmarna av spelet snarare de svagaste. Det är först senare det öppnar upp sig på riktigt och exponerar mig för en myriad av platser, karaktärer och berättelser, stora som små.
KCD 2 är större, bättre och vackrare än föregångaren någonsin var. Ibland är det nästan för stort. Emellanåt känns det lite som när jag först läste Malazan Book of the Fallen eller A Song of Ice and Fire: “Vem var det där nu igen?”, “Det där ansiktet känner jag igen.”, “Har hon nämnts tidigare?”. Det kan tyckas vara en svaghet till en början, men precis som i bokserierna lär jag mig efter hand vilka alla är tack vare av att titeln är så pass lång att man ändå hinner ge Henry (mig) tid att lära känna karaktärerna. När det gäller de viktigare karaktärerna är även den inbyggda encyklopedin behjälplig.
Medeltidsstämningen är av sällan skådad art.
Om det är ett rollspel? Det är ett rollspel.
Den kärleken, den kärleken...
Det är inte utan att hästen känner sig objektifierad.
Och tacknämligt är väl det, för manuset är en av de stora höjdpunkterna. Det var sant redan 2018, och man fortsätter på det inslagna spåret. Det är tydligt att fokus ligger på att få karaktärerna att kännas verkliga (vissa mer än andra). De har tydliga mål och motiv, utpräglade och inte sällan färgstarka personligheter, och de existerar i en värld som realiserar dem. De svagaste aspekterna av manuset är kanske de gånger när den plumpa tjeckiska humorn landar fel, men allt som oftast renderar den i minst ett leende snarare än ögonrullningar.
"Manuset är en av de stora höjdpunkterna"
Huvudnarrativet tar ett enkelt avstamp: Henry och Hans ska leverera ett brev till en adelsman, men blir attackerade av banditer på vägen och bestulna på brevet. Som man kanske kan ana så blir historien desto snårigare framöver, och centreras kring Böhmens diverse mäktiga adelsmän och deras val (och byten) av sidor i konflikten mellan kungarna Wenzel IV och Sigismund. Henry kastas såklart än en gång i händelsernas centrum, och dessutom har han sina personliga mål som följer med från föregångaren. Han har fortfarande inte fått tag på sin farsas förlorade svärd, och skurkarna Istvan Toth och Markvart von Aulitz är alltjämt på språng.
Trots sin omfattning är det dock inte huvudnarrativet jag har spenderat större delen av min tid med. Nej, det är allt annat som försiggår där ute. Sidouppdragen är många till antalet och ofta lika välgjorda och intressanta som den centrala konflikten. Humor blandas friskt med bitterljuva öden samt ond, bråd död och det är få spel i genren som lyckats suga tag i mig på samma sätt beträffande sidouppdrag eller att bara ränna runt och uppleva världen. The Witcher, givetvis, men annars får vi nog backa över tjugo år. Samtidigt är det i mångt och mycket en smaksak. KCD 2 sysslar inte särskilt mycket med vilda omkastningar och plot twists (även om de förekommer). Likt magiska spektakel lyser de mestadels med sin frånvaro, och man har i allmänhet samma jordnära känsla här som man har i världsbygget. Det är inte för alla, och vill man ha de där mer sagolika upplevelserna många rollspel kretsar kring så är det här inte rätt titel.
"Systemet är inte en medarbetare, det är en motarbetare, det är en motarbetare"
Detsamma gäller egentligen det mesta här. Striderna, exempelvis, är precis som tidigare ganska långsamma affärer och de främjar tålamod och timing. I början är de heller inte särskilt roliga, men allt eftersom jag lär mig fler tekniker (oftast via diverse skickliga krigare runtom i världen som ger mig lektioner) så blir även striderna mer intressanta. Inte minst eftersom också motståndare börjar använda dessa tekniker. Det är inte bara att blocka eller ducka som gäller, utan det finns riposter, kontringar och diverse andra knep att ta till. Jag har kul, men kan likväl tycka att striderna inte heller denna gång är något som direkt lyfter spelet. Framför allt inte när man tvingas fajtas mot mer än ett par stycken fiender. Stridssystemet är helt enkelt inte byggt för det, och jag slåss minst lika mycket mot target lock-systemet som mot kanaljerna som försöker avliva mig. Det där jäkla systemet är inte en medarbetare, det är en motarbetare.
Men för att återgå till världsbygget. Där det böhmiska paradiset var lummigt och vackert så bjuder den andra, och största, regionen på det mesta. Jag talar förstås om Kuttenberg och dess omgivningar. Till att börja med blev jag förvånad över hur pass stor staden faktiskt är i spelet. Det är inte några brutala dimensioner vi pratar om, men med tanke på att invånarnas liv simuleras à la The Elder Scrolls är det rätt häftigt att den har liknande proportioner som Novigrad i The Witcher 3 snarare än de små byar till städer The Elder Scrolls för sig med. Och i och med att allt utspelar sig i förstaperson och alla byggnader samt platser i staden behandlas med samma hängivna detaljrikedom som resten av spelvärlden känns staden ännu större än vad Novigrad gjorde.
En svensk midsommar som halkat och landat i Böhmen.
Något som gör upplevelsen av Kuttenberg ännu häftigare är hur verklighetstroget stadsbygger är. Jag hade ju förmånen att vara på plats i staden ifjol när jag först kände på titeln, och ta mig fasen om jag inte känner igen mig! Det gick upp för mig först när jag stod och kikade på St. Barbara, en väldigt vacker kyrka som är under konstruktion när spelet äger rum. Jag besökte den färdigställda kyrkan när jag var i Kuttenberg på riktigt. Nu stod jag utanför den i spelet och tittade ner mot staden och det var en ren aha-upplevelse. “Vänta nu, den där muren känner jag igen! Och den där vägen! Och hela den där jäkla dalen!” Nu är det inte något som alla kan uppleva på samma sätt, förstås, men det är ändå väldigt kul att själv kunna se hur verklighetstrogna Warhorse är i sin gestaltning av spelets miljöer.
Samtidigt är det långt ifrån bara Kuttenberg som finns att besöka i regionen. Ett helt gäng olika byar och slott livar upp de vackra landskapen, och även om jag så bara ger mig rakt ut i skogen och praktiserar lite tjuvjakt så dyker gömda grottor, gruvschakt, hus, ruiner och annat utforskargodis upp titt som tätt utan att för den delen bli kvävande. Känslan är att jag hela tiden blir både uppmuntrad att och belönad av att utforska, och det är väl ungefär exakt vad jag vill se i en öppen värld.
Sköt dig. Eller se till att ingen märker när du missköter dig.
Det hela är så förbaskat atmosfäriskt och indragande att jag har svårt att hitta likvärdiga titlar i genren. Allt ifrån kostymer, landskap och byggnader till musik, röstskådespel (nåväl, man återanvänder röstskådespelare till mindre karaktärer lite för mycket) och mellansekvenser är toppklass rakt igenom. Red Dead Redemption 2, är väl den spontana tanken på liknande atmosfäriska upplevelser.
Det är den nivån man har lagt sig på, med skillnaden att KCD 2 ju är ett rollspel med allt vad det innebär. Det finns andra möjligheter att interagera med världen och påverka den, och gudarna ska veta att det även är något min Henry gör under de många timmar jag spenderat i Böhmen. Fiender ska besegras, fränder ska firas och världen ska utforskas. Och jag vill ha mer. Medeltiden har aldrig varit så vacker.
Fotnot: Kingdom Come: Deliverance 2 släpps den 4 februari till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB minne.
