En bra racingratt måste få kosta. Den nödvändiga läxan lärde vi oss när Logitech släppte sin förträffliga G25:a för snart elva år sedan. Omkring 3 000 kronor kostade den, en summa som då fick hakor att falla men som i dag inte väcker någon större uppmärksamhet. Vi har lärt oss: det måste få kosta.
När konsolerna senast växlade generation innebar det slutet för gamla rattar på nya system. Inga PS3-rattar med PS4, inga 360-rattar med One. Än mindre var det längre möjligt att göra rattar som funkade på alla de tre stora racingsystemen: pc, PS4, Xbox One. Tidigare var det ovanligt, men möjligt.
I somras släppte Fanatec sin första PS4-ratt, en lösning för den som prompt vill ha ett system till flera plattformar. CSL Elite Racing Wheel for PS4 heter skapelsen, som i grundutförandet fungerar med PS4 och Windows. Fast först måste du skruva ihop den; den är modulär, vilket gör det möjligt att byta ut vissa delar. Och genom att byta själva rattdelen (alltså inte basenheten) kan systemet användas också med Xbox One. Kompatibla rattar kostar från 1 000 kronor, vilket förmodligen lockar mer än att köpa Fanatecs motsvarande system för Xbox One/pc för femdubbla priset.
CSL Elite-ratten och pedalerna är extremt välbyggda. Knapparna kan bytas ut, fler uppsättningar följer med.
Bromspedalen tål ett tryck på 90 kg.
Delarna kan bytas ut och byggas på. Lite som ett lyx-Lego.
Det ordinarie CSL Elite-paketet till PS4 med två pedaler kostar 590 euro (drygt 5 600 kr) till ordinarie pris, men det säljs nu med 70 euro rabatt för 520 euro (knappt 5 000 kr). Fanatec slängde med en extra bromspedal i mitt testpaket (CSL Elite Pedals LC, kostar 140 euro, drygt 1 300 kr). Totalpriset för min trepedalsuppsättning landar på 660 euro, en bit över 6 300 kronor efter rabatten. Om du köper till separat handbroms och växelspak (som jag alltså inte testat) landar totalpriset i trakterna av 10 000 kronor.
"Fanatec vänder sig inte till de många, utan till de krävande entusiasterna"
Absurt mycket pengar för ett styrdon, enligt många. Men Fanatec vänder sig inte till de många, utan till de krävande entusiasterna som vet att uppskatta en produkt så välbyggd att den inte hade skämts för sig i en riktig bil. Greppet kläds av läder och sammet, växelpaddlarna klickar mjukt men tydligt och robust, ratten har en diameter på generösa 30 centimeter och force feedback-motorn är så kraftig att jag förmodligen blivit en bättre armbrytare under testningen. Och med en uppsättning pedaler med samma byggkvalitet som om de hämtats direkt från en bil, råder det ingen tvekan om varför prislappen har så många siffror.
Det hela anländer nerpackat i tre kartonger och det tar sin modiga stund att skruva ihop delarna. Pedalerna tar längst tid: med medföljande ringnyckel skruvas de fast pedalramen av aluminium, varpå en sladd från varje pedal pillas in i en utbytbar hub på undersidan. Det hela är robust, risken att något lossnar av misstag känns obefintlig. Det enda slitaget jag kan tänka mig är på sladdarna, som kan hamna i kläm under metallramen om den placeras direkt på golvet. Där står den inte så stadigt som det hade behövts, mest på grund av pedalernas motstånd där särskilt bromsen är duktigt hård. Möjligen racingbilstroget, men opraktiskt om du inte har möjlighet att skruva fast hela kalaset (Fanatec tillhandahåller mallar för skruvhålens placering). Men jag kör fullösningen: en stadig låda mot väggen, och pedalerna lutade mot den.
Ratten fästs vid basenheten med insexbult, och hela kalaset sätts stadigt fast på bordet med en vanlig skruvklämma. En RJ45-kontaktad sladd får pedaler och basenhet att prata med varandra, och efter att ha tryckt två USB-kontakter i datorn och en strömsladd i nätuttaget är hårdvaran redo att bekänna färg.
"Den mäter hur hårt du trycker - inte hur långt pedalen färdas."
Men innan du ger dig ut på vägarna behöver ratten uppdatera firmware och drivrutiner, och för detta krävs en Windows-dator – kan alltså ej göras från en PS4. Med allt installerat gömmer sig rattkontrollpanelen bakom Windows-menyn "Konfigurera USB-spelenheter, där pedalerna visas som en enhet och – förvirrande nog – basenheten som två. Dessa har samma funktion i både kontrollpanelen och ingame, så välj vilken du vill. I kontrollpanelen ställer du in väsentligheterna: hur många grader ratten ska snurra (max 1080), utväxling och deadzone för pedalerna, force feedback, med mera. Inställningarna för pedalerna låter dig ställa in hur hårt man behöver trycka. Loadcell-bromsen är stenhård (motståndet kan justeras fysiskt, men mjukt är det aldrig) och den mäter hur hårt du trycker - inte hur långt pedalen färdas. Inställningen fungerar alltså lite som en vanlig deadzone-setting, fast baserad på tryck istället för hur långt pedalen rör sig.
