Pokémon Yellow (Game Boy Color)

• Plattformar: Game Boy, Game Boy Color, 3DS

• Release:1998-09-12 (2000-06-16 i Europa)

Inledning:

Visa innehåll

I helgen så var jag hemma hos min mor för att få lite barnpassning. Pannkakor med sylt stod på agendan. När pannkakorna väl var nere i magen och min 2.5-åring var mätt o belåten så fick jag en spontan tanke att jag kanske skulle titta igenom mina lådor från barndomen och sortera ut lite. Med spade och stege i högsta hugg grävde och klättrade jag mig längst in i förrådsutrymmet. Många lådor öppnades och mycket minnen väcktes till liv. Men i en speciell (nästan bortglömd) skokartong ligger där något som ska framkalla en sann spelglädje som jag inte upplevt på många år. Jag har alltid vetat att den fanns kvar där någonstans men att min gamla Game Boy Color från runt milleniumskiftet skulle väcka så mycket känslor trodde jag inte. Många minnen från skolgården snurrar runt okontrollerat i skallen. Den gamla ”link kabeln” är intakt och intill ligger ett litet plastfodral med en gul spelkasett innuti. Det är givetvis mitt Pokémon Yellow! Det är nästan 25 år sedan jag spelade det sist på skolgården i mellanstadiet.

Låt äventyret börja!

Man börjar med att välja namn på sin karaktär och givetvis på sin rival. Trots att man endast kan trycka in 7 bokstäver lyckas jag få in mitt FZ nick och rivalen får heta Gary för gamla tiders skull.
Spelet börjar i Pallet Town och man får inte reda på så mycket annat än att man ska få en Pokémon av Professor Oak och att det stora äventyret snart ska börja. Vi alla vet vad det stora målet är...att bli Pokémon mästare!

I den första kvarten av spelet så får man lära sig många nya (idag välkända) begrepp som exempelvis Pokémon, Pokéball, Pokédex och att vilda varelser lurpassar i det höga gräset. Gary norpar den enda Pokébollen som finns kvar på bordet framför näsan på mig och Professor Oak blir istället tvungen att ge mig den nyfångade vilda Pikachu. Gary väntar inte länge förrän hans högmod ska få se dagens ljus. Han vill givetvis testa sin nya Pokémon i en match!
När det första ’bråket’ med Gary är över och man vandrar vidare ut på vift så följer nu Pikachu efter mig synligt på skärmen och det gör mig glad att se min gula vän igen 25 år senare. Pika pika!

Say my name.

Ärkerivalen

Milleniumskiftet bjöd på många gobitar!

En sak som jag väldigt snabbt blev påmind om är att det inte finns någon auto-save. I stundens hetta och bortskämd som man idag är så hade jag såklart glömt att tänka på detta. Tydligen hade jag satt in taskiga batterier från början vilket gjorde att min Game Boy Color dog redan efter 15 minuter in i spelet. Med turen på min sida så förlorade jag inte så mycket speltid och endast en Level Up på min Pikachu. Ingen större skada skedd, phew!

Med nyladdade krafter i min blålila apparat beger jag mig återigen vidare till Virdian City. Den fantastiska musiken har givetvis en speciell plats i hjärtat och nostalgin är på topp. Med den glatt skuttande melodin när jag går på Route 1 yppar sig ett stort leende på läpparna. Musiken i detta spel är magisk. Jag kan fortfarande sjunga hela melodier utantill trots att det så länge sedan jag spelade det sist. I varenda ny melodi som dyker upp nynnar jag nu med för fullt, vilket frun i bakgrunden frustrerande påpekar (Oops!)

Några timmar in i spelet har jag fångat flertalet Pokémon, lyckats samla på mig ett fiskespö, en cykel och tre fina presenter. Vilka presenter pratar jag om? Charmander, Bulbasaur och Squirtle såklart. I Pokémon Yellow får man alla dessa tre rätt tidigt i spelet till skillnad från Pokémon Red och Pokémon Blue. Det uppskattas väldigt och äventyret känns ännu mer spännande.

