Hur många gånger kan man skjuta sig i skallen innan det blir vardag? Det må låta som en absurd fråga, men för huvudkaraktärerna i Persona 3 Reload är det faktiskt mer än berättigat.
"Kretsar väldigt mycket kring döden och vår relation till den"
Atlus ambitiösa tonårsepos Persona 3 har nu omarbetats och getts en ny grafisk skrud, men i övrigt är det mesta sig likt. Persona 3 Reload handlar, precis som originalet, om ett gäng ungdomar som ingår i en specialstyrka som kallas SEES. De här ungdomarna kan frammana ett slags demoner som hjälper dem att bekämpa så kallade ”shadows”, vilket de gör genom att fejkskjuta sig i huvudet med en speciell sorts pistol. Tanken är väl, så vitt jag förstår det, att detta lockar fram något primalt i dem som låter dem komma i kontakt med sin inre ”persona”, vilket ger dem superkrafter.
Efter midnatt blir himlen grön och ungdomarnas skola förvandlas till en hotfull byggnad kallad Tartarus, som är full med fiender. Alla människor utan krafter förvandlas i sin tur till kistor. Med tiden blir allt fler människor apatiska även om dagarna, som om livslusten sugs ur dem. Persona 3 kretsar väldigt mycket kring döden och vår relation till den.
Det växlar friskt mellan vardag...
... och... vi kan kalla det mindre vardagliga händelser.
Bortom att vara ett rollspel med taktiska, turordningsbaserade strider mot onda demoner så spelet också en livssimulator. Du pluggar, lagar mat och går och fikar med dina vänner. Det är just i kontrasten mellan den ödesmättade berättelsen om hot om död och undergång, och skolvardagen där du pratar med diverse karaktärer om både högt och lågt, som Persona 3 har sina främsta styrkor.
Ena stunden försöker du bli vän med en osympatisk paragrafryttare till elevkårsordförande, för att i nästa samtala med en obotligt dödssjuk ung man. Ena stunden är det buskishumor på stranden, och i nästa är det en sidohistoria om självskadebeteende och hur maktlös den är som står bredvid och ser på utan att kunna göra någt. Jag uppskattar verkligen att Atlus ger sig ut på djupt vatten med så svår och sårig tematik.
Den här balansen är inte nödvändigtvis rakt igenom klockrent genomförd. För det första är spelet väldigt pratigt, vilket gör att de intressanta konversationerna tenderar att drunkna en aning i dels vardagligt tjafs och dels förklaringar av vad som pågår i berättelsen. Det är till exempel väldigt effektivt att det är just gruppens mest sorglösa person som ställs inför att fatta tycke för en karaktär som inte själv tycks vilja leva. Det är i de stunderna som den tunga tematiken faktiskt kommer till sin rätt.
Bitvis känns dock döds- och självmordstematiken något ofärdig, eller åtminstone uttöjd så mycket att det blir svårt att hitta en konsekvent röd tråd eller kärna. Det känns ibland mer som att Atlus lägger sig till med estetiska poser snarare än att spelet har så väldigt mycket att säga. Det bränner som sagt till i vissa scener och i vissa möten, men eftersom spelet är så långt så blir transportsträckorna kännbara i längden.
"Du behöver stryka en och annan stolle medhårs"
Det mesta tenderar att tappa sin kraft efter ett tag om man ser eller gör det tillräckligt ofta. Även när det gäller tonåringar som konstant skjuter sig i skallen för att frammana demoner. Vad som borde vara en slående metafor tunnas snart ut, tills det blir svårt att utröna vad – om något alls – den säger. Det blir till en pose. Det hela borde rimligen tappa sin kraft även för karaktärerna själva. När de skjutit sig i huvudet för trettionde gången på bara en natt kan det rimligen inte ha samma emotionella kraft längre?
Det är samtidigt alltjämt ett förbaskat beroendeframkallande spel. Jag vill bli vän med alla de här typerna jag träffar på. Spelmekaniskt blir du vän med de här personerna för att det hjälper dig att skapa starkare demoner att använda i strid. Du ska sällan säga till dina vänner vad du tror att de behöver höra, utan alltid vad du tror att de vill höra. Det betyder att du behöver stryka en och annan stolle medhårs, även om du personligen helst skulle vilja säga åt dem att skärpa sig. Det är dock som sagt inte nödvändigtvis ett problem, utan bidrar även till den spretighet och de kontraster som Persona-seriens fans älskar, trots allt.
Striderna är enformiga men ändå beroendeframkallande.
Striderna utspelar sig framför allt inne i Tartarus, där du och dina kompanjoner springer runt ganska trånga korridorer och slåss mot diverse fiender i turordningsbaserade bataljer. I stort handlar striderna främst om att så snabbt som möjligt hitta vilket typ av attack de är svaga mot, så att de går i golvet och man kan utföra en samlad kraftattack mot dem. Det blir egentligen snabbt ganska repetitivt, men det är samtidigt beroendeframkallande. Särskilt detta att använda sina nuvarande demoner för att skapa starkare varianter i takt med att du går upp i nivå är, något förvånande, lika medryckande varje gång jag spelar ett Persona-spel.
"Har i slutänden kanske inte riktigt fog för sin långa speltid"
Däremot är miljöerna och bandesignen väldigt trist. Här har utvecklarna inte brytt sig om att uppdatera spelet mer än till ytan. Med andra ord finns inga av de där mer intrikata och storydrivna nivåerna vi såg i Persona 5. Det allra mesta är som sagt sig likt från originalet här, från ett närmat identiskt manus, till striderna. Vi har dock fått en del välkomna tillägg. Ett exempel är att man nu långsamt laddar upp specialattacker (så kallade ”theurgies”) som man kan släppa lös när det behövs. Dels kan man nu springa, så att det går lite snabbare att utforska nivåerna. Med tiden låser man också upp springande specialattacker som ger en fördelar i striderna. Det har också lagts till specialnivåer där man möter en serie minibossar. Allt detta är som sagt välkommet, men utvecklarna hade gärna också fått göra något åt den skrala fiendevariationen och den väldigt trötta nivådesignen. Persona 3 Reload har i slutänden kanske inte riktigt fog för sin långa speltid, särskilt inte jämfört med efterföljarna, som respektive bjöd på bättre manus (Persona 4) och bättre spelmekanik (Persona 5).
För fans som mest vill ha samma spel igen, fast med lite tjusigare grafik och diverse välkomna quality of life-tillägg så lär Persona 3 Reload vara precis vad de vill ha, och för de som inte spelat originalet är detta utan tvekan den bästa versionen av spelet. Men jag hade personligen gärna sett att man stramat till det lite på sina håll, kapat en del dödkött och istället lagt lite krut på att utveckla kärntematiken mer, samt gärna även lagt till vänskapsband till ens manliga SEES-kompanjoner. Det hade även hjälpt till att få spelet att kännas mindre tomt när man under spelets andra hälft börjar maxa sina stats och sina vänskapsband.
Persona 3 Reload är ett oerhört mycket bättre val än den slappa remastern av Persona 3 Portable som vi fick förra året. Men det är fortfarande en i mitt tycke överdrivet bokstavstrogen nyversion som får spelet att bitvis kännas mer föråldrat än dess nya grafiska kostym kanske skvallrar om.
Fotnot: Spelet släpps den 2 februari till pc, PS5, PS4, Xbox Series och Xbox One. Testat på pc och Steam Deck.
