"Fascistisk tsaritsa med svår is-fetisch"
Iskall, underskön, fascistisk tsaritsa med svår is-fetisch eller en grönslemmig, fet pestspridare med en gapande käft där naveln borde ha suttit? Redan från start är det de omöjliga men härliga valen som står i centrum för Total War: Warhammer 3. Den kanske mest polariserande fraktionsuppställningen i seriens historia är samtidigt den smalaste. Fyra och en halv kaosgudar och deras olika (onda) underhuggare står mot, tja, Kislev och Cathay. Som i Warhammer 3 får symbolisera den relativa godhetens fyrbåk mot ondskans krafter. Jag skriver relativ för I Warhammer-världen finns det såklart inga demokratiska mysnationer. Kislev är snarare en fantasyförvrängning av det ryska tsardömmet, blandat med andra slaviska autokratier och kungadömen genom tiderna. Tänk kosacker, enorma palats och katedraler med lökkupoler, Rasputin, skägg och isbjörnar, så hamnar ni rätt.
Ska vi dra den fullständiga laguppställningen någorlunda direkt? De gamla nationerna och grupperingarna från föregångarna går oavsett inte att välja - det berömda spelläget Mortal Empires, där ALLA fraktioner från serien kan slåss på en enda stor karta, dröjer i sedvanlig ordning. Det har till och med höjts röster som ifrågasätter hur i hela friden Creative Assembly ska få ihop det hela, nu när spelplanen blivit så enorm. Ska man knyta ihop öst med väst via någon sorts båtrutt, som i exempelvis Empires? Ingen vet.
Men vi kommer långt med de spelbara grupperingar som levereras dag ett:
Kislev, som beskrivet ovan. Nationen får också agera värd för prologen som alla uppmuntras att spela. Nybörjare för att den lär dem grunderna, och vi andra för att den lägger fundamentet för storyn i Warhammer 3. Jag ska inte spoila något här, men det handlar om en döende gud, och ett race där slutmålet är att dräpa eller återuppliva. Valet är ditt.
"Ett dag ett-dlc som ni vill ha"
Ogre Kingdoms är ett dag ett-dlc som ni vill ha. Dessa feta girigbukar är som en blandning mellan dvärgar och orcer, rent mentalt. Hade jag inte dragit igång med Kislev hade Ogres varit mitt val från första stund. De spelas som en sorts Attila-fraktion där de drar land och rike runt och käkar alla de kommer åt, men de har även ett hemland, och mer fasta baser.
Jag förordar inte förhandsbokningar, men även de som köper spelet inom en vecka från release får med paketet. Värt om man ändå ska inhandla det.
"Lite som Hasses sega gubbar på swingersparty"
De hedonistiska Slaanesh dyrkar excesser, överflöd och ja, orgier. Det kanske inte är så explicit i spelet men ni förstår vad jag menar. Slaanesh-följarna är ofta lilafärgade, rätt klena men kan istället charma fiendefraktioner och få över dem på sin sida. Opålitliga kaostyper, men härligt udda att spela som. Lite som Hasses sega gubbar på swingersparty.
Khorne är en metal-gud som diggar blod och våld, vilket såklart återspeglar sig i hans följare. Blood for the Blood God! Skulls for the Throne of Khorne! Vill du ha demoner som de ser ut i populärkulturen, så kör med det glada Khorne-gänget!
Ni som gillar Skaven kanske har en dragning åt Nurgle och hans skara. Att sprida sjukdom, pest och förruttnelse är en fröjd för det här slemma typerna. De är inte snabba på slagfältet, men det väger de väl upp med sin äcklighet. Och de har de kanske mest fantasifulla av alla varelserna på slagfältet. Nurglings, se till att kolla in dem.
Tzeentch är i ständig förändring, och gudens följare älskar magi, kunskap, lögner och att smida ränker. Inte heller dessa är så starka “man” mot man, men magin väger mer än väl upp för detta. Det perfekta valet för kaosspelare som vill ha mer hjärna än muskler.
En femte kaosfraktion presenterades ganska nyligen - Daemons of Chaos. Med dessa kan spelaren bygga sin egen härskare, och välja fritt mellan vilken av kaosgudarna man vill tillägna sina vinster och framsteg. Till och med din härskares kropp kommer att förändras i takt med att du lutar åt det ena eller det andra hållet.
