Det här är den andra och avslutande delen av vår Fallout 76-recension, där vi också sätter betyg. Läs även första delen.
Fallout-serien är älskad och hyllad, från de första isometriska spelen till de modernare delarna. Spelen ses av många som tidlösa klassiker och har en särskild plats i många många spelares hjärtan. Tidigare försök att skaka om franchiset, närmare bestämt med Fallout Tactics och Fallout: Brotherhood of Steel, blev sådär framgångsrika.
Vilket leder oss in på Fallout 76. Det bygger indirekt vidare på arvet från det hyllade Fallout 4 och utspelar sig online. Detta är inte på något sätt Fallout 5, snarare ett vågat experiment förlagt till Fallout-universumet.
Bortsett från skapandet av din karaktär är inledningen sparsam och kortfattad. Du får aldrig riktigt chansen att bygga en större förväntan på världen Appalachia (löst baserad på West Virginia) utanför valvet du startar i. Huvudstoryn är ett problem – den känns nästintill som en utdragen tutorial, snarare än en välskriven historia.
Efter att Valve gått i ide odlade Freeman skägg, tog jobb som skjukvårdare och snöade in på Village People.
Berättelsen må vara lövtunn, men spelet erbjuder ändå content i form av sporadiskt utspridda ljudfiler och brev som berättar sina egna små historier. Sidouppdrag och dagliga event breddar narrativet till en viss del, men på det hela känns Fallout 76 manusmässigt tunnare än tidigare spel. Och avsaknaden av NPC:er ställer högre krav på dig som spelare att leta runt efter sidospår och berättelser än i tidigare delar, där du blev introducerad till dem av just NPC:erna. Beslutet kommer garanterat uppskattas och sågas beroende på vilken typ av spelare du är.
"Låt oss kalla det en osynlig närvaro av lagens långa arm i ett övrigt anarkistiskt samhälle"
Du spelar antingen själv eller i co-op med upp till tre kompisar. Alla spelare du springer på i världen kan bjudas in för att starta ett team. PvP finns i Fallout 76, men det är decimerat till att du besvarar en attack genom att attackera tillbaka, vilket är signalen för att du samtycker till kamp. Om du ignorerar samtycke och ändå slaktar spelare på löpande band, blir du ”wanted” och andra spelare kan jaga dig för en (rätt snål) belöning. Låt oss kalla det en osynlig närvaro av lagens långa arm i ett övrigt anarkistiskt samhälle. Strukturen är kring detta är tydlig: Bethesda vill inte att du ska döda andra spelare. I rent forskningssyfte testade jag och FZ:s egen Gustav “Mighty” Höglund spelets PvP och insåg snabbt att det inte leder till särskilt mycket och känslan som uppstod var mest ett “jaha, det var det”.
En stor fråga som kryper fram då och då är om du borde spela Fallout 76 helt själv. Svaret är inte helt självklart, men jag tror att en dedikerad spelare med enorm passion för rollspelsmekaniken och överlevnadsstrukturen utan problem kan förlora sig själv under ett par veckor i West Virginia och aldrig ångra sitt beslut. Jag upplever spelet som lite roligare när jag tillsammans med herr Höglund går på upptäcktsfärd eller härjar runt mot ett gäng muterade varelser med gamla klanpolare från Destiny. Så det enkla svaret är: ja, det går att spela själv. Men du borde definitivt utforska flerspelarmöjligheterna som Fallout 76 erbjuder för en bredare upplevelse.
Precis som i tidigare spel är “SPECIAL”, (Strength, Perception, Endurance, Charisma, Intelligence, Agility, and Luck) dina stats som styr din karaktärsutveckling. Skillnaden är att du börjar med 1 poäng i varje stat, istället för att bygga en karaktär med nischade stats. Varje level ger dig möjligheten att välja ett ”perk card” från olika kortlekar som låses upp i takt med din karaktärs progression. Personligen föredrar jag systemet från Fallout 4, men det är en smaksak.
