Brink

#Splash Damage har arbetat med multiplayer ända sedan studion grundades för tio år sedan. Debuten, gratisspelet #Wolfenstein: Enemy Territory, var länge min actiondrog: jag älskade hur min soldat utvecklades under de tre sammanhängande banorna och med de olika delmålen kom lagsamarbetet av sig självt, även med kompletta främlingar.

"Vadå, du hade ett äckligt kryp på axeln.

I dag skulle det, trots nostalgibuffen, inte kännas lika fräscht. Tiden när det bara var i rollspel du levlade är förbi, i dag är multiplayerklimatet ett annat. Mastodonter som Call of Duty och Battlefield dominerar och det är väldigt svårt för andra flerspelarfokuserade titlar att göra sig hörda. Lite som att skriva ”#half-life-counter-strike|Counter-Strike killer” på omslaget i början på 2000-talet. Ska du ha en chans måste du ha en kirurgs precision och absolut inte göra några misstag. Trots de omtalade parkour-inslaget snubbar #Brink ganska tidigt i loppet.

På grund av mitt gamla förhållande med Enemy Territory har jag hållit ögonen på Brink sedan avtäckandet för två år sedan och noggrant granskat alla bilder, filmer och intervjuer. På pappret är det här en titel som ska kunna charma byxorna av mig, genom spelfodralet. Med kontrollen i näven och ett rasande inbördeskrig på Arken på skärmen pustar jag och det är inte på grund av simulerad andfåddhet. Trots ett halvårs försening är det mycket som inte stämmer.

Tillbaka till skolbänken

Splash Damage vill till exempel helst inte att du börjar spela förrän du satt dig passiv i en skolbänk och tittat på ett filmklipp som förevisar spelet i stora drag. Trots att jag är intresserad, villig att lära, blir det en flashback till högstadiets engelskalektioner där läraren spenderade halva lektionen med att gå igenom föregående läxa och resten med den nya. Pedagogiken gråter i ett hörn, ensam och övergiven.

Väl i menyerna letar min blick febrilt efter onlineläget, kampanjen får vackert vänta tills skavsåren stoppar onlinekrigandet. Var är det? Klickar på det andra alternativet, freeplay, och med valen public eller private förstår jag att det måste vara quickmatch-funktioner. Public, nu kör vi. Här ska spelas!

Nananana, can't touch this.

Väl inne noterar jag att alla medspelare har idel välstavade namn, inga dEAthzorz, K1ngk0ng eller flameZ, utan inledande stor bokstav på tilltal som faktiskt kan användas i verkligheten. Jag inser ganska snart att det är bottar, inte minst för att de är jubelidioter. Det mest irriterande exemplet var när en av dem tog väskan med hemlig information som ska levereras till den egna basen. Istället för att springa för livet och använda de omtalade parkour-funktionerna lunkade han sällsamt framåt, stannade till ibland och vid ett tillfälle sprang han åt fel håll. Jag blev tvungen att avliva honom på fläcken (jag ska villigt erkänna att jag njöt av varje sekund) och själv föra väskan vidare. Om detta är förlöparna till Skynet är människorasen utom fara.

Dålig AI är inte så stor sak i ett multiplayerspel då den oftast får ruttna i en bortglömd minneskrets men av någon anledning har Splash Damage satt bottarna i främsta rummet. Du får bokstavligen gå in i en meny, välja spelläget ”old skool” för att slippa ha med dem på servern. Det är heller inte helt självklart, såsom en liten kryssruta för ”släpp inte in de pantade kräken”. Istället används det något mer vaga ”minsta antal spelare” vilket i vanliga fall benämner hur många som behövs för att matchen ska dra igång. Att det reglaget har den funktionen får du lära dig på en annan plats, i en annan meny. Det är så klantigt upplagt att jag ryser av obehag.

Eftersom multiplayer är smått kastrerat utan mänskligt motstånd vänder jag bössan mot kampanjen och den story som ligger till grund för striderna. I en nära framtid byggs en flytande stad, ett paradis vid namn The Ark, där 5 000 skulle få leva i fred. Istället blev det 50 000 och när utrymme och förnödenheter tryter utbryter strider och två grupperingar skapas. Rebellerna vill se till att hela befolkningen får ta ta del av de resurser som de hävdar existerar, medan säkerhetsstyrkorna försöker hindra dem. Som bäddat för pangpang. Djupare och mer engagerande än så blir det inte då kampanjen i stort sett är ett gäng uppradade botmatcher med förvisso välproducerade mellansekvenser som avdelare.

Gasmask är alltid très chic.

Nu skulle vi kunna sätta ett lågt betyg, publicera och förpassa Brink till cylinderarkivet, men det skulle inte vara rättvist. Att spela multiplayer med och mot datorn är aldrig representativt för hur spelmekaniken fungerar. Som jag nämnde tidigare finns det detaljer som ser riktigt lovande ut, även om klassystemet inte är så unikt som Splash Damage har velat framhäva. Vi har heller inte fått bekanta oss med pc-versionen (vi har spelat på Xbox 360), så istället för att vara först med att sätta betyg väljer vi att testa spelet ordentligt och vänta med betyget och den slutgiltiga domen till helgen. Då grottar vi även ner oss i nämnda klassindelning och spelmekaniken. Ses då.