Roligare att köpa spel

Jag trötnar aldrig på strategispel och RPG spel. Däremot så kunde jag när jag var liten köra mer arkadiga spel så som shoot em ups, beat em ups, platformare, mindless FPS shooters, och liknande utan problem. Idag så känns dessa som bortkastad tid så rör inte sådana spel längre.

Tyvärr görs många spel idag helt utan passion och har totalt förlorat insikten i om det roligt att spela ens. Spelade till exempel Anthem en liten stund och visste direkt att titeln skulle gå åt helvete. Bland annat var det ett hån mot mig som spelare hur kontrollerna för flygningen hanterades, man började undra om nån som ens gillar/brukar spela spel hade provat att spela det.

Det som "förvånat" mig mest det senaste var Fallout 76, hur dåligt det var, och hur Bethesta har hanterat det. Baserat på Bethesdas historik förstår jag inte hur spelet ens kan nå en release eller vad företaget ens håller på med. Är det nån ny höjdare som börjat jobba där och drar i fel trådar borde dom göra sig av med det fanskapet omedelbart!

Osäker, känner mest att jag har så mycket mindre tid att spela vilket resulterar i att det är svårt att hålla "fokus" i spel. Man glömmer vad man gjorde sist mitt i ett uppdrag i ett spel, kommer ut ur grinding-psykosen i ett annat. Håller man upp med ett spel några dagar så känns det helt enkelt inte lika angeläget att hoppa in igen som när man kan spela dagligen.

@BabyJones: Den frågan du nog behöver se över är nog vad som får ditt spelande att "ticka" själv letar jag nuförtiden nästan till 80% efter bra/djup story, därefter skön gameplay. Olyckligen kan gameplay innehållet i diverse spel förstöra min story upplevelse vilket får mig att tröttna eller rakt av inte gilla spelet överhuvud taget. Men annars letar jag efter uppföljare på spel som jag gillat förr och hoppas de nya överträffar de äldre.

Finns ett antal spel jag köpt och direkt lämnat och den som alltid kommer mig till tanke är Wolfenstien 2, gillade första som jag även klarade ut medans 2:an har jag knappt spelat i 3timm.

Är i ungefär samma båt när det kommer till spelen fast lite annorlunda spelbibliotek, har 546st spel på Steam lite över 300 på Xbox, typ 9st på PS4, 4 på min Switch & typ 8st på Wii U.

Till majoriteten så har jag köpt spelet och klarat ut det 1 gång åtminstone men det är nog för att jag vet vad jag letar efter i mina spel, något som du kanske tappat, men går alltid hitta efter man sett över de spelen som man faktiskt lagt ner lite tid på och vad de har gemensamt.

Snart 46 bast och ja, spel måste dra mig in. Annars bryr jag mig inte.
Sen kan "äldre" spel få mig på kroken om dom kommer med något nytt.
Typ Diablo 3 och dess nuvarande säsong. Inte haft så kul på länge.

Har haft en tendens att köpa allt nytt och min backlog är större än någonsin.
Men sen för bara någon månad sedan tröttande jag på att köpa nya spel.
Har börjat beta av mina spel och 8/10 ger mig inget alls. Bara skit.
Detta är ganska ofta hyllade spel som jag dissar, och små spel som får mig "hooked".

Ett bra exempel är Unravel, ettan och tvåan. Satan så bra spel.

Så, med c.a 150 spel till min ps4 och några få från Blizzard till min mac så lär jag väga mina inköp mer i framtiden.
Mycket för att jag gärna går tillbaka till äldre titlar som jag spelat sönder men som ger mig en feeling som 8/10 spel inte kan ge mig,
(Logga in i wow, ny char, och bara insupa musiken och gamla känslor, slår många nya spel).

