Fallout 76

Fallout 76 är som att snacka skit över en ljummen kopp kaffe med gammal bekant på ett dimmigt belyst café en regnig septemberkväll. Egentligen har inte mycket hänt sedan vi sågs sist, på många sätt är det ett möte utan större överraskningar.

Detta är prologen, den grandiosa inledningen till allting du känner till om Fallout-universumet. Din karaktär är en av de första tappra själarna som kallar Vault 76 sitt hem, och som få se den första glimten dagsljus år 2102. Ungefär 25 år efter att kärnvapen slitit sönder världen i vad som kom att kallas ”The Great War”. Det är återigen dags att åka till en familjär dystopisk framtid, fast denna gång till dess början.

"Jag plockar upp min välbekanta Pip-Boy och tar mina första steg i Vault 76"

Att skapa en karaktär till soundtracket av två turbotjattrande fransmän, den ena med en skrikande unge i bakgrunden, blir snabbt tröttsamt och får mig att fundera på att byta server omgående. Efter att ha lekt runt i karaktärseditorn inser jag att min mancrush på Bradley Cooper och Sam Elliot är tydligt närvarande då min karaktär ser ut som resultatet av deras potentiella kärleksbarn. En stilig karl, ska påpekas. Jag plockar upp min välbekanta Pip-Boy och tar mina första steg i Vault 76. Nedanför min stökigt möblerade tvåa stöter jag på min första riktiga medspelare, Kevin, som antagligen sitter på dass eller har glömt att logga av. För han bara står där och är allt annat än hjälpsam, än mindre artig. 'Hej då Kevin', tänker jag och traskar vidare. Väluppfostrade robotar står vid olika reklamstånd där jag får chansen att plocka på mig proviant och annat nyttigt att ta med ut i världen.

Bradley Cooper? Sam Elliot? Låt oss kalla mig Bradley Elliot.

Välkommen till West Virginia!

Efter några varv runt valvet befinner jag mig på utsidan och blickar ut över horisonten i ett grådisigt West Virginia. En kvinna stannar och vill byta prylar. Med tanke på att jag precis klivit ut i verkligheten har jag inget roligt att erbjuda spelaren som raskt springer vidare. Min Pip-Boy visar ett tydligt mål dit jag ska bege mig, men jag ger mig ut på en upptäcksfärd som slutar med att jag med nöd och näppe överlever en attack från tre muterade hundar. Dags för en ny strategi: skaffa ett bättre vapen än två trötta knytnävar. Efter ett par ronder boxning med några zombieliknande grabbar i en fallfärdig villa är jag nu stolt ägare av både en sunkig pistol och en rostig yxa som jag tappert försöker uppgradera vid ett verktygsbord innan jag snabbt inser att jag är kort på material för allt vad uppgraderingar heter.

Jag börjar följa huvudstoryn och tar tag i de första uppdragen samtidigt som jag bygger min första portabla bas – på sämsta tänkbara plats någonsin. Tydligen valde jag att bosätta mig i de muterade hundarnas förlorade paradis, och jag saknar både valuta och resurser för att kunna göra något vettigt med basen eller flytta den. Mitt under en batalj med vovvarna kommer en spelare med högre level förbi och erbjuder ett välkommet eldunderstöd. Och helt plötsligt känns Fallout 76 som en annorlunda upplevelse än tidigare delar. Avsaknaden av NPC:er stör mig inte och tanken på att alla ”levande” karaktärer är riktiga spelare kittlar ändå lite, även om det efter bara några timmar är nästintill omöjligt att avgöra hur bra det kommer att fungera i detta universum. Hittills har alla jag stött på varit antingen skapligt ointresserade eller allmänt trevliga. Men jag räknar iskallt med att stöta på dem som vill ta livet av mig snabbare än Kevin Hart släpper nya filmer.

När jag slår mig samman med tre andra spelare försvinner känslan av utsatthet. Spelet synkroniserar automatiskt våra uppdrag och tillsammans ger vi oss ut på äventyr i den radioaktiva ödemarken. När jag springer på en gammal vän från en avsomnad Destiny-klan faller alla bitar på plats, så om du har ett tight kompisgäng som älskar Fallout – grattis, det är er spelet gjorts för. När Fallout 76 uppmuntrar dig att utforska och äventyra känner jag spontant att sådana resor bäst upplevs i goda vänners lag. Vad som lätt kan konstateras är att spelet inte är särskilt underhållande för singelspelare. Vilket aldrig var poängen heller.