Slutligen Cathay, baserat på mytologins Kina. Precis som Kislev har de ännu inte någon motsvarighet i bordsbrädspelet, så här har CA haft rätt fria händer. Cathay är en mångsidig nation, men inriktning på försvar. Jag tror att den blir många spelares första val, då de är perfekta för den som vill testa på spelets alla aspekter, och samtidigt känns sig lite trygg bakom den enorma mur som Cathay byggt mot kaosvidderna.
"Sprickor har dykt upp överallt, och via dessa kan demoner ta sig in"
Så vad är det som händer egentligen? Varför har alla de här kaosfigurerna slingrat sig in i de dödligas domäner? Prologen ger svar på allt och jag ska som sagt inte tokspoila den, men sprickor har dykt upp överallt, och via dessa kan demoner ta sig in. Och du och de andra spelarna på brädet kan använda dem för att ta en kraftig armé till demonrikena. Det här är viktigt - alla fraktioner har nämligen som mål att samla kraftfulla, eftertraktade demonprins-själar som bara finns i kaosländerna. Lite matinékänsla, som i en gammal film där de olika lagen tävlar om en skatt.
Till en början är de här utflykterna till Kaos lite förvirrande, men misströsta inte. Du måste inte ta dig dit direkt - du kan bida din tid och bli kraftfullare, samtidigt som du tjänar erfarenhet på att stänga portaler så att inte fienden tar sig igenom, in i dina domäner. Portalerna återkommer också med jämna mellanrum.
Annars är de första omgångarna mycket välbekanta, trots olika nya inslag som sakta smyger sig in i gameplay. Förvirringen som mötte spelare i Three Kingdoms är som bortblåst - här är det rättfram Total War: Warhammer-gameplay som gäller. Och mängder av hjälptexter finns där för de som tar sig an spelet för första gången.
"Även de plattaste slagfält är fulla av detaljer"
Den stora behållningen är hur CA har lagt så mycket kärlek på att även få mindre stridskartor levande. Även de plattaste slagfält är fulla av detaljer, och slag som utspelar sig i så kallade minor settlements (till skillnad från städer med murar) är både mer varierade än tidigare, och framförallt knökfulla med taktiska möjligheter. Inte minst gör sig nivåskillnaderna gällande, och mängder av avenyer, stigar, vägar och nålsögon gör varje fight till något helt nytt.
Jag önskar att jag kunde vara precis lika mycket eld och lågor över belägringarna. Visst har det hänt saker också där - alla förbättringar från de mindre slagen kommer till sin rätt även här men själva anfallen mot murar och bröstvärn - ja vad har egentligen förbättrats? Visst kan artilleri nu avfyra sina salvor från upphöjda positioner bakom murarna, men min känsla är att det fortfarande handlar om att snabbt få ner en stor port för att sedan helt sonika pressa sig igenom med ren mankraft. Visst går det att använda belägringsutrustning som torn och artilleri, men det känns ofta som ögongodis mer än en smart strategi. Vi spelare tar ofta de mest effektiva utvägarna, även om det bli ostfest av det hela. Men det är oavsett en klar uppgradering kontra föregångarna. Men efter de yttre murarna blir det roligare, med många olika nivåer och fler murar att falla tillbaka på för försvararen.
Den allra största nyheten är att slag i städer och byar nu kommer med capture points, barrikader och torn som försvararen placerar ut under slagets gång, med hjälp av supply-poäng som tickar in när man håller vissa områden på kartan. (Kolla in gameplay ovan för att se hur det funkar). I teorin låter det som en kul idé, men i framförallt singleplay ger det en smak av gameification. Jag vill ju ha mina slag stora, episka, och ”verklighetstrogna”. Att kunna smälla upp ett torn på några sekunder tar en del från inlevelsen, särskilt då anfallaren har tillbringat många omgångar med att bygga egen belägrinsutrustning. Och jag finner mig ofta strunta i de här nymodigheterna. Barrikader på gator och i gränder funkar lite bättre, men det hade varit gynnsamt om allt det här hade bestämts innan fighten börjar. Som i en del andra Total War-titlar. Men en fördel ger de - slagen böljar mer fram och tillbaka.
