Rolo to the Rescue (Mega Drive)

• Plattformar: Mega Drive (testversion)

• Release: 1993

Det var nog få som undgick att det trendade satan med antropomorfiska djur i spel där i trakten av igelkotten Sonic. Både ett par år före och ett par år efter.

Lodjuret Bubsy.

Fladdermusen Aero.

Räven Psycho.

Bandicootråttan Crash.

Just räven Psycho fick dessutom sällskap av en apa, flodhäst och tiger. Samtliga med olika egenskaper att nyttja för att ta sig till annars onåbara platser om man valde att ta kontroll över dem.

Antropomorfiska djur överallt av allsköns olika slag, liksom.

Electronic Arts var under denna era klart mer experimentella och allmänt benägna att ta risker.

Utöver skaran klassiska sportspel ofta publicerade under EA Sports och programvaran som var del i att få pixlandet att explodera bland datorpillare (Deluxe Paint) spottade de ur sig mängder av upplevelser inom alla tänkbara kategorier och inte alls sällan engångsföreteelser som kom och gick utan att göra något direkt väsen av sig men väl locka till sig spelutbudsgrävare i vår mer sentida era av retrovurm.

Sådär så att titlar som västerländska actionspelet Technoclash, pusselskräckstrategikomedialstret Haunting starring Polterguy och, för att återgå till berört tema, plattformsäventyret Rolo to the Rescue där den förrymda cirkuselefanten riskerar livet för att rädda alla sina vänner från fångenskap plötsligt börjar krypa upp längs skalan intressanta titlar att jaga fatt på och ge en ny, aktuell, plats i någon form av kanon över bortglömda guldklimpar till Segas sextonbitare.

Rolo to the Rescue är i teorin väldigt lätt att skapa ett vurm inför.

Likt räven Psycho får sällskap av en apa, flodhäst och tiger får Rolo se de vänner han räddar göra sig tillgängliga som hjälpredor. Samtliga med olika egenskaper att nyttja för att ta sig till annars onåbara platser.

En kanin kan hoppa högt, en mullvad kan gräva sig fram genom vissa väggar, en badringsbeklädd bäver kan gå på vatten och en ekorre kan klättra på väggar.

För att överhuvudtaget kunna rädda en vän måste Rolo dock först komma över en nyckel att låsa upp de burar vännerna huserar i. Väl räddade är det dessutom endast de tre senaste som räddats som följer efter Rolo, så det gäller att planera ordningen i vilken man räddar djuren i för att inte råka göra sig av med en färdighet man behöver för att ta sig vidare.

Nivåerna Rolo utforskar innehåller pusselbitar som utgör den världskarta allting utspelar sig på. Vissa pusselbitar är nödvändiga för att ta sig vidare, andra nödvändiga för att låsa upp hemliga nivåer och med någonstans runt sextio nivåer tillgängliga är Rolo to the Rescue allt annat än ett kort litet plattformsspel.

Visserligen är vissa nivåer väldigt korta, men med hänsyn till allt utforskande och pusslande som krävs för att ta sig fram börjar tiden resan tar i anspråk snabbt att bli rätt omfattande.

Dessutom är Rolo to the Rescue inte alls det lättsamma plattformsspel dess estetik ger sken av, snarare är det ett rätt sinnessjukt utmanande fanskap gladeligen levererandes hårslitande sekvenser där antalet tillgängliga liv sinar i en löjligt snabb takt.

Rolo tål absolut ingenting.

Nuddar han en fiende så dör han. Nuddar han vatten så dör han. Nuddar han något vasst så dör han. Enda sättet att ge Rolo en fördel på denna front är genom att låta de vänner han räddar sätta livet till varje gång han själv gör ett misstag.

Lägg dessutom till att kontrollen är rätt sladdrig och kollisionsdetektionen extremt petig. Plattformar, hinder och fiender tenderar även att hamna på platser utanför skärmen som gör att man får orientera sig efter bakgrunden för att, exempelvis, räkna ut var man landar när man gör ett hopp.

Med andra ord, vill man ta sig någonstans av värde tvingas man ta det väääldigt lugnt och försiktigt, lära sig nivåerna och var allting är placerat och vara beredd på att ta sig till platser där man kan grinda extraliv ifall liven börjar sina; Rolo to the Rescue erbjuder av någon underlig anledning ingen möjlighet att göra något annat än att börja om från början ifall man avslutar en spelsession eller möts av ett definitivt Game Over när alla tillgängliga continues tar slut.

Audiovisuellt är allting behagligt att vila ögonen på och låta öronens trumhinnor vibrera fram musik och ljudeffekter av.

Men.

Vissa områden på världskartan erbjuder dock nivåer som visuellt snabbt känns rätt samma lika. Hade det inte varit för att varje nivå verkligen känns unikt designad hade det nog varit rätt lätt att bli visuellt mätt förhållandevis snabbt.

Vidare är soundtracket mer av en ljudmatta som lägger sig över äventyret, med ett framslumpande av vilka låtar som spelas när man utforskar en viss nivå, än det är nämnvärt situationsbaserat.

Allt ser liksom bra ut, speciellt på en detaljnivå, och allt låter bra, men där vilar ändå någonting aningen generiskt över sättet allting presenteras på.

Ändå är det kul att ta sig an Rolo to the Rescue, speciellt när man kommit att acceptera dess egenheter.

För den uppmärksamme torde det upplevas rätt självklart att det är Vectordean som ligger bakom produktionen då mycket som går att finna i James Pond-spelen även går att finna här.

Så till den grad att James Pond hansjälv vid tillfälle gör ett litet gästspel.

Och det är kul att försöka hitta alla hemliga pusselbitar och utforska varenda litet hörn av världskartan, precis som det är tillfredsställande att räkna ut exakt vad man förväntas göra för att uppnå önskat resultat.

Där finns både en och annan liten ögonbrynshöjande sak att upptäcka under resans gång, må det så handla om fiender som visar sig bli vänner, Donkey Kong Country-aktiga gruvvagnssekvenser på räls eller de föremål Rolo kan interagera med för allsköns olika resultat.

Menar, vem hade trott att elefanter kan krympa i tvätten?

Rolo to the Rescue landar någonstans i trakten av något jag hatälskar.

Älskar för dess rätt unika upplägg och för att det vågar vara extremt utmanande trots dess färgglada framtoning.

Hatar för att det verkligen inte fattar var gränsen går för när det upplevs genuint idiotiskt designat med hänsyn till avsaknaden av spar- eller lösenordsfunktion i kombination med det faktum att spelet kräver att man hittar alla hemliga nivåer och räddar alla tillfångatagna djur för att få ett ordentligt slut.

Menar, efter att ha spenderat närmare en halv dag till att få ett Game Over i slutet av spelet känns det lite som att det lär dröja ett par år innan jag orkar med att ta mig an projektet Rolo to the Rescue igen.

Oavsett är spelet onekligen ett av de där bortglömda experimenten från Electronic Arts mer vågade dagar som man bör titta lite närmare på ifall man har minsta lilla intresse i det här med antropomorfiska djur i kombination med plattformsäventyr.