[TD] Klyvda berättelser

Jag och sonen håller på och tar oss genom "Split Fiction"; Josef Fares senaste alster. Kan inte låta bli att beundra den där killen. Han har kommit långt sedan starten år 1977 i Beirut. Jag gillade hans filmer och gillade hans spel än mer eftersom de har något som många spel saknar, och det är patos.

Du har säkert hört ordet någon gång tidigare, så jag ska inte promenera på din intelligens och förklara det.

För mig sammanfattar Fares många saker som bara en människa kan göra som lägger tid och tanke på det han sysslar med. I "Brothers: A Tale of Two Sons" handlade det mycket om förlust, i "A way out" var fokus på hämnd, i "It takes Two", rörde vi oss kring ämnen som handlar om kärlek, och nu i "Split Fiction" ser jag en röd tråd som faktiskt handlar om att följa sina drömmar.

Vad händer om man följer sina drömmar? Man uppnår kanske något som man kanske aldrig hade fått uppleva om man lät bli. Den tanken finns inte hos mig (att inte försöka). Jag har alltid testat, och jag har även misslyckats, men det har hjälpt mig hitta andra vägar. Kanske har Fares liv varit likadant.

Om min miniräknar inte har fel, har "Hazelight" tjänat ett par miljader på fyra spel. Det tycker jag talar mycket om deras framgång. Det verkar inte som om pengarna har stigit dom åt huvudet heller, spelen spottas inte ut i jämna intervaller, utan släpps när de är klara. Kanske borde större spelutvecklare ta lärdom av det.

Nu har jag tydligen en drake som jag ska mata med frukt, sedan är det tydligen någon Drakboss vi måste besegra. Äventyret kallar! Tillbaka till konsolen.

#walter_iego