Spännande ämne! Känner igen mig mycket i det som nämns och har själv funderat över detta. Har blivit mer och mer kräsen de senaste 10 åren skulle jag säga. Herregud, det går fort när jag tänker efter. För mig handlar det nog om en kombination av olika faktorer:

Det började med att man satt i polarens källare och spelade LIERO på ett splitternytt Voodoo 2. Hur coolt var inte det? Senare började man släpa man runt på sin gamla CRT-skärm, här skulle det minsann lanas CS och drickas Jolt-cola. Rasterna bestod av att snacka om hur häftigt nästa stora spelsläpp skulle vara. Detta hade man såklart läst om i senaste numret av PC Gamer!

Det första man gjorde efter skolan var att hoppa in i kompisarnas kanal i Ventrilo och sommarloven bestod av att sitta uppe inpå småtimmarna och grinda igenom BRD. Expansioner kom och gick. Istället för att gå till sin lokala spelbutik så blir speltjänster allt vanligare. Åren går, man går ut skolan. Kompisarna börjar studera, jobba, flytta och tillslut skaffa familj. AAA-marknaden ändrar sakta men säkert sitt fokus. Pre-Purchase Bonuses, Season Passes, årliga uppföljare och Loot-lådor m.m blir populärt.

Jag upplever att just tiden för mig var perfekt, det var också tiden som förde allt samman på något sätt. Skolan, att vara barn och inte ha samma ansvar, kompisar med samma intresse och helt nya typer av storspel som tog utvecklingen framåt. Jag är glad för att jag växte upp just då.

Spelmarknaden ser helt annorlunda ut idag, med andra förutsättningar och jag upplever den som betydligt mer "slit och släng". Dessutom ser ens liv och relationer helt annorlunda ut idag, det medför helt andra prioriteringar och värderingar. Jag älskar fortfarande att spela men jag är betydligt mer noggrann nu vilka spel som får min uppmärksamhet. Att lyckas få ihop några kompisar till ett par timmars spelande är en smärre bedrift men hur kul som helst när det väl händer!

Jag känner faktiskt ett visst vemod när jag tänker tillbaka men jag ser det också som ett fint minne och, om inte annat, ett hett samtalsämne när gamla gänget samlas igen! Det blev kanske lite väl sentimentalt nu men aja...

Detta är nog anledningen till varför jag har svårt att fastna för spel på samma sätt idag.

Det har jag missat!

OnT
Backloggen är rätt gedigen, men som heltidsarbetande med familj och andra intressen är orken och tiden till spel begränsad.
Därför blir kraven rätt höga och jag försöker spela spel med en början och ett slut (förutom knark som CIV serien som jag startar upp, kör hundra ronder och sedan slutar med en diffus obehagskänsla )

Jag är periodare. 1-3 spel per år blir det som jag spelar färdigt. För att hålla i intresset för spelet behöver jag spela det åtminstone 34 ggr per vecka (annars tappar jag farten o ledsnar)

När jag har tryckt igenom ett spel (senast fallout 3) dröjer det några månader innan jag kan komma in i ett spel på samma sätt igen.

Sedan har det kommit mycket bra spel senaste 5-10 åren, allt var inte bättre förr.

C

AAA är ju en jävla härva och konstig mix av semi-coop-pve-pvp-etc-etc, när spelen hette Half-Life och Lemmings kunde man i alla fall klara dom utan att behöva göra avkall på massa annat.

Så fort man blev pappa så minskade man inköp av spel till nästan inget alls, vill inte sitta med en massa som man inte har tid för.
Den absoluta majoriteten av spel klarar jag, men är det inte kul så slösar jag förstås inte min dyrbara tid.
Jag köper aldrig något nytt längre utan bara på reor och om jag tror att jag hinner med det. Detta har lett till en backlog som nu ligger på ca 20 spel (PC, PS3, PS4, Switch, 3DS).
En annan sak jag försöker att göra, när det är möjligt, är att jag kör ett spel så fort jag har köpt det så att det inte hamnar i backloggen alls.

31 här.

Final fantasy 7-8-9 gav mig mycket spel för lite pengar.

Random fps battleroyal spel med microtransaktioner? Kul i 10 timmar.

