Rime

I sitt andra spel någonsin (efter fem år gamla halvmesyren Deadlight) inspireras spanska Tequila Works av två av de största Playstationklassikerna någonsin, Ico och Journey. Det är ett bra recept för högmod som går före fall men Rime är långt ifrån ett kreativt självmord. Visserligen är det ungefär lika långt ifrån sina två förebilder men att ens nå halvvägs är i det här fallet en seger.

Jag vet inte var jag är men jag vet att jag vill vara här.

Pusslen är sällan knepiga men leker med tid och perspektiv på intelligenta vis.

Det ganska spartanska rörelseschemat används fullt ut.

Det börjar under en klar natthimmel. En stjärna faller och vi med den, genom tjocka regnmoln till ett stormande hav där en pojke tappert försöker bemästra naturen och hennes värsta humör. Det är förstås en fruktlös kamp och i nästa sekund vaknar han och jag upp i ett prunkande paradis.

Rime är ett åtta timmar långt kodakögonblick. Fiskmåsarna skränar i skyn, sanden glittrar och celshadade blommor vajar sakta i brisen. Kort sagt: här mår man. Ön är fylld med gröna kullar och klipphällar som ber om att bestigas, och pussel som ber om att lösas. Den namnlösa pojken har ett skralt rörelseschema. Han springer, hoppar och klättrar längs (över)tydliga avsatser. Han simmar bland korallrev och drar i pusselblock. Han sjunger också – men mer om det strax.

Det är befriande i sin enkelhet. Rime handlar om att känna in världen snarare än att trassla in sig i den. När en vildsvinsmamma hindrar min framfart hämtar jag en läcker frukt att locka henne och ungarna med. Jag knuffar gyllene klot i runda skåror och inom några ögonblick blir natt till dag till natt igen. Lösningen på de här gåtorna ligger i hur skuggorna faller. Jag placerar ut block på särskilda sätt för att med perspektivets hjälp skapa dörrar som tar mig framåt. Det är ofta enkla pussel men de är tillfredsställande. I en grotta kan jag med hjälp av pojkens sköra sångröst sjunga fram ljus i mörkret. Rösten kan även användas för att förstärka flämtande lågor till vilda flammor.

Problemet är att pussen inte vet när det är dags att knipa igen. Det märks att teamet gillar sina idéer då de gärna understryker en fin idé med att upprepa den. När en monstruös fågel kretsar över mig måste jag springa mellan ruiner. Så jag springer och springer. Och springer. För att aktivera en svart storm med blixtar som dräper min banepippi ska jag dra ut block ur tre olika väderkvarnar där ovädret konserverats. Det är spektakulärt att släppa loss vädret – men poängen är inte riktigt lika stark när jag gör det en tredje gång. Less hade förstås varit mycket more.

Att inte veta vad som sker är både en styrka och en svaghet.

Äventyrets andra område domineras av ett flygande vidunder.

Att sjunga fram ljus ur mörkret har jag aldrig gjort förut.

Kreatörerna gör så gott de kan med att variera "same, same"-pussel. För att ta mig in i den andra väderkvarnen, till exempel, simmar jag genom ruiner och suger girigt i mig luftbubblor. Det är en fräsch idé – tills nästa kapitel då jag simmar genom ännu fler undervattensgrottor med en myriad luftbubblor längs vägen. Jag tycker om Rime för dess varma värld och för att denna plats är som ett gigantisk maskineri. Tyvärr produceras många delar enligt en löpande bandprincip.

Om Tequila vill för mycket (eller "för samma") i mekaniken är det snarare tvärtom gällande berättandet. Rime saknar ord och oroväckande ofta även mening. Ico var också ordlöst men ändå tydligt i tystnaden. Där var jag, Ico, där var Yorda. Jag tog henne i min hand och sprang så långt bort från skuggvarelserna och den elaka drottningen jag kunde komma. Rime är för minimalistiskt. Det finns några väggmålningar och ledtrådar i världen men jag förstår inte vem jag är eller varför jag är här. Jag jagar en varelse som ser nästan exakt ut som hjälten i Journey (bara en sådan sak) men har inget driv i mig. Jag bara gör och de många frågorna får hänga i luften.

Räven är näpen men ingen ny Trico.

Inte sällan är det gudomligt vackert.

Ett parti (av fler) som går och går men aldrig kommer till saken.

Trots allt knyter Rime ihop det snyggt och jag kommer se tillbaka på den sällsamt vackra resan med värme. Jag vet inte alltid varför jag följer efter den där bjäbbande räven eller vad poängen är med att nöta ut smarta pussel, men jag vet också att det är en resa som är värd att göra.

Som bäst är Rime när det låter mig vara, när jag följer känslan och sjunger fram ljus ur mörkret och rusar genom en kritvit öken som plötsligt blir ett stormande hav. Där och då är det varken en Ico-kopia eller en Journey-klon. Där och då är det bara Rime, och det räcker.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Det släpps även till pc, Xbox One och (senare) Switch.