Misty vill ha sig en match!

Charmander växer sig stor

S.S. Anne

Mmmm körsbärspaj!

En blixtilsken Raichu är ingen match för min Diglett!

På fartyget S.S. Anne dyker där upp många tränare som är sugna på att fajtas och utsikten från båten är magnifik (iallafall i fantasin)! Den uppbyggda Pokémon världen är intressant och där gömmer sig många finurliga saker överallt. Glöm inte att leta i papperskorgarna eller under mattorna! Att man tryckt in dessa funktioner på ett sådant litet format gör mig idag ännu mer imponerad. Städerna känns allmänt små men att springa eller cykla runt i ännu större städer hade nog bara kännts irriterande på en sådan liten skärm.

Min rival Gary dyker upp då och då och naturligtvis följer hans högmod med honom i bakfickan. Det känns väldigt personligt när Gary visar upp sig på skärmen och det ger spelet ett djup som jag uppskattar. Att möta honom för mina minnen tillbaka till skolgården när man satt med link kabeln, fajtades med sina vänner och halvbråkade om vem som hade starkast Pokémon.

Striderna i spelet känns rätt gedigna. Det finns ett brett perspektiv i fajtandet och det är en del man ska lära sig. Allt ifrån vilken typ sin Pokémon har till vilka färdigheter som passar att användas mot motståndarens dito. Det finns en hel den prylar man kan använda både i striderna och utanför.
Storagesystemet i Pokémon Center är också välbyggt och mycket användbart. Det går ju bara att ha 6st Pokémon på handen samtidigt så man får använda sin PC för att lagra både Pokémon och andra prylar ifrån sin ryggsäck.

En sak som dock stör mig är alla strider som dyker upp emot min vilja. Ibland vill man inte fajtas utan bara gå vidare. Ett exempel på detta är när man ska tillbaka till Pokémon Center och fylla på HP på sina Pokémon och sen gå vidare igen. Farorna som lurpassar i gräsen är inte längre spännande utan mest irriterande. Jag vet inte om det är min ålder och otålighet som triggar irritationen ännu mer denna gång men jag minns även som liten att man ibland tyckte det var störigt.
En annan grej som jag har delade meningar om är att man alltid måste fysiskt trycka sig vidare i konversationerna och i striderna. Det blir en hel del tryckande med tummen kan jag lova. Det är kanske lite mer Game Boy relaterat än själva spelet i sig då det endast får plats 6-7 ord på skärmen samtidigt. Min tumme känns lika öm som den var på skolgården för 25 år sen men jag antar att detta är lite av charmen också!

Sömntuta. Man önskar att man hade en flöjt...

Efter många (!) timmars spelande börjar äventyret leda mot sitt slut och det är mycket av storyn som jag lämnar till er som vill upptäcka själva. Jag är otroligt imponerad på hur pass mycket speltid detta spel faktiskt ger. Vi snackar tiotals timmar beroende på hur mycket av världen man vill utforska. Storyn är väl etablerad och engagerande och det krävs att man faktiskt lär sig en del om spelstilar och taktiker. För att övervinna diverse strider måste man emellanåt träna upp sina Pokémon till en högre nivå, annars får man stryk. Det är något som trots allt är ganska balanserat och även om jag som äldre herre ibland kan bli trött på att jag måste ut och levla så ser jag det trots allt inte som något negativt, snarare något som tillför spelet positivt.

Nu står jag iallfall utanför Indigo League och förbereder mig på att slå upp portarna till det man väntat länge på, att få bli mästarnas mästare. Den ultimata vinsten är i sikte!

Är det enbart nostalgin som får mig att ge full pott? Hell no. Pokémon Yellow var och är än idag fantastiskt kul!