Spelar forfarande ett game cs eller dota då och då pga att det faktiskt är roligt att slappna av 2-3 timmar med det.

Men det kommer aldrig bli som förr när man nötte spel i 100 tals timmar och hade roligt varenda timme igenom.

Beror definitivt på spelet. Kör man mp med vänner i tex pubg eller cs så kan jag sitta hur länge som helst då det blir som att bara umgås. Annars har jag märkt att jag tröttnar fortare på spel, kan bara köra 1-2 timmar åt gången utan att det börjar kännas lite tradigt.

Och även spel som jag definitivt gillar började kännas långtråkiga och jag började tänka "hoppas det inte är så långt kvar till slutet", spel som Witcher 3 och Assassins creed origin . Väldigt få spel lockar mig att köra +100 timmar längre

Som barn så har man mindre att jämföra med, och kan göra samma saker om och om igen. Repetition behövs för att utveckla hjärnan. Jag själv kunde sitta och kolla om på samma film, spela om samma spel, leka samma lek, och detta beteende känner nog de flesta föräldrar igen idag med sina egna barn.

Men när man har blivit vuxen och hjärnan är fullt utvecklad, efter att ha matas med samma saker under två decennier, ja då börjar man bli lite mer kräsen. Jag ställer mycket högre krav idag än vad jag gjorde för 15-25 år sedan, och detta för att jag inte längre är i samma behov utav repetition för att lära mig nya saker som när jag var barn.

Som det mesta som skapas i film och spelvärlden idag, är det fantastiskt vackert på ytan men helt utan substans. Se bara på Marvel filmernas framgång, människor är som kravlösa vinkorkar.

jag datorspel på grund av samspelet mellan mej och mina vänner, därav lirar jag enbart multiplayer. Vi lirar fortfarande ibland Warcraft 3 med diverse moddar men även flera nya titlar.

I min värld görs spelet roligt genom mina spelkamrater likt fotboll därav förändras inte känslan 🙂

Det kommer och går för mig personligen. Jag är i skrivande stund 28 år gammal och jobbar på en av Sveriges större banker, där tempot stundtals är på en galen nivå. Vissa dagar längtar jag efter att sätta mig ner med ett bra spel efter jobbet, andra dagar vill jag inte ens röra vid min dator/konsol efter jobbet

Jag skulle personligen inte säga att man per automatik blir mindre intresserad av spel när man blir vuxen, däremot har man väldigt mycket annat att lägga sin tid på jämfört med när man bodde hemma hos föräldrarna.

Nej, man tröttnar fortare på spel för man spelat för mycket. Har spelat spel sen jag föddes i stort sett, fyller 30 i år, första spelminnena är från när jag var kanske 5-6 år gammal runt 94-95 och spelade Wolfenstein 3D på någon kissig dator som min mammas pojkvän hade snott haha. Sen dess har jag spelat ALLT. Man har inga överraskningsmoment längre, det är som att man har jobbat på samma jobb i 5+ år, du har sett allt.

Därför är det extremt, extremt fina tider i ens liv när det kommer upp spel som tex Skyrim, Witcher 3 men speciellt Kingdom Come: Deliverance som gör så man gråter för att det är så bra! Det tar en tillbaka till när spel faktiskt fick en att drömma sig bort helt och hållet, immersive som bara den.

Vet inte om det är så mycket åldern utan snarare så är det nog utbudet. Men visst, med mer stålar så blir det lätt fler spel och det finns bara x antal timmar på ett dygn som dessutom ska användas till annat också.

Spel som valfritt Assassins creed eller Far cry är garanterade genomspelningar dock.

Jo man har blivit mer kräsen på gamla dar.
Sen har man inte lika mycket tid att lägga heller, då vill man ju ha nåt värd den lilla tiden.
Men måste ändå ha min spel tid, det är min avkoppling även fast min fru kan inte förstå det när jag skriker och svär när vi lirar PVP, men det är det

Jag tröttnar riktigt kvickt nu för tiden.

