Det är alltid lika trevligt att kunna lägga till en ny rad på listan över saker som jag och Brad Pitt har gemensamt. Den är inte jättelång, men nu kan jag säga att vi båda axlat rollen som Akilles. Herr Pitt i en påkostad film som floppade på bio och jag i ett strategispel från britterna på Creative Assembly. Total War Saga: Troy är släppt sedan en tid tillbaka och nu har det blivit hög tid att sätta betyg på mina äventyr. Fräck som jag är tänker jag dock börja med att prata om ett annat spel från samma studio.
"Mordgalna råttor och vampyrpirater"
Hade jag gett mig på att recensera monstret som är Total War: Warhammer II idag, då hade betyget förmodligen landat i en mästerlig femma. Vid det här laget svämmar det spelet praktiskt taget över med innehåll och bjuder på en fantastisk giv för den taktiskt lagde. Variationen är slående, med allt från krutstinna imperialister och laserbestyckade ödlor till mordgalna råttor och vampyrpirater att ta sig an. Världskartan är enorm, karaktärsgalleriet bredare än Aitikgruvan och en uppsjö moddar finns där för att sätta guldkant på upplevelsen. Det har blivit så pass bra att man inte ens behöver gilla fantasy för att uppskatta hur roligt det är.
En del av mig kan känna att Creative Assembly begick ett fantastiskt misstag när de tog sig an Warhammer, just för att deras historiska titlar inte har en rimlig chans att konkurrera med bredden som Games Workshop erbjuder. Med Three Kingdoms försökte man sig på en kompromiss, där den historiska grunden kryddades med fantastiska inslag och karaktärer. På många sätt var det ett lyckat experiment, även om undertecknad snabbt var tillbaka bland dvärgar och troll igen.
Därför känns det skönt att konstatera att Troy gör ett galant jobb med att komplettera Total War-familjen, snarare än att konkurrera med sina äldre och större syskon.
Framför allt känns det rätt att man med den här Saga-sticklingen försöker sig på samma typ av kvasi-historiska inramning som Three Kingdoms hade. Homeros antika bladvändare Iliaden agerar utmärkt bakgrund för en mindre, mer fokuserad upplevelse, där mytologiska inslag berikar upplevelsen utan att de känns malplacerade. Det kunde kännas en smula krystat att se Lü Bu ta sig an hela arméer på egen hand, men att halvguden Akilles begår köttkvarn på slagfältet känns helt rätt. Färgstarka karaktärer som Odysseus, Hektor och Agamemnon ger Troy en behövlig bredd (och flärd) som ett strikt historiskt spel i samma tidsperiod gått miste om. Med det sagt känns det i mångt och mycket som ett klassiskt Total War, vilket säkert glädjer en och annan skeptiker där ute. De övernaturliga inslagen kryddar rätten precis lagom mycket.
"Det kostar dyrbara resurser att ligga på topp hos Zeus och gänget"
Spelmässigt fungerar Troy som andra spel i serien. Som tidigare blandas turordningsbaserad strategi på en större världskarta med realtidsstrider försatta till mindre slagfält. I vanlig ordning finns diplomati att tillgå om svärdet går bet, både för att säkra allianser och teckna handelsavtal med andra fraktioner. Städer byggs ut för att låsa upp styggare trupper, ekonomin behöver tas hand om, och så vidare. Veteraner kommer känna igen det mesta från start och gröngölingar har ett alldeles godkänt tutorial-system att tillgå under den första kampanjens stapplande startfas.
Nytt för Troy är bland annat ett system där man kan ge offergåvor till de grekiska gudarna, vilket belönar en med olika typer av bonusar på och utanför slagfältet. Ju mer gudfruktig du är desto större fördelar ges du - men det kostar dyrbara resurser att ligga på topp hos Zeus och gänget. Av de nya systemen Troy bjuder på gillar jag nog detta mest, då det kopplar an fint till källmaterialet utan att ta överhand. Gudarna finns där och spelar sina favoriter, men till syvende och sist är det människorna som står för grovjobbet.
En annan nyhet är det utfläskade resurssystemet, som skiljer sig från tidigare spel i serien. Istället för att endast behöva fokusera på en eller två typer av resurser finns det här istället fem: Mat, virke, sten, brons och guld - alla med sina respektiva användsområden. Det låter fräckt i teorin men tillför inte så mycket i praktiken. Istället för en siffra att titta på finns det fyra till. Jag förstår logiken bakom det nya systemet, såsom att bepansrade trupper kräver både mat och brons, men jag har mest kommit att uppskatta enkelheten som exempelvis återfinns i Warhammer II.
Kampanjkartan har nog aldrig varit snyggare.
Divine Will-systemet låter dig köpa vänner på Olympen.
Släpper man insidan och tittar på ytan märker man att Troy är ett av de snyggaste spelen i serien, åtminstone utanför striderna. Kampanjkartans stilsäkra presentation är en av spelets höjdpunkter och genomsyrar allt från menyer och ikoner till miljöer och spelets musik. Valet att göra horisonten på världskartan handmålad står ut som en av de bästa detaljerna i spelet. Zoomar man in märker man att samma omsorg inte lagts på karaktärsmodeller och animationer som i Warhammer II, men det är kanske en orättvis jämförelse med tanke på vad utvecklarna har att jobba med. På det stora hela har Creative Assembly lyckats skapa en atmosfärisk spelvärld av det antika Grekland där jag gärna stannar en runda till.
"Det märks att Creative Assembly lagt manken till"
En annan höjdpunkt är utan tvekan slagfälten som spelets strider tar plats på. Majoriteten av kartorna jag slagits på har hållit hög klass, både när det kommer till deras utseende och spelbarhet. Terrängen är ofta varierad med flera taktiska möjligheter att utforska; skogspartier att gömma reserver i, klippor där ens bågskyttar ostört kan plåga fienden med pilar och flaskhalsar för ens frontlinje att hålla. Det märks att Creative Assembly lagt manken till för att göra striderna i Troy till något mer än två linjer som möts på ett öppet fält. I vanlig ordning går det att utnyttja obalanserade enheter och luckor i AI-moståndets algoritmer för att bagatellisera behovet av taktik, men motstår man den frestelsen har man många svettiga slag att se fram emot.
Total War Saga: Troy har varit en angenäm överraskning att ta sig an. Det trojanska kriget, påhittat eller inte, lämpar sig väl för serien och Homeros karaktärer gör sig minst lika bra i spelsammanhang som i diktform. Variationen finns där, både när det kommer till trupptyper och spelets slagfält. En del gamla problem lever kvar, såsom dumsmart AI som fintar bort sig själv mellan varven, men på det stora hela håller Creative Assembly skeppet tätt.
Oavsett om du är ny till serien eller tävlar med Jocke om antal timmar spelade är Total War Saga: Troy värt din tid. Speciellt om du var kvick med datormusen och lyckades norpa en gratiskopia vid release.