Strids-AI:n då, denna eviga, obekväma sten i skon på hängivna Total War-spelare. Jag ska vara helt uppriktig: det kommer behövas månader för att fullt ut analysera vad den gör rätt och vad som kan göras bättre. Min upplevelse är något av en hit-and-miss-situation - i vissa fighter känner man sig helt utmanövrerad; det flankas, det retireras vid rätt tillfälle, magi fungerar ypperligt. Men jag kan inte komma ifrån att det verkar vara lite slumpmässigt? Under en strid red jag runt med enbart två hjältar på isbjörn och ömsom lurade ut fienden ur ett skogsparti, ömsom kastade dödliga besvärjelser över dem medan de blobbade ihop sig i någon sorts datorpanik. Allt medan min egen armé stod gömd i ett bergsparti och spelade Gwent. Klassiska pull-faktorer fungerade alldeles utmärkt. det blev såklart en ostfest utan dess like, men jag vann mot en på pappret övermäktig nurgle-armé.
En annan gång kände jag mig totalt utmanövrerad under ett slag i mindre bebyggelse. AI:n verkade använda alla vägar, barrikader och nålsögon till fullo. Drog sig tillbaka när det behövdes, skickade rätt trupper vid exakt rätt tillfälle, och fullkomligt mörsade min armé som skulle ha varit rätt jämlik.
På kampanjkartan är det lite mer förutsägbart, vilket är en bra sak. I många Total War-spel begår AI:n helt vansinniga handlingar, men det är mer och mer sällsynt 2022. Kampanjkartan och dess gameplay är både uppfriskande förvirrande och vackert för ögat. Det känns som om mer händer under varje omgång, och att de olika agenterna som myllrar fram över världen tillför något. Kartan är stilig, detaljerad och föränderlig. Jag har i början lite svårt att navigera - var exakt i världen befinner jag mig i jämförelse med tidigare spel? Men det glöms strax bort.
Diplomatin är nämligen rätt vass, om än lite… tråkig? Visst har man alltid hatat att inte kunna förhandla sig tlil bra deals - vad krävs egentligen? Och visst har man slitit sitt hår över att inte, säg, kunna byta till sig en åtråvärd region från en allierad? Nu funkar det. Men den magiska knappen som löse allt och berättar exakt vad som krävs i byteshandeln, gör också det hela lite gråare. Det finns ingen utrymme för överraskningar, när alla sköter sig precis som det förväntas av dem.
Men det är gnäll. Vi har fått den diplomati vi har efterfrågat. Allt gott så!
"Man har förbättrat, itererat, lyssnat in och testat"
Warhammer 3 är ett svårt spel att sätta betyg på. Jag hade kanske behövt 200 timmar under västen för att klämma på alla fraktioner och se dess egenheter fullt ut. Men jag tycker ändå att jag fått grepp om vad den avslutande delen i trilogin vill sätta för stämpel. Det är ingen tvekan om att man har förbättrat, itererat, lyssnat in och testat. Om och om igen. För i nästan alla avseenden är W3 ett mycket bättre spel än föregångarna, som i sin tur var otroligt tillfredsställande helt på egna meriter. Och det även om det är långt ifrån perfekt (vad nu ett perfekt spel är, rent subjektivt).
Men jag kommer ändå inte ifrån att den här kvalitetshöjningen kanske kommer lite för sent? Jag kommer spela många, långa timmar Warhammer 3, men kommer jag att göra det med samma frenesi, så uppslukad som jag var med ettan och tvåan? I min recension av det första spelet skrev jag de här avslutande raderna:
“Total War: Warhammer är en nystart som man bara måste omfamna. Jag ska erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till den här unionen, van som jag är vid historiska kontexter och välbekanta härförare. Men jag har hårdhänt ryckts ur min skepticism och okunskap och kan inget annat än att vandra med Creative Assembly på vägen mot totalt waaagh. Jag har inget val.”
Och det stämde verkligen. Jag vågar inte räkna timmarna jag lagt på de två föregångarna, men nu känner jag kanske mer än någonsin att det är dags för nästa stora, historiska titel. Jag tror att CA gjort vad man kan här, nått vägs ände på något sätt. Visst kommer det släppas mängder av dlc, gratis eller till ett pris. Men kommer spelarna lägga lika mycket energi och kärlek på W3 som Creative Assembly har gjort? Jag hoppas det, men tror kanske att romansen kommer dö lite snabbare den här gången.
Men oavsett, vilken jävla resa Creative Assembly, Games Workshop och vi har gjort!
Fotnot: Vi återkommer med ordentliga multiplayer-åsikter, men håll utkik efter det nya läget Domination (lite Capture the Flag). Co-op-kampanjer och samtidiga drag gör det också värt att kika på! Info från utvecklaren här. EJ en del av recensionen.
