Är det tillåtet att skamlöst kopiera sig själv? Det är nämligen exakt vad Striking Distance Studios gjort med The Callisto Protocol. Spelet är så nära Dead Space - skräckserien som tänktes fram av Glen Schofield - att det lika gärna skulle kunna vara en uppföljare.
Men missförstå mig rätt: jag ser inte nödvändigtvis det som någon negativt. The Callisto Protocol är ett riktigt bra skräckspel som känns fräscht trots att det kopierar friskt. Glen och gänget visar återigen att de kan sin skräck på ett sätt som många andra utvecklare misslyckas med.
Utsikten må vara vacker från en av Jupiters månar, men snart stökar det till sig.
Tanken var att The Callisto Protocol skulle knyta an till PUBG-universumet, men under utvecklingen fick det istället sitt eget. Det utspelar sig i Black Iron Prison, ett fängelse som är lokaliserat till Jupiters måne Callisto. Protagonisten Jacob Lee har just blivit intagen där när helvetet bryter ut och folk börjar förvandlas till geggiga monster. På menyn står således överlevnad, att ta sig därifrån levande. Känns det igen?
"Helvetet bryter ut och folk börjar förvandlas till geggiga monster"
Det finns även likheter med Doom, men fängelset för också tankarna till Riddick: Escape from Butcher Bay. Men mest liknar det alltså Dead Space, både i monsterdesignen och i spelmekaniken. Jacobs hälsa visas på en mätare som är fäst på hans nacke, inte olikt den längs Isaac Clarkes ryggrad. Spelet är i tredjeperson med menyer i form av holografiska skärmar som visas framför karaktären. Jacob rör sig också lika tungt som Isaac och det smäller rejält när hans 48:or till skor stampar in skallen på något av monstren.
På det här vill jag rikta min första kritik. The Callisto Protocol spelas nästan lite för mycket som Dead Space. Isaacs tunga steg och rörelser kändes motiverade när han klampade omkring i en rymddräkt av rostig metall. Jacob har oftast ingen tung rymddräkt på sig, men känns ändå stelopererad. Han går dessutom lite för sakta och även om han kan springa hade hans rörelser gärna fått vara lite snabbare. Kontrollerna känns helt enkelt klumpigare än nödvändigt. Det positiva är att klumpigheten bygger upp en del av stressen, så att eldpanik lätt infinner sig när fler än två monster attackerar samtidigt.
Den andra kritiken jag har är att spelet bitvis är väl mörkt, och tankarna går till Doom 3 som hade samma problem. Du har visserligen en ficklampa på vapnen, men ibland är det verkligen svårt att se vad som går att plocka upp eller vart jag ska gå.
Spelet styrka är stämningen och hur det på riktigt skrämmer livet ur mig. Jag har hela tiden andan i halsen när jag smyger fram, skrik och konstiga ljud ekar genom de tomma korridorerna. Någonstans hörs ett väsande ljud - är det nära eller är det längre bort? Jag sveper med ficklampan genom mörkret... Såg jag något där borta i korridoren?! Bara två skott kvar i pistolen, sen en sketen elbatong.
Det är nu jag bittert ångrar att jag valde att 3d-printa en betonguppgradering istället för att tillverka fler kulor. Handsvetten är ett faktum och när attacken plötsligt kommer ur mörkret skriker jag rakt ut. Handkontrollen glider ur händerna i paniken, jag fumlar efter den i soffan samtidigt som jag ser Jacobs huvud förvandlas till blodmos på skärmen framför mig. Detta är The Callisto Protocol i ett nötskal.
Spelet är mer närstridsfokuserat än Dead Space. Ammunitionen måste hushållas med och du kan till och med avfyra skott mitt i en närstridskombo för att ge extra skada. Det går även att använda omgivningen: sparka in monster i fläktar eller mosa dem i närmaste dörr. Men man får se upp, för miljöerna kan utnyttjas mot spelaren också. Det har hänt fler än en gång att jag blivit tacklad in i spikar eller någon snurrande maskin som gör köttfärs av mig. Monsterdesignen är hämtad från filmen The Thing och det innebär förstås tenakler och andra groteska mutationer, inte heller helt olikt Resident Evil-serien.
"Sparka in monster i fläktar eller mosa dem i närmaste dörr"
Givetvis går det också att skjuta av lemmar och tentakler på monstren, precis som i Dead Space. Att hoppa undan och blockera har en lite ovanlig mekanik. I stället för knapptryck i rätt ögonblick så gäller det att tajma och snabbt dra styrspaken åt rätt håll när slaget kommer: nedåt är blockering, höger eller vänster gör att du hoppar undan åt sidan. Inledningsvis känns det rätt klumpigt då jag inte får några indikationer när jag ska hoppa eller blocka, men efter ett tag lär jag mig att se på animationerna när tajmingen är rätt.
Det sparsmakade gränssnittet går som en röd tråd genom hela Dead Space-serien och letar sig även in i The Callisto Protocol. Här finns inga blinkade pilar på skärmen som visar vart jag ska, och inga upplysta lådor som markerar loot. Likaså lyser inga fienderna blått när jag ska tajma blocken och endast subtila indikationer visar vad som går att plocka upp. Det är lite frustrerande i början, ofta på grund av att spelet är mörkt. Samtidigt blir det givande och nästan lite old-school då det för tankarna till hur spelen en gång var uppbyggda, med väldigt lite vägledning. Det ger också en mer trovärdig känsla till miljöerna och får Black Iron Prison att kännas som en verklig plats.
Berömda sista ord: "Det här ordnar jag - de är ju inga nekromorfer..."
The Callisto Protocol är ett till stora delar fantastiskt skräckspel, även om det checkar av samma boxar som Dead Space. Stämningen är fantastisk, med skitiga nedgångna sci-fi-miljöer som ger en trovärdig och dystopisk bild av framtiden.
"Ett till stora delar fantastiskt skräckspel"
Den största kritiken jag har är just att det känns lite väl mycket Dead Space. Det kan i och för sig vara en fördel om man har den smaken, men jag kan tycka att The Callisto Protocol saknar lite av en egen identitet. De något klumpiga kontrollerna gör vissa bosstrider riktigt frustrerande: ibland känns det som att det är kontrollernas fel att jag dör, inte mitt eget. Men i det stora hela kan jag leva med det jag kritiserar, och det övervägs av spelets positiva sidor.
Bra skräckspel är svåra att göra, och ofta slutar de skrämmas några timmar in. The Callisto Protocol blir visserligen också mindre otäckt under spelets gång, och det tar ibland till hoppskräck. Men under hela resan, som med sina omkring tio timmars speltid känns lagom lång, känner jag ett genuint obehag som håller mig på tårna.
The Callisto Protocol är en fruktansvärd upplevelse, men på ett obehagligt bra vis.
Fotnot: Testat på Xbox Series X. Spelet släpps den 2/12 till pc, Playstation och Xbox.