SPECIAL låter dig bli den du vill, nu i lite omarbetad form.
Fallout 76 är inte befriat från buggar, och även om många är grafiska, till exempel flytande eller snurrande objekt och lågupplösta texturer, så har spelet fryst ett par gånger. Den mest irriterande bugg jag stött på är när jag ska rensa en bakgård från fiender och en av dem fastnar i en animation, vilket resulterar att jag inte kan slutföra uppdraget. Fienderna är inte smarta, deras AI går mest ut på att leka kurragömma bakom hörn samtidigt som de exponerar sig tydligt, vilket gör dem till förvirrade men tacksamma måltavlor.
De roligaste buggarna är sönderpepprade mutanter som snurrar omkring och ser ut som en breakdanceande deltagare från ”So you think you can dance”. Jag har fått starta om spelet vid två tillfällen när en holokassettspelare vägrar spela upp ett meddelande för att ta mig vidare i storyn. Servrarna har känts relativt stabila, bortsett från lanseringsdagen, men jag har tappat uppkopplingen mot dem vid ett flertal tillfällen. Överlag känns spelet i behov av en bunt patchar för att få bukt med många av de problem som det lider av just nu.
Vid första anblick upplevs Fallout 76 som ett färggladare spel än tidigare som går i gult, orange och rött. Detta går snabbt över och det återgår till fyra nyanser av gråbrunt vilket känns igen från tidigare spel i serien. På PS4-versionen är bilduppdateringen helt hopplös, faktiskt under all kritik. Kontrollen blir lidande och drömmen om perfekta headshots är bara att glömma. Det är stundtals så illa att spelet hackar till rejält när jag gör något så enkelt som att plocka upp en papperslapp eller avfyra en salva kulor. Så när fienderna blir fler och större finner jag mig plötsligt sitta och skratta åt att stopmotion-filmer från Ukraina med handsydda trasdockor håller bättre flyt än Fallout 76.
"Utforskandet blir lidande på grund av konstant överfyllda inventarier"
Jag brukar normalt sett inte ha problem med överlevnadsspel. Jag förstår tanken bakom upplägget och finner det underhållande för det mesta. Mitt stora problem med Fallout 76 är att utforskandet blir lidande på grund av konstant överfyllda inventarier som leder mig tillbaka till arbetsbänkar, handelsrobotar eller med lite tur, en resande köpman. Det ska dock nämnas att Bethesda har meddelat via en patch note att de ska se över utrymmet inom en snar framtid. Vad detta innebär i praktiken återstår att se.
Fallout 76 är som bäst en obalanserad upplevelse där jag på egen hand eller tillsammans med några andra spelare utforskar och överlever de olika platserna i West Virginia. När det är som värst gäspar jag mig igenom många av de ”fetch quests” som jag stöter på. Traska den långa sträckan från punkt A till punkt B. För att sedan traska tillbaka till punkt A, bli skickad till punkt C och slutligen ta de tunga stegen tillbaka till punkt A, vilket snabbt blir repetitivt och tråkigt.
Bethesda gillar brunt.
Nej, jag kommer definitivt inte återvända till West Virginia för att upptäcka alla dess hemligheter, nå maxlevel och anta alla utmaningar. Det finns helt enkelt inget som lockar mig tillbaka. Löftena kring framtiden är enligt standardmall i form av varierande content, vilket känns betryggande samtidigt som löftet betyder noll i dagsläget. Jag tycker heller inte att nyheterna motiverar att göra ett nytt spel av Fallout-konceptet.
Fallout 76 är i slutändan en skakig upplevelse i en påtvingad social miljö, ett spel som strävar efter mycket i många genrer, vilket resulterar i att det inte blir bra på något. Det är ett ogenomtänkt experiment, samtidigt som det är en trasig loot-shooter som luktar early access lång väg. Det hade passat bättre som Fallout 4-expansion, både i fråga om existensberättigande och prislapp.
Fotnot: Testat på PS4.
