Marianne ser ut exakt som alla andra spelhjältinnor som har åtminstone en fot i vår värld. Till och med ansiktet har jag sett säkert hundra gånger. Hon är rätt utryckslös, och klär sig helt enligt vad som verkar vara regel för speldesign, åtminstone om spelet är actionfattigt och om det finns någon form av handling inblandat. Men rösten som ger henne liv är något annat, med djup och nyanser som kanske inte sticker ut men åtminstone är trovärdiga och framför allt intressanta.
Även hennes andejag, som färdas i en parallell verklighet dit köttet inte når, ser ut som någon jag mött förut. Men just att hon finns är en liten seger, och också det som Bloober team hänger upp mycket av sin spelmekanik i The Medium på. Greppet kallas “Dual-Reality gameplay” och innebär att spelaren ibland färdas i två verkligheter samtidigt, ibland i endera. En delad skärm gör att du utforskar samma miljö i två skepnader, och upptäcker föremål eller lösningar i en värld som kan användas i den andra.
Det är en intressant lösning, men jag kan inte komma ifrån att den egentligen bara maskerar vad som i praktiken är ett peka-och-klicka-äventyr i rätt avskalad skepnad. För här är premisserna rätt bekanta även om utvecklaren introducerar nya spelelement under stor del av speltiden. Det känns mer som om man experimenterar, än att det finns en färdig tanke bakom växlandet mellan de två världarna.
Dualiteten finns även i berättelsen, där kommunism, nazism, övergrepp och kärlek fladdrar förbi i ett sorts töcken. Är det klara besked och raka rör du är ute efter har du hamnat fel. Storyn tar sin början då huvudpersonens fosterfar gått bort, vilket leder till mystiska händelser och ett avgörande telefonsamtal. En man vill att Marianne beger sig till en gammal övergiven resort i skogen, förr i tiden plats för avslappning och kontemplation för arbetarna i den polska republiken som med glädje och geist kämpat hårt för staten bakom järnridån. Väl där får hon med besked användning för alla sina krafter.
Marianne är ett medium, men det är inte någon Saida-typ eller någon som skulle kunna göra spökjägarprogram på Kanal 5. Istället är hon en högst ofrivillig ledning, eller länk mellan vår värld och andevärlden. Och hon har krafter, som här tyvärr mest känns gimmickartade. Med några undantag - en scen där hon byter plats på speglar i ett dockhus för att på så sätt låsa upp nya rum som hennes andejag kan få tillträde till, är snyggt. Mer sådant hade varit att önska, men det känns som om spelet är slut precis när Bloober börjar hitta formen.
"Korsa Silent Hill med Control och kasta in en avslagen skvätt Amnesia"
Om du korsar Silent Hill med Control och kasta in en avslagen rejäl skvätt Amnesia, så får du ett polskt äventyrsspel som samtidigt som det tar nya, intressanta kliv också står och stampar med speldesign från slutet av 90-talet. Ironiskt, då händelserna också utspelar sig för runt 30 år sedan. Jag vet att Silent Hill-fans ibland skyller den genomkassa kontrollen i serien på “skaparnas vision” och hävdar att det är ett medvetet grepp, men så här klumpigt får man faktiskt inte göra det. Inte nog med att kontrollen i The Medium ligger spelaren i fatet, det ser även väldigt lamt ut när Marianne liksom joggar i luften mot en bokhylla. Eller byter riktning som saknas det en massa bildrutor. I övergångarna mellan styrning och fasta animationer som klättring eller hopp, hackar det till ordentligt och trögheten känns mer frustrerande än realistisk. Nåväl, det är ett äventyrsspel med allt vad det innebär, med det är även 2021.
Allt sånt ska ju inte spela någon roll i ett storytungt mysterie-spel med mycket dialog och text. Det är ju stämningen som ska vara kung, ta andan ur dig. Någon jämförde Amnesia-spelen med att få en kudde över huvudet tills man kippade efter andan - The Medium bjuder på mycket mer rättframhet. Det skrämmer inte även om spöken, tentakler och monster är vanligt förekommande.
"Bloober tycks vilja klamra sig fast vid skräckgenren"
Bloober tycks vilja klamra sig fast vid skräckgenren, men frågan är när de ska lyfta den till en ny nivå? Efter Blair Witch som var ganska tradigt och Layers of Fear som inte heller riktigt levererade, har man i The Medium med det intressanta dubbla gameplayet åtminstone försökt komma vidare.
Förvänta er inte att det här ska vara lika läskigt som spelen Medium tar inspiration från, även om det finns regelrätt obehagliga scener. Jag vet också att det är ren fasa som Bloober försöker förmedla, utan snarare vemod och mystik. Det är studom ångestladdat, men jag tar inte med mig den där klumpen som jag hade i magen efter Silent Hill 2, eller för den delen den krypande äckelkänslan och totalsvärtan som Amnesia-spelen A Machine for Pigs och Dark Descent lämnade efter sig.
Jag satt kanske aktivt i 15 timmar med The Medium, men en del tid utöver det gick också till att klura ut några av gåtorna och pusslen. Dessa når verkligen inte högt på Lucasarts-skalan i svårighesgrad, men jag stötte på patrull några gånger. I ett par fall var svaren mitt framför näsna på mig och jag har inget att skylla på, medan några andra krävde lite mer klurande. Men när svaren väl uppenbarat sig kände jag aldrig irritation - logiken finns där. Behöver man inte spela under tidspress kan jag tänka mig att det mesta ter sig rätt enkelt - vilket också passar premisserna. The Medium är gjort för att upplevas, inte “klaras”. Bloobers egna ord.
Det är också storyn, mystiken och framför allt utformningen av de två parallella världarna som jag tar med mig. Det är stundtals riktigt snyggt ljussatt, och vissa scenerier är helt i klass med de i finska Remedys Control - ett spel som verkligen excellerade i det avseendet. Även om demonvärldar, övergivna hus och mörka skogar kan tyckas stapelvara så lyckas man få platserna att kännas som om de faktiskt varit bebodda en gång i tiden. Inte bara kulisser. Andevärlden är samtidigt äckligt organisk och köttig, utan att det tar över. Om bilder kunde lukta lik och gammalt torrt papper, så skulle The Medium förmedla det.
Och även om Medium precis som Blair Witch ibland är väldigt uttdraget, punkteras den känslan då och då av några rafflande scener. Spelet hade mått bra av ännu fler tempoväxlingar och av att portionera ut mellansekvenserna en aning. Men på det stora hela: en upplevelse som är mer mysryslig än läskig. En story att ta med sig, och en värld att upptäcka. Visst känns den lite begränsad i dessa open world-tider, men lite klaustrofobi gör bara själen gott.
Fotnot: Testat på PC, med handkontroll.
