Det är ändå lite av en chock. Link springer med ett tryck på en knapp. Som om han hade eld i baken. Jag vet inte om det är den varma, ljusa grafiken som gör det men det ser väldigt komiskt ut. Link, gycklaren, liksom. Shigeru Miyamoto har sagt att den nya estetiska stilen härrör från hans egen fascination för impressionismen och framförallt Paul Cézanne. I praktiken betyder det här att man kladdat ihop den realistiska stilen från #Twilight Princess med den gulliga, tecknade i #The Wind Waker.

Resultatet är inte helt övertygande. Link och fienderna man möter ser bra ut men bakgrunderna har #Nintendo inte lagt ner alls lika mycket resurser på och det känns lite schizofrent som helhet. Under min lilla provspelning får jag visserligen bara se två olika miljöer, en klassisk skogsglänta och en mörk spindelhåla, men jag känner mig ändå lite orolig.

Vindfäktaren

Den oron går inte direkt över efter att ha bekantat mig med kontrollen. Eiji Aounoma, http://www.fz.se/spel/series.fz?id=98 Zelda]-seriens ständige producent, berättade på E3 att han valde att implementera Wii Motion Plus efter att ha testat och blivit imponerad över svärdsfäktningen i #Wii Sports Resort. Stridssystemet i Skyward Sword bygger också på det. Vilket känns sådär, om jag ska vara ärlig.

Riktigt så här snyggt ser inte Skyward Sword ut på riktigt.

Visst känns det lite coolt att Links rörelser med svärdet läser mina egna i realtid men väl inne i en fajt med en fiende tenderar det mer än ofta att bli pannkaka över utförandet. Svärdet virrar runt, efter ett hugg tycks sensorn ha svårt att uppfatta att man vill göra ett till direkt inpå och hela stridssystemet känns därmed lite hackigt. Å andra sidan kanske det bara är jag som är alldeles för ivrig, jag vill definitivt inte döma ut kontrollen på förhand.

Links många olika tillbehör är enklare att nyttja i alla fall. Den lilla skalbaggen man kan skjuta iväg och styra i luften är till exempel en fröjd att leka med. Jag ser redan potentialen i de snillrika pussel Nintendo kommer konstruera med den lilla krabaten i åtanke. Piskan hänger och slänger väldigt mycket men är skojig att straffa fiender med. Bågen, bomben och slangbellan funkar också bra och poängterar att det här är ett Zelda-spel i mängden.

Himmel och helvete

Handlingen är inte helt överraskande placerad bland molnen den här gången. Link är född och uppvuxen i Skyloft, en grupp öar som svävar magiskt över molnen. Vid spelets inledning är han som vanligt ovetandes om sitt öde och lever ett ganska ordinärt liv. Efter att ha hittat The Skyward Sword (ett svärd många tror kommer visa sig vara The Master Sword) blir han dock varse om att det finns en värld under molnen, där ondskefulla krafter styr. Sin vana trogen bestämmer han sig för att ställa saker och ting till rätta och färdas fram och tillbaka mellan landet bland molnen och vad vi får anta är ett Ganondorf-styrt Hyrule.

Bossarna är sedvanligt kluriga men kontrollen verkar förstöra mer än vad den tillför.

Under min provspelning får jag tyvärr inte se något av handlingen, Nintendo har plockat ihop bitar från alla möjliga delar av spelet och gjort ett demo som inte på något sätt avslöjar något om spelets miljöer eller bakgrundshistoria. Miyamoto hävdar dock att berättandet kommer nyttja fler mellansekvenser än vad vi är vana vid (bara det inte blir Metal Gear Solid av det hela, eller – hemska tanke – #Metroid: Other M).

Lite väl jobbig bosstrid

Jag avslutar med att ta mig an en skorpionboss som lurar djupt under marken. Som jag får kämpa som ett djur med. Monstrets båda klor är utrustade med varsitt öga som bara är öppna vid specifika tillfällen. Och trots att jag slår som besatt efter dem händer det ingenting med fajten. Till slut inser jag att jag inte bara måste planera när jag ska slå, utan hur jag ska slå. Genast går det bättre. Den klassiska svärdsstöten framåt visar sig vara den bästa skadedjursregleraren.

Överlag är jag inte så imponerad av Skyward Sword. Handlingen, templen, pusslen och estetiken och musiken kommer säkert vara lika smart respektive vackert som brukligt är. Men kontrollen är bökig, det går inte att komma ifrån. Systemet med att byta föremål är inte helt smärtfritt (man håller in B-knappen och styr Wiimoten mot rätt föremål i en cirkelmeny) och speciellt påtagligt blev det under bosstriden. Nintendo har redan sabbat Metroid. Frågan är: ligger Zelda i samma farozon?