Min relation med Mario när det gäller 2D-spel är allt annat än enkel. Även om den började med kärlek vid första anblicken någonstans runt 1986–1987, svalnade den vid New Super Mario Bros. Idag kan man säga att den är ganska skör. Men jag är alltid villig att ge den charmigare rörmokaren en andra chans. Kanske är det hans mustasch, vem vet...
Ursprungligen visste jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Super Mario Bros. Wonder, förutom ett nytt sidoscrollande Mario-spel. Medan Nintendo har hanterat arvet från Super Mario 64 med respekt och omsorg, kan jag inte säga samma sak om deras insatser när det gäller rörmokarens äventyr i två dimensioner. Efter att ha blivit besviken av tidigare titlar frågade jag mig: Kommer det att vara något nytt den här gången, eller bara samma sak fast med lite skrälligare färger?
Mamma mia!
Banor har olika svårighetsgrader.
Blommor som babblar.
Prinsessor på vift.
Varför gå i mål när du kan göra så här.
Super Mario Bros. Wonder utspelar i det färgglada Blomsterriket, ett stenkast från Svampriket. Prins Florian har bjudit dit Mario och hans entourage för lite gott häng när Bowser (vem annars?) kraschar festen. För ovanlighetens skull kidnappar han inte prinsessan Peach utan har andra diaboliska planer som Mario & co. måste sätta stopp för. Sammanfattningsvis blir det en kul twist på det gamla konceptet som öppnar upp möjligheterna för att berätta en mer intressant historia än bara samma gamla vanliga klyscha ytterligare en gång till.
"Nivådesignen är en dekadent helg värdig Hunter S. Thompsons vildaste fantasier"
Nivådesignen är en dekadent helg värdig Hunter S. Thompsons vildaste fantasier. Nintendo ska ha en stor eloge för det kreativa arbetet med allt från rullande flodhästar till vandrande svampar som hämtade ut Alice i Underlandet. Och när jag inte trodde det kunde bli mer tokigt slänger de in Wonder Flowers i ekvationen. De vänder upp och ned på allt jag tidigare varit van vid och förändrar nivåerna med underhållande, bisarra och hysteriska resultat. Spontant känns Wonder Flowers som den bästa tweaken i ett Mario-spel sedan Yoshi i Super Mario World. De sex olika världarna har stor variation och det enda kritiken jag egentligen har är att vissa av bossfighterna kan kännas lite repetitiva.
Färgskalan som Nintendo valt att arbeta med kan enklast beskrivas som RuPauls garderob, vilket innebär ytterst liten brist på starka kulörer. Bortsett från en uppskruvad färgpalett har även animationerna fått den kärlek och omsorg som många av oss fantiserat om. De är omgjorda från grunden med så många små detaljer att det är omöjligt att lista dem alla. Och det ser helt fantastiskt ut, samtidigt som den välbekanta kontrollen är intakt.
"Ytterst liten brist på starka kulörer"
De nya krafterna som erbjuds är finurliga, underhållande och passar bra i mallen för vad Mario gör eller förvandlas till Men det starkaste kortet är Badge-systemet som låter mig tilldela min valda karaktär en specialförmåga. Det finns mängder av badges att låsa upp och valen mellan dem kommer antingen förenkla eller krångla till en bana samt underlätta min jakt efter gömda hemligheter som är spridda längs med nivåerna. Musiken som består av klassiska stycken i nya versioner får mig och min sambo att börja nynna direkt. Och det är vackert att Koji Kondos musik ges utrymme, och får ett erkännande som en avgörande del i Nintendos framgångssaga. Inte olikt Shigeru Miyamotos design och regi.
Sträckbänken! Woohoo!
Peach bejakar sin våldsamma sida.
Co-op-bonanza!
Missilerna yr. Yoshi (gånger fyra) tar det med ro.
Avklarade banor innebär Wonder Seed(s).
Att lira med en eller flera polare funkar lokalt, men inte online. Det går att spela med vänner online, men sättet det fungerar på i form av spöken vars enda trick är att återuppliva varandra känns oinspirerat. Överlag är det plattformandet som är det starka kortet här. Och att spela med polare eller tramsa runt online flyttar bara fokus från det som är riktigt bra, till det som är mindre bra. Personligen är jag av åsikten att allt inte behöver vara online eller multiplayer. Men det är vad det är, kul en liten stund.
"Marios senaste äventyr är för 2023 vad Super Mario World var för 1990"
Nintedo gör vad Nintendo gör – och vägrar gå i andra stigar än sina egna. Vilket kan vara frustrerande och samtidigt tappert. Just nu skulle jag påstå att Nintendo är i toppform. Marios senaste äventyr är för 2023 vad Super Mario World var för 1990. En perfekt introduktion för nya spelare och ett Kinderägg i lyxförpackning till de gamla fansen. Det är nästan poetiskt att tänka på att Mario firade 40 år den 14 juli i år, för på många sätt blir Super Mario Bros. Wonder en hyllning till fyra årtionden av Mario på sitt eget sätt. Detta är ett måste-spelas-spel som är fullproppat av spelglädje och sprutar ut mer kulörer och galna idéer än en turbotrimmad fontän. Samtidigt som det är essensen av varför jag en gång i tiden började spela tv-spel – underhållning.
Fotnot: Super Mario Bros. Wonder släpptes till Nintendo Switch den 20/10.
