Det sägs att solen håller på att slockna. Kylan biter så hårt att det knappt går att andas. Vår ledare har lovat mig en protes så att jag kan gå igen, men fabriken är stängd. Det är helt enkelt för kallt för att ingenjörerna ska kunna göra sitt jobb. Det är inte sant att det sista som överger människan är hoppet. Hoppet slocknade samtidigt som solen, men vi andas än.
Det var hårt redan innan jag kommenderades att jobba med att bära kol. Ett jobb som anses vara säkert för barn. Mina föräldrar protesterade, men alla invändningar föll för döva öron. Så jag bar kol genom snön. Dag in och dag ut. Jag hade fortfarande mina ben kvar, även om jag ibland önskade att jag inte hade det. Varje kväll värkte de något outhärdligt, av ansträngningen och av kylan. Nu när benen är borta saknar jag nästan smärtan.
Frostpunk tvingar fram dina cyniska sidor, som att bedriva barnarbete. Vad gör man inte för att överleva?
120 minusgrader hade till och med praktikant-Gustav från Norrland klagat över.
När kylan förvärrades visade det sig att vi jobbade för långsamt. Vi hade inte nog med kol att vrida upp värmen på den stora, ständigt väsande kolugnen i mitten av staden. Vår store ledare bestämde att vi skulle jobba även på natten för att kompensera. Det var då jag förlorade benen.
För en tid sedan var det bara 50 minusgrader, men nu har det sjunkit till 80. Maten börjar också sina, så vi blandar ut den med sågspån. Det smakar äckligt och magen gör ont. Folk pratar om en kommande froststorm som kommer att döda oss alla. Vakterna i kvarteret har försökt patrullera för att förhindra oro, men flera av dem är sjuka och det finns ingen som kan täcka upp.
För att förhindra kaos utnämnde vår store ledare sig till enväldig diktator. Mina föräldrar protesterade, igen. De avrättades på torget. Jag andas fortfarande, men frosten kryper längre ner i lungorna för varje andetag.
"Sjuka är en belastning, barn som inte arbetar är bara munnar att mätta"
Frostpunk är en stadsbyggare som fungerar lite som en mix mellan Sim City, The Settlers och överlevnadssimulatorer som The Long Dark. Huvudpoängen är dock inte djup strategi i första hand, utan om att ta svåra beslut och leva med konsekvenserna. Målet är inte att bygga den perfekta staden, utan om att överleva till varje pris. Den som spelat utvecklarnas förra spel, This War of Mine, kommer känna igen sättet de använder en strategispelsmall för att berätta om mänsklig desperation.
För att göra det behövs kol, timmer, mat och stål. Och – framför allt – arbetskraft. Sjuka är en belastning, barn som inte arbetar är bara munnar att mätta och bristande disciplin är ett recept på undergång. Under spelets gång får du välja om du vill satsa på att skapa ordning genom styrka eller genom religiös kontroll. Båda riskerar att urarta i förtryck och våld – men slutmålet är alltid överlevnad. Inte makt för maktens skull.
Första gången ett barn dör på grund av mina beslut sticker det till i hjärteroten. Men ju längre jag spelar, desto mer fryser bröstkorgen till is – i takt med att min befolkning härdas så härdas även jag. Civilisationen är bräcklig, även om vi tenderar att ta den för given i vår vardag. Frostpunk lägger de regler vi är vana vid på is och tvingar oss att anpassa oss efter en brutal verklighet.
"Första gången ett barn dör på grund av mina beslut sticker det till i hjärteroten"
Även om spelet utspelar sig i ett alternativt 1800-tal med steampunkteknologi och en stiliserad och extremt effektiv atmosfär, så känns kärnfrågorna ständigt relevanta. Till skillnad från de anonyma invånarna som bölar över skatter i Sim City bryr jag mig om vad som händer med mina invånare i Frostpunk. I alla fall tills kylan blir så svår att jag inte har råd att bry mig om individer längre.
Den som förväntar sig ett djupt strategispel med stort omspelsvärde kan bli besviken. Frostpunk är absolut ett utmanande spel – kampen är liksom hela poängen – och du bör aldrig spela det på lättaste svårighetsgraden. Misslyckandet är en del av upplevelsen, och upplevelsen är hela poängen. Varje spelomgång är ganska likartad, dock, och det finns inte jättemånga strategiska varianter att testa. Istället handlar det mer om att se hur länge du kan hålla ut innan du börjar tumma på mänskliga rättigheter och medmänsklighet till förmån för överlevnad.
I nuläget finns tre scenarier (och ett fjärde är på gång), alla med lite olika utmaningar. Huvudscenariot är det klart bästa av dem, men det hade inte skadat med lite fler valmöjligheter och variation. Personligen premierar jag kvalitet mer än kvantitet, dock, och även om Frostpunk inte har samma livslängd som sina kusiner så är det en säregen och engagerande upplevelse. Inte minst slutkampen är extremt spännande och tuff, när temperaturen drar sig ner mot 150 minusgrader och precis allting går åt helvete. De upplevelserna sätter sig i sinnet, de berättelser jag skapar dröjer sig kvar.
Som berättelsen om den lille pojken som förfrös sina ben, och vars föräldrar jag avrättade inför en upprörd folkmassa. Han överlevde inte froststormen i slutänden. Jag använde hans lilla trasiga kropp som gödsel i mina växthus. Det får vi leva med, så länge våra liv nu varar i det ogästvänliga snölandskap som är Frostpunk.