Planerar du att spela som skjutglad vilde som avrättar spelare på löpande band, särskilt såna som inte vill delta i PvP, finns ett bounty-system som rödflaggar dig och ger fin loot till andra spelare om de eliminerar dig. (Om du bli attackerad, attackera tillbaka för samtycke för batalj.) Innan du börjar kallsvettas över tanken att möta en level 20-spelare när du själv är level 2, bör nämnas att ni matchas mot varandra i level. Så din potentiella motståndare kommer naturligtvis ha bättre gear, men kampen blir ändå hyfsat rättvis.

"'Damn son, vilken otrolig grafik!' har ingen Fallout-spelare någonsin sagt."

'Damn son, vilken otrolig grafik!' har ingen Fallout-spelare någonsin sagt. Och den trenden kommer hålla i sig. Funktionell grafik, med förvisso varierade och detaljrika miljöer, men inte så mycket mer spektakulärt än så. Naturligtvis är utseendet krispigare på pc än den PS4-version jag kör, men den tekniska grundstomme som Fallout-seriens grafiska identitet är byggd på är inte särskilt imponerande och har i ärlighetens namn aldrig varit överväldigande. Animationerna är lika statiska som jag minns dem, allt medan grafikmotorn kämpar på med slowdowns som dyker upp här och där under mina promenader i ett dystopiskt, soldränkt West Virginia. Spelet draw distance är inte top notch och texturer som inte laddar som det ska förekommer flitigt. Samtidigt är Fallout 76 en bra canvas där Bethesda visar ett imponerande sinne för detaljer och sina mörka tankar kring framtiden. Det är helheten som spretar.

Tekniskt ser Fallout 76 inget vidare ut, men Bethesdas design lyfter saker.

Fallout 76 är uttryckligen märkt som ett överlevnadsspel, vilket är intressant. Personligen skulle jag kalla alla Fallout-kapitel överlevnadsspel i light-format, men ordet klingar extra trendigt just nu och jag förstår varför det ingår i PR-maskineriet bakom spelet. Men precis som tidigare är mat och dryck viktiga spelingredienser, likaså den milda oron över vapenslitage medan man håller ett halvöppet öga på karaktärens strålningsnivåer. Du finner skräp av alla slag som du sedan omvandlar till valuta eller material för att uppgradera vapen, rustning med mera.

"Du kan lajva Obi-Wan Kenobi och skrika; 'I have the high ground'

Bosättningsmekaniken från Fallout 4 har möblerats om och är nu mer portabelt än någonsin i form av C.A.M.P (Construction and Assembly Mobile Platform). Tillsammans med dina medspelare bygger och försvarar ni era gemensamma byggnader som kan utrustas med allt från smarta lönnfällor till rostiga kanontorn.

Dessa nya finesser gör, tillsammans med mobiliteten, att du kan bygga ditt camp (nästan) var du vill, istället för att vara låst till specifika platser. Det öppnar för fler taktiska möjligheter där du kan lajva Obi-Wan Kenobi och skrika; 'I have the high ground' när du sätter upp ditt camp i ett område med extra plågsamt starka fiender för en runda XP-grind. Ett camp placerat i ett vidöppet landskap gör det även enklare för andra spelare att traska in och stjäla från dig, även om jag själv inte råkat ut för det. Än.

V.A.T.S. UP?

I Fallout 3 introducerades: V.A.T.S. — Vault-Tec Assisted Targeting System. Ett raffinerat bullet time-system som saktade ned tiden så att spelaren kunde sikta in sig på ett antal specifikt kritiska punkter hos fienderna. I Fallout 76 är systemet integrerat för att fungera i realtid vilket innebär att slowmotion är ett minne blott. Du väljer fortfarande vilken del av fienden du sätter en välriktad kula i, men helt utan slo-mo-tid. För somliga är kanske detta en dealbreaker. Jag är lite kluven, då jag uppskattade det äldre systemet, men det är förstås en eftergift för flerspelarläget Tanken på fyra spelare som avlöser varandra med en slow motion-kavalkad i en hetsig fight är ett tillräckligt migränframkallande moment för att konstatera att renoveringen av systemet är ett bra val. Därmed inte sagt att jag inte saknar den gamla modellen.

