"Det var en gång..."
Det var en gång en liten gosse vid namn Jot. Jot är ingen vanlig pojke – han är en kämpe, vida känd och älskad över hela landet Mojo. Förutom att rädda världen i hisnande äventyr skriver han också böcker som handlar om strapatserna. En riktig megakändis helt enkelt, och till befolkningens stora glädje slutar Jots böcker alltid lyckligt.
Någon som är mindre imponerad av detta är den illvilliga trollkarlen Humgrump som alltid åker på däng i slutet av sagorna. När han listar ut att hela Mojo i själva verket befinner sig inuti en sagobok skrider han till verket och använder sin magi för att helt sonika kasta ut Jot ur världen.
Dessvärre för Humgrump visar det sig att Jot har förmågan att ta sig tillbaka in i Mojo. Genom att använda olika portaler kan han kasta sig ut och in i sagoboken och påverka världen på olika sätt, vilket är just den spelmässiga grej som The Plucky Squire är byggt kring.
Ut på äventyr!
Vad stångas du helst mot? T-rex i 3d...
...eller t-rex i 2d?
Oh yeah!
Humorn träffar rätt på samma vis som bra familjefilmer.
I landet Mojo vandrar Jot och hans brokiga skara kompanjoner runt i läckert animerade tvådimensionella miljöer som verkligen känns som en fantasifull och färgglad bilderbok. Resan tar det lilla gänget genom ett träsk med poetiskt lagda sniglar och vidare mot ett berg som tillhör heavy metal-älskande troll. Det finns ingen brist på fantasi.
"Som en fantasifull och färgglad bilderbok"
Narrativet är lite barnsligt naivt, men med små finurliga detaljer som gör att även vuxna kan uppskatta berättelsen. Ungefär på samma sätt som bra familjefilmer. Det blir skämt om byråkrati och skattesatser, och den flummiga trollkarlen Moonbeard kommunicerar med gruppen genom den mystiska tekniken "conference call". Det som kanske sticker ut mest är hur snyggt berättelsen presenteras med skrift, röstskådespeleri, animationer och läckra små mellansekvenser som är rikligt strösslade längs resans gång.
För att besegra Humgrumps underhuggare använder Jot sitt svärd på ett sätt som påminner om en enklare variant av Zelda-spelen. Ganska traditionella strider i både 2d och 3d som det för all del inte är något direkt fel på. Dock saknas det djup och den utmaning som krävs för att det ska bli riktigt indragande och spännande. Ilskna goblins, ormar och insekter följer ungefär samma rörelsemönster spelet igenom och för de flesta vana spelare gissar jag att de inte kommer utgöra något större hinder på vägen mot eftertexterna.
Om striderna mest känns standardmässiga så lutar upplevelsen mer stadigt mot det andra gameplay-benet: pussel. Dessa är flera till antalet, lagom kluriga och kräver många gånger att Jot hoppar ut ur boken för att lösa dem.
"Riktigt jäkla läckert att hoppa in och ut ur sagoboken"
Utanför boken skiftar The Plucky Squire perspektiv. Två dimensioner blir till tre, och istället för en sagovärld utforskas ett skrivbord i ett rum, inrett av ett barn rikt på kreativitet. Jot får knäcka tankenötter och spöa motståndare i bland annat djungler och skogar uppbyggda av leksaker, ett farligt dinosaurieland och mycket mer. Jag föredrar egentligen estetiken från barnboken där större delen av äventyret utspelar sig, men även 3d-världen har sin charm. Framförallt är det att växla mellan de båda perspektiven som gör att The Plucky Squire sticker ut från mängden. Det är faktiskt riktigt jäkla läckert att hoppa in och ut ur sagoboken och små teckningar som är utspridda på skrivbordet.
Jot lär sig så småningom att manipulera boken på olika sätt. Det kan handla om att stå uppepå boken och använda en stämpel för att spränga bort ett hinder. Eller att bläddra i boken för att hämta ett användbart föremål från några sidor tillbaka. Som om inte det vore nog bjuds det också på en handfull minispel. Bland annat Punch-Out-osande boxning, rytmspel och shoot 'em up med lasergevär och jet pack. Av någon anledning blir Jot otroligt muskulös i vissa av dessa aktiviteter, vilket jag tycker är förbaskat underhållande.
Allt detta ger sammantaget känslan av ett otroligt varierat spel. Med en total speltid på runt sju–nio timmar känns det som att tiden flyger förbi – på ett bra sätt. Jag hinner aldrig tröttna på något enskilt moment. Så fort det börjar bli lite för bekvämt kastar spelet en kurvboll och låter mig göra något helt annat en stund.
Färgglatt och glatt överlag.
Barnboksperspektivet är lite charmigare (och dessutom mer frekvent).
Sällan har 2d och 3d använts såhär slående.
Välkommen till Mojo. Här vill du stanna.
The Plucky Squire klättrar högt – även bildligt talat.
Paradoxalt nog är denna variation både spelets stora styrka och en liten svaghet. Ingen av de många komponenterna fördjupas särskilt mycket, och The Plucky Squire blir en mångsysslare som gör många saker på ett bra sätt, utan att någon enskild del verkligen skiner.
Det är även ett linjärt äventyr där Jot och gänget avhandlar kapitel efter kapitel i kronologisk ordning. Om jag tillåter mig själv att drömma lite så hade spelet gärna fått öppna upp sig mer åt metroidvania-hållet, vilket hade skapat fler möjligheter för de upplåsbara förmågorna att briljera samtidigt som utforskarglädjen kittlas. Som det är nu används vissa av förmågorna bara några enstaka gånger innan de kastas åt sidan, vilket känns som missad potential.
Trots detta är The Plucky Squire ändå väldigt bra precis som det är. Det var länge sedan jag upplevde något så kreativt och charmigt i spelväg. En saga med ett lyckligt slut för utvecklarna All Possible Futures, som med denna debut verkar ha framtiden för sig.
Fotnot: The Plucky Squire släpps till pc (testat), PS5, Xbox Series X|S och Switch.