Själv är jag 37 bast. Det jag känner är att jag tappat suget helt för multiplayer. Nu älskar jag konsol och singelplayer sjukt mkt.

När man som liten köpte spel på Liljehallen som det hette på den tiden så fick man hela spelet. Inga day-one patchar, inga mikrotransaktioner och den hype som fanns fick man via tv-reklam eller framförallt speltidningar. Allt man såg på trailers fick man faktiskt sen i slutprodukten. Även om jag gillade vissa spel mer än andra spelade jag alltid färdigt dom. Hade inga problem alls med spelen, inga krascher på alla mina speltimmar. Konsolen blev dock lite varm efter 3-4 timmars spelande.

Hade ett som hette Global gladiators (1992) till sega megadrive som jag inte gillade särskilt mycket, men spelade ändå igenom det många gånger. Hade en samling på totalt 8 spel som jag tjänat ihop med min strama veckopeng. När jag för första gången såg quake 2 i pc-gamer tidningen från 1997 var allt man fick se några enstaka skärmdumpar. Det såg fantastiskt ut och man längtade efter release. Idag hypas många spel upp till absurdum, så pass mycket att utvecklarna inte klarar av att leverera den produkt som de själva utlovat.

Har precis som TS blivit mer kräsen också för man "matas" med så många spel idag. Polarna kör oftast bara spelen i 1-3 veckor max, sen slutar alla att spela och börjar med något annat, så då har man tröttnat. När jag var barn så gick man över till varandra och spelade (oftast samma spel), ett hushåll hade sega och ett annat hade Nintendo. Tröttnade aldrig på spelen. Vet inte hur många gånger jag spelade om Sonic 1-3 och Super mario World Yoshi Island.

Ibland brukar jag köra om bioshock, DOOM-serien (även den nyare från 2016) samt även dragon age origins. Men inga andra moderna spel vad jag vet.

Eller så är det bara jag som har blivit gammal

"Forumsnack: tröttnar man lättare på spel i vuxen ålder?"

Japp!

Jag vill påstå att man prioriterar på ett annat sätt. Är ett spel trist så fortsätter man inte med det då man värdesätter sin tid.

Jag spelar faktiskt hellre om gamla spel som jag vet är roliga

närmar mig 40, och har märkt att jag knappt har tålamod alls för story-tunga spel längre.

jag spelar en hel del, men jag vill enbart ha gameplay nu för tiden. spel som får fingrarna att jobba och kräver konstant koncentration.

jag tror jag började märka av det först med rocket league när det släpptes. inget tjaffs, ingen story, inget intro, bara direkt in i spelet och spela. lite samma sak med doom 2016 när det kom. minimal story, bara ränna runt i överljudshastiget och döda demoner.

de senaste året+ har jag nästan uteslutande bara spelat soulsborne / soulslikes. hela dark souls serien, bloodborne, salt & sanctuary, hollow knight, the surge, nioh osv. spel som mest är 100% gameplay. alla har ju en story, visst, men den är inget krav för att spelet ska vara underhållande. alla ovannämnda spel har jag klarat medans jag lyssnat på podcasts samtidigt.

jag försökte verkligen med t ex. red dead 2, men det går inte. jag tröttnade efter en 4-5 timmar.

Jag personligen föredrar story-tunga spel. Men sandbox spel med mycket story däremot är något jag ibland får tvinga mig igenom för att klara av. Tror det är lite då att det blir så mycket att göra samtidigt som det är lång väg mellan uppdragen så att större delen av speltiden i princip bara är en transportsträcka, ibland är världen tillräckligt vacker så att det är roligt att bara springa runt men även det blir gammalt efter 10+ timmar. Det är en tendens jag har märkt i nästan alla rollspel som har varit open world.

Personligen har jag alltid tröttnat snabbt, även som barn. Har dock mindre med spel att göra och mer med mig; är väldigt ombytlig i allmänhet och ogillar att göra samma saker etc under en längre tid.

Med häcken kan man därmed räkna ut att mitt steambibliotek är fyllt av titlar jag inte spelat klart.