Live-versionen av V.A.T.S.

"På rak arm känns det som det mest ensamma multiplayer-spel jag någonsin spelat"

Att kalla Fallout 76 för ett MMO landar lite fel då ordet ”massive” inte hör hemma i påståendet överhuvudtaget. Snarare är det en överlevnadssimulator med basbyggarelement i multiplayer. Fast på rak arm känns det som det mest ensamma multiplayer-spel jag någonsin spelat. Och vet ni vad? Det är inte alls så illa som det låter. Naturligtvis kommer alla spelare ränna runt i samma områden i början, frågan är vad som sker längre fram. Det känns som spontana möten med andra spelare kommer bli färre ju längre alla letar sig ut i den värld som påstås vara fyra gånger större än Fallout 4:s.

Så till den brännande frågan – mikrotransaktioner. Är "Atomic Shop" fylld till brädden av pay to win-prylar? Nej, inte en enda. I shoppen botaniserar du bland kosmetiska attiraljer som skins, färgglada dörrar till ditt camp, extra tatueringar och tonvis av andra saker. Valutan, atoms, tjänar du genom olika framsteg när du spelar, men du kan naturligtvis köpa atoms för riktiga pengar. Det går att tycka si eller så om upplägget, men att betala atomer för olika poser till fotoläget känns bara dumsnålt. Å andra sidan är det helt frivilligt. Dessutom definierade ju Bethesda DLC-hysterin med det numera ökända ”Horse armor” till The Elder Scrolls 4 en gång i tiden. (Nej, vi har inte glömt det.)

Det finns tonvis med saker att köpa, för riktiga pengar eller ingame-valutan Atoms. Men allt är kosmetiskt.

Fallout 76 har både likheter och olikheter från tidigare spel. Multiplayer och basbyggande har centrala roller och det finns en drivande historia, men inte lika djup djup som vi är vana vid. Istället för uppdrag från en uppsjö NPC:er får du dem nu levererade av robotar, terminaler och ljudfiler. Om du är van och uppskattar de tidigare spelens berättarteknik och uppbyggnad finns det risk att du kommer bli besviken över att det dialog- och narrativdrivna upplägget saknas.

"Spelet kommer få hjärtan att både bulta och brista"

Efter att ha utforskat och bekantat mig med West Virginia ett par dagar är det bara att konstatera att spelet kommer få hjärtan att både bulta och brista. Fallout 76 känns som Fallout 4. Ser ut som Fallout 4. Och delar väldigt många speltekniska moment med Fallout 4. Det är inte Fallout 5, ej heller Fallout 4,5. Det är ett nytt kapitel som påminner om fjärde delen, med ett par radikala förändringar. Spelet är långt ifrån en fullträff och kommer troligtvis inte gå till historien som ett av Bethesdas stora ögonblick. 'Opolerat' är ett ord som dyker upp när spelet fryser för tredje gången inom loppet av en kväll. Det är buggigt, inte överdrivet buggigt, men det hade mått bra av lite mer finjusteringar innan release.

Jodå, nog är Fallout 76 ett Fallout.

En annan stor skillnad är att det stora vemodet i form av utsatthet och ensamhet saknas. Tidigare har du placerats i en enorm värld som du står ensam mot. Nu delar du den med andra, och även om du förvisso kan uppleva den ensam känns designad för att spela i sällskap med människor – vänner eller randoms du stöter på i en lummig skog.

Fallout 76 är egentligen inte mer än vad det utger sig för att vara: ett Fallout som utspelas online tillsammans med andra spelare. Somliga kommer att älska det. Andra kommer att hata det, och det är bara att inse att vissa upplevelser är gjorda för att upplevas tillsammans med andra. Har du besökt världen tidigare kommer du känna igen dig. De väldesignade reklamskyltarna, det strålande soundtracket som skvalar ur din Pip-Boy, gamla VGA-terminaler och alla tänkbara radioaktivt muterade fiender i olika färger, former och storlekar. Som sagt: det är som att träffa en gammal bekant. Kan vara fantastiskt, kan vara rejält plågsamt.

Fotnot: PS4-versionen testad. En avslutande recension med betyg läser du nästa vecka.