Från ratten kan du ange fem förinställda lägen för till exempel rattutslag, bromstryck och force feedback, och via knapptryck direkt växla mellan dessa. Därmed slipper du pausa spelet eller leta efter de av Windows skickligt gömda Fanatec-inställningarna. Valen visas på en tre tecken lång LCD-display högst upp på ratten, där det beroende på spel även visas information om hastighet, växel och annat. På basens främre ovansida, strax ovanför rattfästet, sitter en ljusramp som ger snabb visuell information om motorns varvtal och när det är dags att växla, också det styrt av spelmjukvaran. Framförallt den senare är riktigt användbar i spel med snabba växlingar, som F1 2017. Man ser ljusrampen i ögonvrån och den kompletterar varvtalsljudet bra.
Ett par kartor nya knappar hänger med.
Ratten kommer bestyckad med PS4-layoutade knappar (plus några extra, för inställningar) och en styrspak till vänster som kan vara något svampig i stridens hetta. Knapparna är utbytbara, och det medföljer ett par kartor knappar med alternativa symboler. Fast det krävs spenatstarka fingrar för att bryta bort dem, alternativt en tång som kan (men inte måste) betyda att de får fula märken.
"En angenäm känsla av att ha mer kraft än nödvändigt"
Inte helt oväntat är CSL Elite-ratten en veritabel våt dröm för oss skrivbordsförare. Kvalitetskänslan snuddar vid det löjliga, och inte ens basenhetens plasthölje lyckas solka den. Jag plockar fram min gamla Thrustmaster T300 RS, en ratt i 3 000-kronorsklassen som sannerligen inte skämts för sig innan. Nu känns den klen, plastig, billig. Men det är i direkt och inte särskilt rättvis jämförelse – utanför Fanatecs skugga står Thrustmaster-ratten stadigt på egna ben, och det säger något om hur makalöst välbyggd CSL Elite är.
Även om jag sällan låter den muskulösa force feedbacken blomma ut i sin fulla styrka är jag glad att den finns där. Lite som att gasa iväg med motorcykel, eller laga mat på en bra induktionsspis: en angenäm känsla av att ha mer kraft än nödvändigt, att det räcker utan att maxa. Klart bättre än det omvända. Och även med skaket nedskruvat levereras det subtilt, känsligt och hackfritt – ljusår bättre än i den gamla G25:an, som ändå var enastående för sin tid. Och det 30 centimeter stora styrhjulet ger dina rörelser gott om kraft, om du ändå vill köra med pådragna FF-reglage.
Bred ratt gör brottningsmatcherna mot force feedbacken lite tacksammare.
Vi var inledningsvis inne på konsoler som trilskas med rattar, och här är det främst spelstödet som drabbas. På PS4 är det upp till utvecklarna att förse spelen med CSL Elite-stöd, något inte alla gör. Det finns alltså inget generellt rattstöd, du hänvisas till den här kompabilitetslistan. Den tidiga racingkronjuvelen Driveclub och F1 2016 funkar inte alls. Initialt hittar PS4:an inte pedalerna alls, hur mycket jag än felsöker. Först när supporten tipsar om nya drivrutiner och firmware (båda beta, ej tillgängliga direkt från Fanatec-siten) löser det sig. Även på pc krånglar pedalerna: Project Cars vill först inte hitta dem, och med tanke på det spelets pedagogiska meriter borde jag vara värd någon slags utmärkelse för att ha fått igång det.
I vissa spel skapar uppdelningen av CSL-systemet i ratt- och pedalenheter bekymmer. F1 2017 kräver att en handfull funktioner, t.ex. ratt och broms, binds till en knapp eller pedal för varje enhet, och man tvingas blanda in fyra enheter i soppan (pedaler, tangentbord och två rattar). Jag får kombinera pedaler och tangentbord för att binda alla nöndvändiga funktioner, och sedan med korsade fingrar göra samma sak för ratteneheten för att få till allt utan konflikter. Skulden för krånglet ska förstås till största delen läggas på hur Codemasters byggt sitt spel, men samtidigt hade risken för bekymmer minskat om Fanatec lyckats bygga sin mjukvara så att Windows uppfattat systemet som en enda enhet.
LCD-display på ratten och ljusremsa på basen.
"När allting fungerar är jag övertygad om att det är en äkta F40 jag manövrerar genom Assetto Corsas Monza-chikan"
Företaget skriver att alla rattens funktioner omöjliggjorde detta. Må så vara, men faktum är att mjukvaran buggar. Ibland går Fanatec-kontrollpanelen inte att öppna - den fastnar på en laddskärm. En gång startar inte datorn med ratten ikopplad, en annan gång tappas pedalerna och återvänder först när mjukvaran installeras om. Mjukvaran utvecklas löpande, vilket är bra, men jag hade gärna sett ett enkelt, tydligt och lättåtkomligt program (eller "app", om du är yngre) för att sköta all konfiguration. Se på hur TrackIR fungerar, förslagsvis.
Men jag är beredd att leva med krånglet. För när allting fungerar är jag övertygad om att det är en äkta F40 jag manövrerar genom Assetto Corsas Monza-chikan, eller att det borde stå "CSL Elite" som systemkrav i Dirt Rally efter den där sladdhävningen på väg ut ur en lerig skogskurva. Den förmedlar äkthet snarare än lyx, en riktmärke för hur simulerad bilkörning känns när den är som absolut bäst. Subtil, exakt, magisk.
Fanatec har byggt en racingratt för sanna konnässörer, de riktiga racingentusiasterna som lägger så mycket tid på sitt intresse att timpriset i slutändan kommer bli lågt. Jag inbillar mig att dessa ser buggar och krångel som mindre gupp i vägen, som saker man hittar vägar runt. Och bortsett från de bekymren, och de lätta bristerna i spelstödet, är CSL Elite fenomenal, med kvalitetskänsla som får priset att kännas rimligt. Den smakar som den kostar.
