Vi tar den goda nyheten först: Eiyuden Chronicle är på många vis ett nytt Suikoden. Den dåliga? Det är inte ett nytt Suikoden 2. Här finns visserligen alla komponenter som gjorde tvåan till ett tidlöst mästerverk. Hundra (plus) karaktärer att rekrytera, ett slott att bygga och politiska strider att vinna. Pampiga byggstenar, som samsas med de mindre – men som bidrar i ännu högre grad till mysfaktorn. Fiske, matlagningstävlingar och dammiga böcker att samla på.
Det är klossar som legendarer byggts av, men som här inte når högre än trädtopparna.
Men det är mysiga trädtoppar, med pixliga lövverk som rasslar i vinden. Trots att jag drömt om ännu högre toppar får jag trots allt nypa mig ibland, för det känns som om jag drömmer.
Jag drömmer mig tillbaka till våren 1997 då Suikoden fick Final Fantasy VII-väntan att kännas kortare. Ett bra rollspel var det, Suikoden, men det blev inte bäst förrän i tvåan.
Sådan är känslan den här gången också. Det är lite frustrerande – men samtidigt hoppfullt.
Politik (ofta en smutsig sådan) spelar förstås en av huvudrollerna.
Det visuella är eget och vackert i sin enkelhet.
Stora slag finns förstås, men de väger mindre än de borde.
Turordningsstriderna är ett litet fyrverkeri.
Ett klassiskt jrpg har en världskarta. Det vet ju alla.
Ett nytt hem för dig och dina nittionio närmaste vänner.
Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes är en (jätte)klassisk saga om den lilla motståndsarméns kamp mot det ondskefulla imperiet. En historia om tre vitt skilda själar på olika sidor av en gryende konflikt. Nowa är vår blåögda hjälte som vill se vad världen har att erbjuda bortom hans avlägsna hemby. Vi har Seign, en blond gosse från ett tungt adelshus i imperiet. Trion kompletteras av Marissa, en väktare från de djupaste skogarna i landet.
Vi har dessa tre, och deras drygt hundra närmaste vänner. Japp, att knata runt i skogar, över berg, genom fiskebyar och in i storstäder ger alltid (alltid!) möjligheter att rekrytera två eller tolv nya profiler till din armé. Både krigare och, eh, övriga. Några exempel:
Väna healern Francesca med världens kortaste stubin.
"Moster" Martha som ser till att du aldrig någonsin behöver gå hungrig.
Aussie-kängurun Garoo, känd från prequel-spelet Eiyuden Chronicle: Rising.
Tveskägget tillika dvärgen Ormond som (klyschigt nog) är en gruvarbetare av rang.
Muskulösa Kerrin som med sina svällande biceps fäller träd efter träd.
Nell, som är en väska. Frågor på det?
"Vi har dessa tre, och deras drygt hundra närmaste vänner"
En del stannar i din svällande bas, medan andra kan bli en del av sextetten som kämpar i de mycket klassiska turordningsstriderna. De som definitivt inte återuppfinner hjulet utan snarare drar det tillbaka till 1997. Tre krigare i fronten, tre därbakom. Utöver svärd, yxor och spjut finns "runor" som ger både passiva buffar och chans till aktiv magi (precis som i Suikoden). Jag tycker mycket om de här striderna. Visst är de simpla till en början men de växer undan för undan och är ett litet visuellt fyrverkeri med svärdsving och blixtar.
På det stora hela är Eiyuden Chronicle vackert i all sin enkelhet. Lite som att man tagit gamla Suikodens och mixat med den där HD-2d:n känd från Octopath Traveller. Ett stilgrepp som visserligen känns gjort men som här trots allt är vackert eget. Rudimentära men färgrika miljöer samsas med sprites, som förstärks av de vackraste karaktärsporträtten.
Röstskådepeleriet är frekvent och – nämen! – härligt. Nej, det lär inte vinna några tunga priser men det finns en entusiasm som smittar av sig. Ansiktet spricker upp i ett fånigt flin.
Och det kan behövs då Eiyuden tar god tid på sig innan det kommer igång. Först är jag förstående, för det är ju ändå ett jrpg. Men när timme staplas på timme tryter tålamodet. En gruva till dungeon är gruvlig, och jag går och går utan att komma till saken. Spelet är onekligen en "grower", men inte ens när det är flygfärdigt går det utan turbulens. Det finns bra dungeons, men också beiga dungeons. Storyn lyfter men känns inte sådär på djupet som jag vet är möjligt för utvecklarna. (Konstpaus för att ömt blicka tillbaka på Suikoden 2.)
Vissa allierade fungerar som understöd. Här är det Perrielle som agerar motivationscoach.
Tuffa tider.
Att expandera sin bas är genomgående en kick.
Fiskelyckan.
De kan rekrytera är milt sagt en brokig skara.
En gammal vän på en ny plats.
"När Eiyuden träffar rätt blir det intimt och episkt på samma gång"
Det är kul att rekrytera nya vänner, men jag blir ovän med den grinding som ibland krävs. Just då är Eiyuden inte Suikoden utan snarare ett lågpris-mmo. De stora fältslagen är också underkokta och ibland drunknar huvudtrion i all politik. Även om jag kallar det ett nytt Suikoden 1 når det ibland inte riktigt dithän heller.
När det träffar rätt, ja, då blir det intimt och episkt på samma gång. Det är ömsom fånigt (på ett bra sätt!), ömsom pompöst. Det ger mig kickar. Det gör mig glad.
Jag får också känslan av att här finns en större värld, en som kan växa och frodas i flera uppföljare. Suikoden-skaparen Yoshitaka Murayama har visserligen lämnat oss men hans sista gärning var att så ett nytt frö. Ett som ännu inte blommat ut, men som har alla möjligheter.
Eiyuden Chronicle 2 kanske kan bli ett nytt Suikoden 2. Jag vill tro att vi är på väg.
Fotnot: Avser PS5-versionen. Spelet är även släppt till PS4, pc, Switch, Xbox Series och Xbox One.
