Bakgrundshistorien till Sonic Frontiers är rätt simpel. Sonic och hans vänner letar efter seriens patenterade kaoskristaller då allihop plötsligt sugs in i en mystisk portal och separeras från varandra. Strandsatt på en okänd ö inser Sonic att han är den ende som kan rädda sina kompisar.
På förhand har många gjort jämförelser med Zelda: Breath of the Wild och även om utvecklarna själva slagit ifrån sig detta så finns det en del likheter. Spelet är fyllt av gamla ruiner, du belönas med pianoklinkande när du löser pussel och det finns små gulliga gubbar att leta efter. Dom heter för övrigt “Kocos” - inte alls likt “Koroks”.
Både nya och gamla bekantskaper dyker upp.
En och annan portal kommer behöva öppnas.
Goda utsikter för den med spring i benen.
Japp, visst återvänder 2d-perspektivet ibland.
"Trogna Sonic-fans kommer att känna igen sig"
Men i Sonic Frontiers finns ingen stor öppen värld utan snarare fler öppna zoner, eller biomer, som är fyllda med saker att samla och pussel att lösa. Det finns också portaler som leder till ”Cyberspace”, regelrätta höghastighetsbanor där du på tid ska ta dig i mål snabbt och samla ringar på vägen. Dessa partier har designats efter klassiska banor och trogna Sonic-fans kommer att känna igen sig. Sen finns det också ett minispel där du fiskar tillsammans med sköningen Big the Cat.
Sonic känns snabb och farlig precis som han ska. Det är en fröjd att fräsa fram över gröna fält och glida längs stålskenorna i världen. Åtminstone tills du fastnar i miljön, råkar åka åt fel håll eller misslyckas med ett hopp. Något som sker med jämna mellanrum då det inte alltid är enkelt att få styrsel på kotten. Spelet ser rätt snyggt ut på håll och i rörelse, men när perspektivet flyttas närmare håller det inte riktigt. I höga hastigheter förekommer det också en del pop-ins.
Fienderna utgörs av högteknologiska tingestar som sällan ställer till några problem och det finns lite minibossar strösslade över kartorna. Sen tillkommer det några riktigt mäktiga, men tyvärr rätt dåligt designade, bjässar som måste besegras.
"Det blir ett väldigt rännande för att samla kugghjul"
Det blir ett väldigt rännande för att samla kugghjul till portaler där du jagar efter nycklar som låser upp kaoskristaller vilka i sin tur är nödvändiga för att locka fram bossen i varje zon. Däremellan kan du lösa pussel för att låsa upp mörka delar på kartan och leta efter olika “memory tokens” som behövs för att komma vidare i den rätt intetsägande storyn. Konceptet håller ett tag, men då samma procedur upprepar sig i flera zoner utan någon vidare spelmässig utveckling börjar jag tappa sugen. Bandesignen blir också märkbart sämre i den tredje zonen, det blir bättre senare men eftersmaken hänger kvar.
Minispel med goda chanser till napp.
Olika zoner bjuder på olika biomer.
Sonic föreläser som vikten av rätt skodon för en grupp förvirrade lokalinvånare.
Det repetitiva upplägget, trista bossarna och ointressanta storyn hjälps upp av underhållande gameplay. Det är roligt och nästan meditativt att beta av pussel samtidigt som man springer tokfort till en ljudmatta bestående av både lugnare stycken och rockigare partier. Så länge flytet infinner sig är allt toppen och rätt ofta lyckas utvecklarna förmedla den coolhet som Sonic alltid andats. Men så snabbt du kommer i otakt med spelvärlden haltar det till och illusionen bryts. Farten är på många sätt både din bäste vän och värsta fiende.
Fotnot: Testat på PS5. Sonic Frontiers släpps den 8/11 till Playstation, Xbox, Switch och pc.
