"Duns!" Ljudet av hakor som slog i golvet när det stod klart att #Avalanche hjälpte till med #The Hunter. När spelet tillkännagavs 2008 hade stockholmarna bara totalröjaren #Just Cause på meritlistan, och kontrasten mot en seriös jaktsimulator med ett tempo som gränsar till koma var påtaglig.
The Hunter var och är free2play och finansieras med flitigt förekommande mikrotransaktioner. Du får ett par djur och vapen gratis, sen får du slanta upp för att kunna skjuta andra djur, för ammunition och annat. Långtifrån alla uppskattar affärsmodellen, något som Avalanche och #Expansive Worlds tagit hänsyn till när man nu lanserar uppföljaren. #The Hunter: Call of the Wild, som den heter, har istället fått traditionell prislapp. Det vill säga, du betalar ett fast pris (cirka 300 kronor i nuläget) och får då tillgång till allt spelets innehåll.
Vackert!
Det du får är två gigantiska jaktområden på någon kvadratmil vardera, belägna i Tyskland respektive nordvästra USA. Därutöver medföljer det väntade: vapen i fyra kategorier (kul- och hagelgevär, revolver och armborst), sikten, ammunition, lockbeten, kläder och skins. Prylarna ligger låsta bakom ett levelsystem som delats in i skills och perks. Valen styr dina färdigheter i specifika riktningar, som att bli bättre på att smyga sig på djuren, att säkrare kunna förutsäga vädersvängningar eller bli stadigare på handen.
Systemet hårdtestar tålamodet: det tar bisarrt lång tid att tjäna skill- och perks-poäng, därtill går varannan poäng till respektive avdelning. Det kan krävas fem skill-poäng för att låsa upp en färdighet eller en bössa; i praktiken behöver du då alltså det dubbla. Känns lite som att ha städdag hemma, och hitta en till, gömd lägenhet precis när man trodde man började bli färdig.
Djurlivet baseras på hur det ser ut i verkligheten. I Oregon-trakten väntar diverse hjortdjur, prärievarg, och svartbjörn, medan europeiska jägare ställs inför dovhjort, räv, rådjur, vildsvin, visent och – förstås – älg. De många bekanta djuren gör att jag föredrar Europa. Jag inbillar mig att kunskap om exempelvis rådjurs beteende underlättar jakten, att jag har lättare att hitta dem när jag vet i vilka miljöer de håller till. Möjligen stämmer det här inte alls, spelkoden kanske skrattar åt mina pretentiösa antaganden, men man får ändå säga att det visar hur väl utvecklarna förmedlar en trovärdig jaktkänsla. Och det är ju själva poängen med den här sortens spel.
En dovhjort testar livet som död.
Just känsla är Call of the Wilds stora styrka. Världen brer ut sig under utsiktstornets stolpar, växter vajar i vinden och man stannar gärna upp och beundrar hur sädesfält sträcker sig upp mot skogsbrynet. Majestätiskt, och så trovärdigt att minnet vaskar fram adekvata doftminnen: barrskog, daggfuktigt morgongräs, torr sommardag. Artistiskt ser det fantastiskt ut, även om teknikens begränsningar visar sig när man zoomar in kikaren max.
Nya The Hunter förmedlar en delvis trovärdig bild av livet som jägare. Du måste ta hänsyn till ljud, dofter, vindriktning, tid på dygnet och mat- och viloställen. Mycket tid går åt till att sakta röra sig framåt utan att skrämma djurlivet, och då transportmedel helt saknas blir känslan ganska lik den i gamla #DayZ. Minus zombier då, förstås.
