Så har det äntligen blivit dags att sätta punkt för Ezios trilogi som tagit oss till renässansens Florens, Rom och Venedig. Nu ska den avslutas i Konstantinopel, en stad också känd under epitetet "världens vägskäl". Att många väntat på #Assassin's Creed: Revelations är inte förvånande. #Ubisoft har varit minst sagt framgångsrika med att skapa ett koncept som tilltalar en bred skara spelare, och kvalitén har blivit allt bättre för varje del.
Assassin's Creed-spelen är inte bara en mix mellan flera olika genrer utan har också en story där till och med motsatser som historieintresserade tempelriddarfantaster och framtids- och scifi-ivrare kan samsas om engagemanget. Det, i kombination med att varje nytt spel varit bättre än sin föregångare och att allihop har haft ett öppet slut säljer förstås – igen och igen.
Hittills har Assassin's Creed-konceptet resulterat i närmare 30 miljoner sålda spel.
Men det förpliktigar också. För Revelations har ju en del att leva upp till när det nu förväntas knyta ihop de lösa delarna i Assassin's Creed-historien till en helhet. Samtidigt som det ju helst ska fungera och engagera som ett fristående spel.
Riktigt så bra lyckas inte skaparna. Revelations är först och främst en del i en serie – den del som knyter ihop de tidigare historierna. Är du inte redan en inbiten Assasin's Creed-fantast lär du inte bli det efter det här spelet. Och det bör sägas att har man aldrig spelat något spel i serien kommer man inte förstå något av Revelations historia. Nybörjare bjuds inte in, varken med förklaringar, presentationer eller tillbakablickar.
Ett spel, tre hjältar
I Revelations spelar man alla de tre tidigare karaktärerna i AC-serien, på olika platser och vid olika tidpunkter. Största delen av spelet tillbringar man som Ezio Auditore da Firenze, huvudkaraktären från #Assassin's Creed II och #Brotherhood. Det är som honom man driver Revelations egen historia och samtidigt får tillgång till seriens tidigare karaktärer och deras fortsatta berättelser.
Ezio, nu över 50 år, gråhårig och fårad, befinner sig i Konstantinopel. Året är 1511 och staden en väl uppbyggd historisk scen för spelaren att utforska. Enligt skaparna är miljöerna till stor del historiskt riktiga och det är speciellt att klättra på, eller upp i, kända monument som Hagia Sophia eller hippodromen. Det är helt klart i det stora perspektivet, snarare än i detaljerna, som miljöerna är mest imponerande. Bokrader inne i ett bibliotek är exakt samma tre böcker gånger hundra – medan vyn över ett dåtida Istanbul från ovan är unik. Speciellt i ett visst tidigt gryningsljus blir utsikten bländande.
Spelets höjdpunkter lever på det visuella snarare än det spelmässiga.
Under ytan är emellertid Konstantinopel en stad i upplösning. Det rasar strider bland annat om tronen och mellan olika gatufalanger och Ezio dras på olika sätt in i de flesta. Uppdragen, de frivilliga och de som ingår i storyn, rör sig från stort till smått, allt ifrån bråk mellan sultanens två söner till problem med Ezios nya kärlek. Och spelaren får bland annat agera bärhjälp, spela luta för att avleda uppmärksamheten från ett lönnmord eller själv mörda. Precis som i de föregående spelen är det hela tiden en blandning av smygar-action och äventyrsuppdrag.
Uppdragen är aningen lätta och övertydliga. De förklaras utförligt i text och med direktioner på kartan vilket lämnar väldigt lite till spelaren att själv lösa. Vissa sticker ut och är roliga, främst de mer actionladdade som en jakt inuti Galatatornet eller när en jagad Ezio ska hinna med ett skepp – men dessa är minnesvärda för att de är stiliga snarare än utmanande.
